En verklig vän är någon som stannar kvar när resten av världen lämnar dig

Alla har vi nog gått på våra nitar när det kommer till vänskap, vänner som sagt upp bekantskapen på de mest lösa grunder, varit taskiga, otrevliga och/eller varit rent olämpliga som vänner. När jag hittade citatet som jag använder som titel till detta inlägg, undrar jag i mitt stilla sinne hur många vänner jag haft genom åren som faktiskt stått pall när resten av världen vänt ryggen till. Jag förlorade kontakten med många som jag trodde var mina vänner i och med min första separation, då det var många som tog mitt ex’s parti och som verkligen trodde på vad hon sa om misshandel, otrohet och lurendrejeri. Personer som borde känna mig bättre, som borde ha koll på att jag inte slåss eller lurar någon på pengar. Men det var många som rakt av köpte det mitt ex påstod om mig och jag kunde inte riktigt värja mig emot det. Det var en av anledningarna till att jag slutligen flyttade till Stockholm, jag hade helt enkelt inte något kvar att stå efter i Hudiksvall. Ja, det var min familj då – men det var också prisetr jag betala för min flytt, att jag kom drygt 30 mil bort ifrån familjen. Numera bor trots allt merparten av familjen i Stockholm och jag behöver inte känna att de är långt borta. Men jag har haft vänner även därefter om inte stått pall när resten av världen vänder ryggen till. Jag skulle kunna rabbla upp en lång rad exempel som betett sig riktigt illa och inte borde få titulera sig vän – men någonstans vet jag inte hur mycket jag ska tråka ut er med dessa historier. Ni som följt min blogg genom åren har läst de flesta av dess historier redan och jag ska inte upprepa mig alltför mycket. Ni minns säkert donnan som inte ville besöka Hudik för att småstadsbor har så dålig smak, eller kollegan som jag hälsade på i Seattle men som jag meer eller mindre blev ovän med under vistelsen där. Och jag klarar mig väldigt bra utan så kallade ”vänner” som inte vet hur man beter sig i sociala sammanhang eller hur man bemöter andra människor.
Jag ska inte säga att jag på något vis är perfekt, att jag har ett fläckfritt förflutet. Även om jag aldrig medvetet betett mig illa emot någon, så har jag ibland varit klumpig, tankspridd och kanske lite osmidig. Men jag tycker ändå att jag är en bra vän för dem som faktiskt förtjänar min vänskap och lojalitet. Jag har haft ”vänner” som mer eller mindre ragt ut sagt att vi inte kan umgås så länge jag är singel, andra som brutit kontakten för att jag velat stämma av med andra i ett sällskap om vad som ska ske när man ses. Andra har sonika slutat höra av sig ut att lämna en förklaring. Minns ni min gamla kollega från Posten som jag umgicks flitigt med ett tag? Vi gjorde en hel del ihop – reste, var på festivaler, gick ut och en lång rad andra saker. Så ringde han en fredagskväll och frågade om jag ville hitta på något på lördagen. Jag hade inget inplanerat, så jag tackade ja. Dock skulle han jobba några timmar på dagen på lördagen och vi skulle höras under eftermiddagen för att bestämma tid. När klockan närmade sig fyra på eftermiddagen hade jag inte hörrt ifrån honom, så jag slog en pling – först på mobilen och sedan på hemtelefonen (ja, det här var på den tiden man hade fast telefon). Men jag fick inget svar. Jag tänkte inte mer på det utan tänkte att något dragit ut på tiden. Men ett par timmar senare hade jag fortfarande inte hört något, så jag försökte nå honom igen – utan resultat. Samma sak skedde vid åttatiden på kvällen. Vid tio ringde jag en sista gång, jag funderade på om något hade hänt som gjorde att han inte kunde ses. Jag lämnnade ett meddelande på mobilsvaret och tänkte att han kanske ringde upp på söndagen med en förklaring. Men inte heller då hörde han av – och det har nu gått över 22 år utan att han hörts av.

