Bitterhet är som cancer, den äter på bäraren

Jag kan bli så trött på somliga arbetsplatser att jag bara kan spy på det hela. Eller rättare sagt, jag kan bli riktigt trött på somliga kolleger – hur mycket jag än trivs med själva jobbet. Jag har varit på arbetsplatser där det bokstavligt talat inte gjorts annat än klagats, klagats och åter klagats. Det klagas på chefer, kolleger, arbetsuppgifter, scheman, tider och Fan och hans moster. Och jag blir bara så trött på att höra på folk som inte gör annat än klagar på sitt arbete – framförallt när bokstavligt talat allt är fel, när man inte tycks kunna se några som helst ljusglimtar i tillvaron på sin arbetsplats. Man tillbringar i runda slängar en tredjedel av sin vakna tid på jobbet, så varför inte försöka göra något åt det hela om allt verkligen bara är fel? Engagera dig fackligt, bli skyddsombud, sök själv chefspositioner – så att du kan påverka sådant du tycker fungerar mindre bra på din arbetsplats. Och om du av någon anledning inte kan eller vill göra detta, då kanske du inte har något annat val än att helt enkelt söka dig vidare till en bättre arbetsplats.
För vet du vad? Din bitterhet på jobbet tär inte bara på dig själv, utan även på din omgivning. Det tär på dina kolleger att ständigt höra dig klaga, det blir jobbigt i slutändan att bara höra dig klaga på allt och alla dag ut och dag in. Bitterhet är inget annat en cancersvulst mänsklighetens kropp, en svulst som med tiden förgör oss alla på ett eller annat sätt. Själv kan jag inte förstå att man vill vara kvar på en arbetsplats där man tycks anse att det är fel på allt och alla. Självklart är ingen arbetsplats perfekt, självklart kan man hitta fel både här och där om man verkligen letar. Men försök se det positiva i saker och ting istället, för ingen mår bra av att ständigt leta fel, att ständigt klaga på allt som inte faller en i smaken.

Själv har jag slutligen hittat en arbetsplats där jag trivs med det allra mesta, men visst kan jag hitta nackdelar om jag verkligen letar, om jag verkligen anstränger mig. Visst tar det på krafterna att pendla fyra mil enkel väg varje dag, visst tar det på krafterna med tidiga morgnar, nätter och sena kvällar på jobbet. Men jag trivs så fantastiskt bra med det allra mesta på jobbet, att det får vara värt att ta det onda med det goda. Jag har genomgått så mycket genom åren med cancer, depressioner och annat att jag med åren lärt mig att det är bättre att försöka se livet från den ljusa sidan istället för att gräva ner sig i sådant som man kanske många gånger inte ens kan påverka. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden – så enkelt är det i slutändan trots allt, eller hur?! Allt går inte att förändra, oavsett vilken position eller befattning du har på din arbetsplats, andra gånger behövs det modet att faktiskt på något vis delta i förändringsarbetet, försöka påverka din arbetsplats på olika sätt – sedan får man acceptera att allt inte går att förändra. Och funkar inte dessa ting, ja då får man kanske acceptera att det är dags att söka sig vidare.
Själv har jag avverkat ett större antal arbetsplatser genom åren än jag kan räkna så här på rak arm, tror det är ett tjugotal stycken jag är uppe i. Och oftast har det varit min trivsel som gjort att jag sökt mig vidare, som gjort att jag inte varit kvar i slutändan. På vissa ställen har jag försökt att organisera mig, jag har försökt att vara med och påverka för att få till någon förändring. Vissa gånger har man slagit sig blodig mot en vägg har det känts som, andra gånger har det gått lite smidigare. Men i slutändan har jag ändå kommit fram till att positionen och arbetet inte är något för mig, utan att det bästa jag kan göra är att söka mig vidare. Och det har jag gjort, fram tills jag i somras hamnade på Sjöfartsverket och känner att jag stortrivs. Som sagt, visst kan jag hitta saker att klaga på om jag anstränger mig – men de är tillräckligt få för att jag ska vilja vara kvar.

Jag tänker lite så här, vi har trots allt bara ett liv – så varför slösa bort det på bitterhet, klagan och att aldrig känna sig nöjd med sin situation? Trivs du så illa på din arbetsplats som du får det att låta, varför är du överhuvudtaget kvar? Vad otroligt dåligt du måste må om vantrivs så fruktansvärt dåligt, när du bara hittar fel på precis allt och alla på jobbet. Hur orkar du gå dit varje dag? Jag tänker verkligen inte hänga ut någon, men jag lovar att dessa personer verkligen finns och jag har sprungit ihop med flera av dem genom åren, på olika arbetsplatser och i olika situationer. Och jag blir lika less varje gång jag springer ihop med dessa energitjuvar. De förstör inte bara för sig själva, utan förstör även för sin omgivning genom att dra ner stämningen och genom att sprida sin negativa energi omkring sig. Jag har hittills aldrig sagt ifrån gentemot någon, men vissa gånger hade det nog faktiskt behövts – somliga kan behöva sättas på plats och förstå att det inte leder till något gott att bara klaga på allt.
På något vis kan jag tycka att man förbrukar sin rätt att klaga om man inte försöker göra någonting åt saker och ting. Hittar du så många fel på din arbetsplats, ja men försök påverka din situation då! Det finns många sätt att påverka din arbetsplats genom att engagera sig fackligt, genom att sitta med i olika arbetsgrupper, genom att själv söka chefspositioner och så vidare. Och om du av någon inte kan eller vill det, då är det nog läge att söka ett annat jobb – det är faktiskt denna bästa lösningen. Men bara gå och klaga utan att göra något åt sin situation leder inte till någon förändring, det blir inte bättre av ett sådant beteende.

Vi har bara ett kort liv som vi ska värna om – och jobbet är en stor del av tillvaron, därav är det viktigt att man faktiskt trivs och faktiskt gör något åt situationen om man inte trivs. Det gäller inte bara på jobbet utan även i privatlivet. Sedan har jag full förståelse för att det finns situationer som man som man inte alltid kan påverka, att det inte alltid är helt enkelt att bara byta jobb. Är man till exempel 55+ och dåligt utbildad, kanske det inte är helt lätt med att skaffa sig ett nytt jobb. Men faktum kvarstår, vad blir bättre av att bara gå och klaga? Vad blir bättre av att man inte försöker göra en förändring på sin arbetsplats? Om du inte försöker ändra sådant du kan ändra, då förbrukar du din rätt att klaga. Jag förstår mig ärligt talat inte på folk som väljer att ägna sitt liv åt bitterhet och klagan när det går att ha det så mycket bättre.
Så visst man blir man innerligt trött på dessa människor, dessa människor som inte bara förstör för sig själva utan hela sin omgivning. De har vissa gånger bidragit till att jag faktiskt sökt nytt jobb, att jag valt att inte vara kvar på en arbetsplats – även om det inte varit den enda orsaken. Själv försöker jag alltid att lösa problem istället för att gå och klaga, i många andra fall får man försöka acceptera att detta går det inte att göra något åt utan jag får leva med det helt enkelt – eller helt enkelt byta jobb om det blir outhärdligt. Punkt slut.