Hårt arbete slår talang när talang inte arbetar hårt

Jag är så glad att jag hittat ett jobb där jag stortrivs och inte har några som helst planer på att söka mig vidare yrkesmässigt. Just nu befinner jag mig i ett läge rent yrkesmässigt där jag inte vill gå vidare utan känner att jag trivs bra där jag är. Jag kanske inte förblir kanaloperatör under resten av mitt yrkesverksamma liv, men jag kommer bli kvar hos Sjöfartsverket och jobba inom den bransch jag tycker så otroligt mycket om. Jag är glad att slippa behöva söka nytt jobb, att behöva känna att jag inte hittat rätt – jag är glad att slippa springa på på intervjuer och att skicka iväg ansökan efter ansökan för jobb som jag kanske vill ha och kan ha en chans att få. På sätt och vis är det lite spännande att söka jobb, att inte veta var man befinner sig i yrkeslivet om några månader eller ett år – men jag har gjort mitt på den punkten och känner nu att jag rotar mig med det jobb jag har. Sporadiskt tittar jag lite på jobb emellanåt, men det är ytterst få ansökningar jag faktiskt skickar iväg – jag är för nöjd med det jobb jag har för att vilja söka mig vidare helt enkelt. Då ska jag känna att jag byter upp mig på ett eller annat vis – inte minst när det kommer till givande och roliga arbetssysslor, men även när det kommer till lön. Jag kanske inte är högavlönad i dagens läge, men tänker heller inte gå ner i lön om jag skulle byta jobb en gång till. Så jag kommer vara synnerligen kräsen om jag ens ska söka fler jobb i dagens läge – det känns som att jag börjar bli för gammal för att byta jobb lite då och då. Nu slår jag mig till ro och jobbar kvar på Sjöfartsverket tills det förmodligen är dags för pension. Om jag sedan är just kanaloperatör hela den tiden återstår att se, men kvar blir jag med all sannolikhet.
Under alla år har jag haft lite svårt att finna mig till ro när det kommer till yrkesval, jag har bytt jobb ett stort antal gånger och inte riktigt känt att jag trivts någonstans. Förrän nu, när jag kommit till Sjöfartsverket och känner att jag hittat rätt. Och vet ni hur skönt det känns att inte känna att jag vill eller behöver söka mig vidare?! Jag är glad att till sist ha hittat rätt rent yrkesmässigt och inte känner ett behov av att gå vidare. Det tar trots allt på krafterna att byta jobb, gå diverse internutbildningar och sätta sig in i saker och ting på en ny arbetsplats. Nu slipper jag det utan kan hålla mig kvar på den arbetsplats jag har och där jag trivs. Så jag är inte avundsjuk på alla som söker nytt jobb och som söker sig vidare i arbetslivet – utan är ganska nöjd med att finna mig tillrätta med jobbet nära sjön och fartygen som passerar Södertälje kanal. Sedan har alla jobb sina för- och nackdelar, så enkelt är det ju – och det gäller förstås även jobbet som kanaloperatör. Men man får ta det onda med det goda helt enkelt och välja jobb där de flesta fördelarna väger upp nackdelarna. Och så tycker jag situationen är för min del just nu; fördelarna är fler än nackdelarna och jag kan njuta de sista åren av att ha ett jobb jag trivs med.

Sen kan jag bli lite less på folk när man diskuterar det där med att söka jobb, vilka jobb man söker och hur man ställer sig till pendling eller jobbresor överlag. Ett tag dejtade jag en tjej boende i ett litet samhälle utanför Hudiksvall. Hon var utbildad undersköterska och ville helst på ett eller annat sätt jobba inom vården. Jag försökte peppa henne att söka jobb inne i Hudiksvall, inte minst på sjukhuset där det alltid tycktes behövas folk. Men hon ville inte pendla – trots att hon hade bil och cirka 30 minuters körning från hemmet till Hudiksvall. Istället kunde hon bara tänka sig att jobba som personlig assistent på dagtid i det lilla samhälle där hon bodde – ett samhälle med strax över 2.000 invånare. Den här tjejen hade gått arbetslös länge, men kunde inte tänka sig att pendla eller ens flytta de få milen in till stan. Hon klagade ofta på tristessen i att bara gå hemma om dagarna och det tråkiga i att pengarna aldrig räckte utan att hon fick vända sig till Soc var och varannan månad. Jag försökte få henne att förstå att hon skulle få en bättre ekonomi om hon så flippade hamburgare på McDonalds eller gick och städade – även om det skulle innebära ett visst pendlande. Dessutom skulle vilket jobb som helst inte bara innebära en bättre ekonomi utan också en chef att lämna som referens om man ville söka sig vidare på arbetsmarknaden. Men det gick liksom inte in hos henne – och till sist sa jag rent ut att jag tyckte att hon frånsade sig rätten att klaga på sin situation eftersom hon inte var villig att göra något åt den.
