Konsten att vara chef

Jag har hunnit med en lång rad arbetsplatser genom åren. I skrivande stund tror jag att jag varit på ett 20-tal arbetsplatser i olika roller. Alltifrån som praktikant, timvikare eller sommarvikarie till att vara fast anställd. Och en sak är genomgående på i princip varje arbetsplats. Nämligen att det finns en person som alla har väldigt bestämda åsikter om – och inte alltid särskilt fördelaktiga och smickrande sådana. Chefen. Chefen och hens ledarskap är ofta ett stort samtalsämne i fikarummet, framförallt då denne inte är närvarande. Just hur chefen sköter sitt jobb påverkar ju alla på arbetsplatsen på ett eller annat sätt.
Och jag har varit med chefer av alla de slag. Alltifrån en alkoholiserad chef som tafsade på den kvinnliga personalen och hotade med uppsägning om man hade åsikter om tagna beslut till chefer som skött sitt arbete på ett mer eller mindre klanderfritt sätt. Med tiden har jag lärt mig vad jag förväntar mig av en chef, hur en bra chef bör vara. Det gäller att ha god kännedom om och kunna det arbete man ska leda, veta vad som kan var kämpigt/jobbigt i arbetet och tvärtom. Det gäller att vara lyhörd och att visa sin personal uppskattning. Kunna ta de jobbiga samtalen som kan uppstå på en arbetsplats vid konflikter eller när någon inte mår bra. Den bästa ledaren är den som kan vara demokratisk, auktoritär, delegerande och så vidare när situationen så kräver. Det gäller att hitta en balansgång mellan de olika ledarstilarna.

I min värld ställs det höga krav på en person som ska vara chef, det är inte ett jobb som passar alla. Det som är synd, är att alla inte inser att de inte passar som chef. Vissa ser bara möjligheten till att göra karriär till vilket pris som helst. Att de sen inte besitter rätt egenskaper för att vara en bra ledare har de inte insikten att se.
Själv har jag flertalet gånger blivit tillfrågad om jag vill bli chef. Både på min nuvarande arbetsplats och på tidigare ställen jag jobbat på. Men trots avsevärt bättre lön och villkor, har jag alltid tackat nej. Vänligt men ytterst bestämt. Jag skulle aldrig klara av att vara chef, det är min bestämda uppfattning. Dels har jag inte egenskaperna för att vara en bra ledare, men skulle också känna mig smått paranoid att vara den person som alla medarbetare har åsikter om på ett eller annat sätt. Må så vara att jag har en fyrårig chefsutbildning bakom mig, men det är på pappret. I realiteten är verkligheten något annan. Jag skulle aldrig söka en chefstjänst på eget bevåg, det finns inte på världskartan. Och det spelar ingen roll på vilken nivå vi pratar om.
Den chefsbefattning jag varit aktuell för på min nuvarande arbetsplats innefattar både ekonomi- och personalansvar, ett ansvar som skrämmer mig mer än det lockar. Men jag hade tackat nej även om befattningen inte innefattat ekonomi- oh/eller personalansvar. En arbetsledande roll skulle kännas övermäktig på flera sätt. Jag skulle helt enkelt inte klara att leva upp de högt ställda krav jag själv ställer på någon i arbetsledande befattning.