De säger att filmerna borde vara som livet – jag tycker livet borde vara som filmerna

Jag har haft en hel del roller genom åren – ibland syns man lite mer, ibland får man repliker, ibland syns man lite mindre. Många gånger är det bara när man verkligen vet att jag är med i en viss scen, som man kan se min rygg, nacke eller profil glida förbi kameran. Men så kommer dessa tillfällen, då man både syns och hörs en hel del i samma scen eller avsnitt. Det roligaste är när man får tillfälle att improvisera lite, när man inte vet exakt vad som ska hända i en scen, utan scenen ”bara händer”. En sådan inspelning var jag på för några månader sedan – och nu ska avsnittet äntligen sändas. Ikväll kommer ett avsnitt av ”På riktigt?!” som jag nämligen är med i. Vi hade inga färdiga repliker och visste inte vilka frågor vi skulle få, utan bara att vissa frågor kunde dyka upp – inte att de skulle göra det. Så jag var faktiskt lite nervös innan inspelningen, eftersom jag inte visste vad som komma skulle. Men det gick bra och nu ska jag – och alla andra – få se det slutliga, färdigklippta resultatet. Jag såg en del av inspelningen, men har inte sett hela programmet – och framförallt inte delen där jag själv är med.
Som inför många andra inspelningar, har jag skrivit på tystnadsplikt så jag kan inte säga så mycket om programmet – mer än att inslaget där jag är med handlar om surströmming. Sedan får ni se resten när programmet sänds klockan 20:00 på SVT1 ikväll. Det var en rolig inspelning uppdelad på ett par inspelningstillfällen. Eftersom vi inte fick öppna några surströmmingsburkar inne i studion, spelades en del av inslaget in utomhus – och sedan gjordes inspelningen inför publik dagen efter i studion. Jag hade som sagt ingen större aning om vilka frågor panelen skulle komma ställa, utan bara att de fått vissa förslag på frågor som alltså kunde dyka upp. Men samtidigt är det en utmaning också och jag klurade innan på vilka frågor man skulle kunna tänkas få – så jag kände mig lite förberedd i alla fall. Inspelningen gick dock jättebra och hur bra det gick får ni se ikväll (mer än så kan jag inte avslöja).

Det är roligt med statistuppdragen, att de kan vara av så otroligt olika karaktär. Ibland fladdrar man förbi kameran i bakgrunden, ibland är man nära och syns väldigt väl, ibland har man repliker och ibland står man – som i programmet ovan – inför publik och improviserar en roll. Vissa gånger är man strikt styrd av ett manus, andra gånger improviserar man ensam eller tillsammans med filmteamet fram det slutresultat som senare ska sändas. Jag har nog alltid trott att film är strikt styrt av ett färdigt manus, att man redan innan vet hur en film ska utformas. Och visst har man oftast en idé kring filmens utformande, men det har varit förvånansvärt ofta som det varit väldigt mycket improvisation och ändringar i manus i sista stund. Repliker plockas bort och läggs till, scener skrivs om och ändrar utformning, kameravinklar ändras och ibland byts till och med statister med replik ut. Det sistnämnda är inte ofta det händer, men det gör det – oftast är det dock på statistens egen begäran.
Och jag älskar filmens värld, men tror inte att jag skulle vilja bli skådespelare. Jag är helt enkelt nöjd med att vara statist och inte ha alltför för framträdande roller. Det är oftast väldigt många omtagningar för varje sen och jag imponeras alltid av skådespelarna, som levererar repliker och mimik med samma inlevelse varje gång. Visserligen får man även som statist göra samma sak om och om igen för varje omtagning, men man behöver inte leverera med samma inlevelse varje gång. Det ställs inte samma krav på någon som passerar i bakgrunden som någon som ska leverera repliker och känslor om och om igen. Så nej, skådespelaryrket lockar inte mig utan jag är supernöjd med att vara ”bara” statist – och att ha de som en bisyssla vid sidan av mitt vanliga jobb.

