Trots allt är jag inte särskilt bekymrad över arbetslösheten

Tja, det är väl dags att offentliggöra att jag slutat på Trafikverket. Igen. Ja, så är det faktiskt och jag har en känsla av att jag och min före detta chef har lite olika bilder av vad det är som faktiskt skett. Det hela började redan när jag började på Trafikverket i höstas och ansökte om bisyssla – bland annat att jag ville läsa ryska vid sidan av mitt ordinarie arbete på Trafikverket. Men svaret blev nej, jag fick inte plugga vid sidan av mitt arbete. Något jag själv tycker är väldigt konstigt, det borde vara till gagn även för arbetsgivaren att medarbetarna vill plugga vid sidan av sitt arbete. Och inte minst med tanke på att flera andra av mina kollegor pluggade vid sidan av arbetet. Redan då började jag så smått titta på annat arbete och slänga iväg enstaka ansökningar för andra arbeten.
Så blev jag sjukskriven för lunginflammation och var borta från jobbet i ganska exakt en månad. Den biten var det ingen som egentligen opponerade sig emot, det ska jag ärligt säga. Men när jag kom tillbaka till jobbet efter min sjukskrivning, fick jag en inbjudan från mitt chef för ett uppföljningssamtal. Jag tog förgivet att han ville kolla hur jag mådde och hur det gick med utbildningen till trafikledare. Men ack, så fel jag hade. Istället gick han till vad jag skulle kalla för rena personangrepp om hur olämplig han ansåg mig vara som trafikledare. Jag ansågs vara en säkerhetsrisk eftersom jag driver en blogg vid sidan av min anställning, liksom att jag tar antidepressiva mediciner.

Som trafikledare är man säkerhetsprövad och man jobbar i ett skyddsobjekt. Jag har trots blogg och mina mediciner tidigare arbetat på flera skyddsobjekt, jag har haft bland de högsta säkerhetsklassningar man kan ha inom Polisen och aldrig har någon kommenterat vare sig min blogg eller mina mediciner. Och ja, man har varit fullt medvetna om dessa båda ting. Men som trafikledare är det tydligen inte okej att vara vare sig bloggare eller äta vissa mediciner. Grejen är att jag tror inte att reaktionen varit densamma om jag varit diabetiker, epileptiker eller ätit blodtrycksmedicin – utan här är det rena fördomar som talar.
Det ska även tilläggas, är att det i mitt CV finns en länk till min blogg, så det är knappast en nyhet för min arbetsgivare att jag bloggar. Av bloggen framgår med all tänkbar tydlighet vilka mediciner jag äter. Så är det nu så känsligt att man som Trafikverksanställd bloggar och äter antidepressiva mediciner, då har mina chefer gjort ett dåligt jobb när man rekryterat mig som trafikledare.

Efter detta samtal med min chef, börjar jag på allvar titta mig om efter ett annat jobb. Jag kände mig helt enkelt inte välkommen på Trafikverkets vägtrafikledning. Under tiden gör min chef inofficiellt klart var han står någonstans när det gäller mig. Han hälsar inte, tilltalar mig inte – jag existerar knappt i min chefs närvaro. Medan han slänger käft med övriga anställda, finns jag knappt på kartan och nonchaleras totalt. Jag börjar känna mig utfryst och utanför, jag kände inget som helst stöd från min chef, det kändes som att vad jag än gjorde så var det fel. Under några veckor bet jag ihop, försökte härda ut och bestämde mig för att ändå göra vad jag kunde av situationen. Av ekonomiska skäl hade jag helt enkelt inte råd att säga upp mig själv, utan jag valde att vara kvar trots hur jag bemöttes av min chef.

Men så häromdagen var det dags för nästa uppföljningssamtal. Min chef tar återigen upp ungefär samma saker som vid tidigare samtal, att jag ansågs vara en säkerhetsrisk av personliga skäl. Och den här gången var det allvar, min provanställning avslutades och jag fick lämna ifrån mig mitt passerkort. Det känns som att min nu före detta chef väldigt tidigt bestämt sig för att jag inte passar in på vägtrafikledningen och vad han tycker om mig.
Om jag är arg eller bitter? Om jag tycker det är jobbigt att plötsligt vara mellan två jobb? Nej, som situationen utvecklade sig på Trafikverket, så känner jag faktiskt ingenting sådant. Det är klart att jag allra helst haft ett jobb att gå till, men jag har ingen lust att jobba under en chef som bestämt sig för att jag inte passar in och att jag är olämplig för det jobb jag nyss rekryterats för. Och jag är inte särskilt bekymrad vare sig vad gäller ekonomin eller om huruvida jag kommer få ett nytt jobb. Rent ekonomiskt har jag flera försäkringar som täcker olika saker vid en ofrivillig arbetslöshet, så jag kommer inte påverkas särskilt mycket ekonomiskt av att vara arbetslös ett tag. Sen är jag tämligen övertygad om att jag snart får ett nytt jobb att gå till, det är mer eller mindre bara en tidsfråga. Jag ska ligga i och söka jobb så det brakar om det och tror inte jag kommer vara arbetslös särskilt länge.

Det låter kanske kaxigt att inte vara bekymrad över att bli arbetslös, men det är jag trots allt inte. Jag har en bred yrkeserfarenhet och flera utbildningar (inklusive en högskoleutbildning) vilket gör mig tämligen meriterad och – förhoppningsvis – ganska attraktiv på arbetsmarknaden. Nu ska jag bara klura på vad jag vill göra istället när det inte blev något med tjänsten som vägtrafikledare på Trafikverket. Det finns mycket jag kan tänka mig att göra istället, nu gäller det bara att ligga i och söka jobb så att jag faktiskt är tillbaka på arbetsmarknaden snart.