Går du arbetslös, då får du till viss del ta det jobb som erbjuds – du får vara villig att pendla inom rimliga gränser och åtminstone söka de jobb du kan vara behörig att få. Så gjorde jag när jag gick arbetslös för ett par år sedan och så förväntar jag mig att även mina medmänniskor gör. Jag vill gärna tro att de allra flesta hellre vill jobba än bara gå hemma och lyfta bidrag, men det finns en (försvinnande) liten minoritet som faktiskt hellre går hemma än har ett jobb att gå till. Just tjejen jag nämnde som exempel här ovanför flyttade slutligen in till stan och fick också ett jobb så småningom. Det var varken som personlig assistent eller enkom dagtid, men ändock ett jobb som passade henne och som hon ville ha. Men det tog lång tid och krävdes en hel del övertalning för att så småningom få henne att inse att livet är så mycket mer än att bara gå hemma och lyfta bidrag.

Sen har vi de personer som söker nytt jobb, som redan har ett jobb men som vill byta – något jag själv gjort massor av gånger. Det är många faktorer som ska stämma för att man ska trivas på ett jobb, det håller jag absolut med om. Det ska vara någorlunda överkomliga resor, en okej lön, arbetssysslor som känns stimulerande, bra ledning – och en lång rad andra saker. Själv har jag lärt mig med åren att man kan tumma på vissa saker för att få andra, som kanske väger upp nackdelarna. Just nu pendlar jag till Södertälje, vilket inte är optimalt – men jag har ett jobb jag trivs med och då får jag betala priset att pendla lite längre. Framförallt så länge jag inte kan tänka mig att flytta till Södertälje med omnejd för att få närmare till jobbet. Och det är så man måste tänka när man ska byta jobb. Dels måste man ligga i och söka väldigt energiskt, det funkar inte att bara gå hemma och vänta på att en arbetsgivare hör av sig och erbjuder ett jobb – det gäller att söka, söka och åter söka. Sedan får man tänka lite utanför boxen när det kommer till att söka olika jobb. Ibland kan det vara bra att få något extra på CV:t och en chef till att lämna som referens när man så småningom kanske söker sig vidare till andra jobb. Men man får också vara beredd på att pendla lite längre – som jag gör till Södertälje numera. Du kanske hittar ett väldigt intressant jobb, men som ligger långt bort vad gäller pendling. Kolla då upp – om du går vidare i rekryteringsprocessen – möjligheten till att jobba hemifrån, sova på jobbet mellan arbetspassen, resa på arbetstid mot att du jobbar under resan och så vidare. För du kanske får sämre resor till din nya arbetsplats, men istället har andra förmåner som gör att vardagen ändå fungerar. Sedan finns ju alternativ till den vanliga kollektivtrafiken, åtminstone om man är baserad i Stockholm med omnejd. Själv pendlade jag ett tag mellan Bagarmossen och Arlanda, vilket gick jättebra. Jag tog tunnelbanan till T-centralen och sedan Arlanda Express till Arlanda – totalt tog resan en knapp timme, vilket är ganska så normalt i en stad som Stockholm. Jobbar du på Scania i Södertälje, så betalar arbetsgivaren vissa bussar från centrala Stockholm till Södertälje – exakt hur bussarna går vet jag inte, men jag vet att de finns. Och är det enstaka dagar under en månad som de kollektiva färdmedlen inte fungerar, då finns ju alternativ som taxi. Det går självklart inte att åka taxi var och varannan dag, men enstaka dagar här och där fungerar det. Jag gör så till exempel och drar sedan av kostnaderna på skatten när jag deklarerar varje år.