Sen är det svårt att leva på att vara vare sig statist eller skådespelare. Det är få statister som kan leva på att vara det – och även förvånansvärt få skådespelare som kan leva på sitt skådespelande. Jag har hört skådespelare berätta om hur det kombinerat sitt skådespeleri med att vara personliga assistenter eller andra yrken för att ekonomin ska gå runt för dem. Det är i slutändan få som kan leva enbart på att vara skådespelare, även om de finns förstås. Jag har ibland fått frågan om jag inte vill leva på att vara statist, men svaret är alltid detsamma: det går helt enkelt inte. Även om jag skulle tacka ja till alla roller jag får, så skulle inkomsterna knappt täcka hyran – sedan har man ju fler utgifter än så som ska betalas. Mina statistroller drar in en bra extrainkomst, men inte så mycket att det skulle gå att leva på. Och det är en fantastiskt rolig bisyssla, där man aldrig vet vad som ska ske innan utan får de mest varierande uppdrag – ingen filminspelning är den andra lik.
Sen kan man ha åsikter om de arvoden som betalas ut för att vara statist, de går oftast inte alls att jämföra med lönen för ett ”vanligt” jobb. Arvodena är oftast från 500 kronor och uppåt, lite beroende på tidsåtgång och hur mycket man syns i bild. En hel dags arbete ger oftast 700 kronor och uppåt – medan jag får bra mycket mer än det dubbla på att göra ett arbetspass på mitt ordinarie arbete. Så det säger sig självt, att det inte går att leva på detta. Skulle jag få 20 uppdrag i månaden med minst 1.000 kronor per uppdrag, kanske det skulle funka ekonomiskt – men jag snittar kanske 7-8 uppdrag i månaden, så nej pengarna räcker inte att leva på. Då ska tilläggas att jag i princip tar alla filmuppdrag jag erbjuds, jag tackar bara nej när det krockar med mitt ordinarie arbete eller liknande och det är inte särskilt ofta det sker.

Nu ser jag i alla fall fram emot kvällens avsnitt av ”På riktigt?!”, där jag trots allt syns lite mer än man brukar göra som statist. Jag gjorde två besök på TV-huset på Gärdet här i Stockholm för att inspelningen skulle bli komplett, men det var det värt – det var fantastiskt roliga inspelningsdagar, vilket ni förmodligen kommer förstå när ni ser programmet ikväll. Jag brukar alltid ta tillfället i akt att se det jag är med i om jag bara kan. Det är ju inte alltid saker visas i de kanaler jag har tillgång till, men SVT kan ju alla se inklusive undertecknad. Så jag kommer sitta bänkad framför TV:n klockan åtta för att se mig själv – förmodligen med skämslappar på, men titta ska jag. För det är alltid med lite kluvna känslor som man ser sig själv på TV, det måste jag faktiskt erkänna, framförallt om man har repliker. Det känns konstigt att höra sin egen röst, se sitt egna kroppsspråk och följa den mimik man har. För 25 år sedan hade jag förmodligen velat krypa ur mitt eget skinn av skam, jag hade med all sannolikhet tyckt att det varit extremt pinsamt att se mig själv agera på TV. Jag tror inte ens att jag skulle ställa upp som statist eller skådespelare i den åldern – förmodligen skulle jag inte ens tänka tanken. Både för att jag var alldeles för blyg och för att jag aldrig skulle ha klarat av att se mig själv i rutan.
Numera har blygheten mer eller mindre försvunnit och jag vågar bjuda på mig själv på ett helt annat vis än för 25 år sedan. Dessutom står jag faktiskt ut med att se och höra mig själv när jag poppar upp i rutan, mer eller mindre oavsett vad jag gör. Det är klart det finns gränser för vad jag gör framför kameran, men jag skäms inte längre för att se mig själv på film – så länge jag inte gör bort mig totalt, och det har jag hittills inte gjort vad jag vet. 😂 Kan jag sedan bjuda någon på ett gott skratt, då bjuder jag på det och känner inte att det är någon stor grej. Och kvällens inslag om surströmming känner jag verkligen inte är någon big deal att se, snarare ska det bli riktigt roligt.