Så har vi sjömanskollegan som jag umgicks med under en period när jag pluggade till sjökapten i Kalmar. Han bodde i Nybro, bara några mil ifrån Kalmar och vi hade mycket roligt ihop. Så skulle vi gå ut en kväll, men han dök aldrig upp och svarade inte i telefon. Några dagar senare dök han upp hemma hos mig och ville förklara sig. Han hade blivit osams med sin fru sa han och inte varit på humör att hitta på något. Okej, jag köpte förklaringen – fram tills han ett par månader senare medgav att han fått kontaktförbud mot sin fru, ett förbud som han dessutom brutit emot. Då var det jag som bröt kontakten, även om han påstod att hela historien kring kontaktförbudet byggde på falska påståenden från hans fru. Eftersom ett kontaktförbud är rätt svårt att få, valde jag att inte tro honom. Det kan vara fel av mig, men jag skulle ha gjort likadant idag. Någon kanske tycker att jag betedde mig ungefär som mina så kallade vänner i Hudik, men jag hävdar det motsatta. Jag är inte dömd för något, jag har inte fått något kontaktförbud utan här bygger de brutna vänskaperna helt och hållet på vad ett uppenbart psykfall har sagt. Vilket gör det hela extra sårande. Så ja, jag har en tendens att råka ut för de mest märkliga personer. Andra har man med åren glidit ifrån, men det är en helt annan sak – så är ju trots allt livet. Jag har haft barndomsvänner som jag idag bara har sporadisk kontakt med över exempelvis Facebook, andra har jag ingen kontakt med överthuvudtaget längre.
Sedan blir jag lite förvånad över personer som man umgåtts ganska mycket med i exempelvis tonåren, men som på Facebook knappt hör av sig alls – trots att man är vänner där. Man kan ha varit bra vänner under tonåren, umgåtts mycket – men nu i vuxen ålder är det som att man är luft och knappt existerar. De har accepterat min vänförfrågan på Facebook, men gillar aldrig något jag lägger ut, besvarar inte kommentarer eller meddelanden. Detta trots att jag ser att de är väldigt aktiva på Facebook i övrigt. Så då undrar jag varför man ens vill ha mig som vän på Facebook? Borde man då inte ha nekat min vänskapsförfrågan från första början? Eller? Jag menar, om nu ändå inte är intresserad av någon kontakt i grunden – eller är man så mån om att ha höga siffror på sin vännerlista att det är viktigare än att såra någon? Okej, såra kanske är att ta i – men jag kan tycka att det är ett mycket märkligt beteende att så uppenbart ignorera någon. Jag klickar alltid på ”gilla” om jag gillar ett inlägg – oavsett vem som lagt ut det – och är för väluppfostrad för att inte besvara en kommentar eller ett meddelande.

Som sagt, jag har aldrig varit perfekt och har ingen känsla av att jag är det idag heller. Men vissa saker ligger liksom bortom min värdighet om man säger så, jag behandlar inte mina medmänniskor hur som helst – så enkelt är det. Det ska väldigt mycket till innan jag bryter kontakten med någon, jag skulle inte bara sluta höra av mig utan skulle förmodligen säga något rent ut i den situationen. Och då ska det vara någon allvarlig händelse som skulle göra att jag inte längre ville ha kontakt. ”Kompisen” från Posten som plötsligt inte hörde av sig trots att vi kommit överens om motsatsen kunde haft stake nog att säga rent ut att han inte längre ville ha kontakt. Det är oerhört fegt att inget säga utan att bara sluta höra av sig. Sjömanskollegan kunde ha löst eventuella konflikter med sin fru utan att ta till våld, då hade han kanske haft mig kvar som vän. Sen har jag märkt av en märklig tendens hos somliga stockholmare, nämligen att vissa verkar tycka sig vara lite förmer än oss som inte kommer från Stockholm från början. Jag har märkt tendensen hos flera personer och tycker det är en konstig tendens, inte minst hos vuxna personer som borde veta bättre än så. För mig har alla lika värde oavsett var man kommer ifrån, men så tycks inte alla stockholmare resonera. Som ”lantis” får man gärna en töntstämpel i pannan ganska fort och den svår att tvätta bort. Mycket kan man säga om stockholmare, men det är svårt att komma in i denna stad och att möta acceptans av alla, det är en sak som är säker. Jag säger själv att jag är stockholmare numera, för det tycker jag att jag är efter nästan 30 år i stan. Men jag tycker inte att någon är en tönt bara för att hen inte är ifrån Stockholm eller inte bor i storstan. Men jag har märkt av detta hos många stockholmare, som verkar anse sig vara lite förmer än folk från landet eller mindre orter.
Ungefär samma stämpel från skoltiden är svår att tvätta bort, trots att det gått decennier sedan man gick i skolan. Jag gick ut mellanstadiet 1990, det vill säga för snart 40 år sedan. Men många av dem som jag inte kom överens med då, väljer fortfarande att ignorera mig på Facebook – på samma sätt som vissa stockholmare ovan gör. Visserligen har de flesta valt att acceptera min vänförfrågan, men det är långt ifrån alla som interagerar något nämnvärt med mig i övrigt. Det är alltifrån personer som nekat vänskapsförfrågningar till personer som inte besvarar kommentarer, meddelanden eller i övrigt interagerar – trots att de i övrigt är väldigt aktiva på Facebook. Så trots att det gått 40 år sedan vi gick i skolan och senast hade någon form av kontakt, så lever vissa kvar i den verklighet som var då. Och jag tycker så synd om personer som inte kommit längre i livet än så. Jag minna en klassträff jag var på för cirka 20 år sedan med min högstadieklass. De allra flesta hade vett att bete sig, men det var en om inte hade fått en sådan uppfostran. Hon kom fram och hälsade för att hon inte kände igen mig, men när jag berättade vem jag var drog hon snabbt tillbaka handen och avbröt samtalet. Samma person har sedan nekat min vänskapsförfrågan på Facebook. Sätter man in beteendet i rätt sammanhang, blir det åtminstone för mig uppenbart att somliga fortfarande ogillar mig sedan skolgången och inte kan se att det gått 30-40 år sedan senast och att mycket kan ha hänt sedan dess. Själv orkar jag helt enkelt inte bry mig särskilt mycket, har du inte kommit längre än så i livet så är det din förlust.