Att pendla med SL till och från Arlanda kanske inte är görligt om man bor en bit ifrån flygplatsen, men då finns trots allt Arlanda Express som ett alternativ. Det blir förstås lite dyrare än att bara ha månadskort på SL, men går även det att dra av på skatten. Så man måste tänka lite utanför boxen och att det saker och ting kanske går att lösa på annat sätt än de konventionella kollektiva färdmedlen. Jag åker vissa gånger taxi till eller från jobbet och har möjlighet att sova på jobbet mellan arbetspassen, vilket är en väldigt fin förmån med tanke på det ibland ganska intensiva schema vi har. Och det är just sådant man får kolla upp om man söker ett jobb som verkar intressant, men som ligger en bra bit bort. Jag har väldigt svårt för folk som klagar på sitt nuvarande arbete och vill byta jobb – men som inte är villig att göra vad man kan för att faktiskt byta. Även där frånsäger du dig förr eller senare rätten att klaga på ditt jobb om du inte är villig att kolla läget på arbetsmarknaden och söka dig vidare. Självklart kan det vara så att du inte trivs med vissa delar av ditt jobb och egentligen vill vara kvar, men nu tänker jag i första hand på personer som kommit till beslutet att man vill göra något annat.

Sen finns det förstås situationer då det är svårt att byta jobb. Du kanske bor på en mindre ort där arbetsmarknaden inte är den bästa, du kanske har någon form av funktionsnedsättning som gör att du inte kan ta vissa jobb, din familjesituation kanske gör att du helt enkelt inte kan pendla eller vara borta i dygn på jobb – och så vidare. Men jag vill fortfarande hävda att de allra flesta av oss inte har några begränsningar som gör att vi inte kan pendla eller ta många av de jobb som erbjuds på en den reguljära arbetsmarknaden. Och då är det bara att söka nytt jobb om du inte trivs på det jobb du redan har. Går du vidare i rekryteringsprocessen, är det bara att ta reda på vilka möjligheter som finns till hemarbete, vila på jobbet och så vidare – om det är något som krävs för att din vardag ska fungera. Och bor du på en mindre ort där det kan vara svårt med jobb, då får du helt enkelt överväga möjligheten att flytta eller pendla till en annan ort. Det är helt enkelt inte svårare än så. Och för att svara på frågan som dyker upp – så ja, jag har själv både flyttat och bytt jobb för att få jobbresorna att fungera. Sådan är till verkligheten, trivs du inte med vissa delar i din tillvaro så får du flytta, byta jobb, pendla – ja, ta till de medel som krävs för att ändra på din situation. Det kanske låter hårt, men man får helt enkelt lov att ändra på vissa saker om man inte trivs – och då får man ibland betala ett pris genom längre jobbresor eller vad det nu kan vara. Trivs du så illa på ditt jobb att du mår dåligt av att gå dit, så ska du söka ett nytt jobb – svårare än så är det faktiskt inte.
Allt som oftast går det göra något åt sin livssituation, men ibland får man betala ett pris för att ändra på den. Kanske måste du flytta för att få ett (nytt) jobb, kanske måste du pendla lite längre än tidigare, kanske är du borta lite längre perioder på jobb än tidigare – eller vad det nu kan vara. Men istället kanske du trivs bättre med tillvaron på det stora hela och då får det vara värt vissa uppoffringar. Sedan menar jag inte att man behöver pendla från Malmö till Haparanda, men visst kan man ibland få ändra på vissa saker för att hitta ett jobb man trivs med. Ibland får jag intrycket att vissa inte vill ändra på någonting när man byter jobb, utan utgår ifrån att man ska ha samma, korta jobbresor och så vidare – men så funkar det inte alla gånger. Tyvärr. Och jag är glad att jag inte är i sitsen att behöva byta jobb utan att jag har ett jobb där jag trivs väldigt bra.