När en politiker säger att vi sitter i samma båt så var på din vakt – för det betyder att det är du som får ro

Det märks verkligen att det är valår och att vi är bara har några månader kvar till nästa val. I media matas vi med annonser och inslag från olika politiska partier – och det är extra fokus på politiska frågor i nyhetsrapporteringen. Som medlem i Vänsterpartiet, fylls inkorgen av förfrågningar om att vara med vid olika aktiviteter – som dörrknackning, utdelning av flygblad och allt vad det kan vara. Själv betecknar jag mig som vänsterpartist light och är till största delen en passiv medlem. Det är ytterst sällan jag deltar vid politiska aktiviteter och jag står inte för allt som Vänsterpartiet står för. Dock är det det parti som ligger närmast mina värderingar och jag tycker det är ett parti som är en bra motvikt mot de högervindar som blåser över världen idag. Medan högerns lösning på många saker är hårdare tag, hårdare straff och strängare regler och lagar, så är Vänsterpartiets lösning fler och högre bidrag, mer hjälp till till personer som hamnat snett istället för hårdare tag. Och själv tror jag att lösningen på många problem ligger någonstans mittemellan. Ta gängkriminaliteten som är ett stort problem idag – självklart behöver vi tuffare tag för att komma tillrätta med problemet, men vi behöver också förebyggande insatser för att ungdomar inte ska hamna snett. Som fungerande fritidsgårdar och övrig vettig sysselsättning för dagens ungdomar så att kriminalitet och andra dumheter inte längre är ett alternativ. Eller grejen att komma tillrätta med bidragsfusk – självklart ska det inte löna sig att fuska, självklart vi bekämpa fusk. Men varför straffa den majoritet som inte fuskar, varför göra livet surare för den majoritet som trots allt behöver sina bidrag och som sliter för att komma ut på arbetsmarknaden och vara självförsörjande?
Så jag är med i Vänsterpartiet för att i möjligaste mån skapa en motvikt till de krafter jag verkligen inte sympatiserar med – som Moderaterna och Sverigedemokraterna. Det är mitt bidrag till politiken, förutom att jag lägger min röst på det parti som jag tycker gör bäst ifrån sig inför varje val. Sedan är jag lite skeptisk till att vara med i valarbetet, att stå i valstugor och att dela ut material inför valet såsom flygblad, tidningar och liknande. Jag var lite aktiv inför förra valet och stod bland annat i valstugor inför valet, men man fick ta emot så mycket skit och så många påhopp att jag började kännas som att det inte var värt det hela. Och jag ser det inte som att ”motståndarna” får en seger, utan snarare som att jag lämnar över uppgiften till partikamrater som kan tackla det hela bättre än vad jag kan. Det är en sak om enstaka partimedlemmar drar sig ur, men det är fara år färde om hela partier lägger ner för att debattklimatet blir för hett och ohälsosamt. Jag minns när Anna-Karin Hatt hoppade av som Centerpartiets partiledare på grund av hat och hot som vänts emot henne. Det är något jag så väl kan förstå, eftersom det måste tära något oerhört på en person. Jag har ibland övervägt att sluta blogga på grund av att folk inte kan hålla en vettig ton i debatten, för att folk inte kan argumentera utan att gå över till hat, hot och elaka kommentarer. Och då kan jag bara fantisera om hur det är att vara högt uppsatt politiker – det måste vara många resor värre än att vara en bloggare med några hundra besökare per dygn.

Nu, lagom till valet 2026, har ett par högerpartier öppnat för att ge ministerposter till Sverigedemokraterna om man vinner det kommande valet. Liberalernas opinionssiffror steg i höjden när man öppnade för ministerposter till SD – och kort därefter ville inte Moderaterna vara sämre, utan öppnade även de för samma sak. Med all säkerhet för att fiska röster och ingenting annat. Själv tycker jag förstås att SD ska ha de riksdagsmandat man har rätt till utifrån valresultatet, sedan är det upp till andra partier om man vill samarbeta med dem eller ej. Men ska man vara helt korrekt, då bör det diskuteras att ge ministerposter även till Vänsterpartiet – något man hitintills inte haft trots att det är decennier sedan man lät sig förknippas med kommunismen. Numera har ett parti med rötterna inom nazismen blivit rumsrent och aktuellt för ministerposter, men inte Vänsterpartiet – vilket i min värld faktiskt är väldigt konstigt. För mig vore det självklart att även sossarna var lika öppensinnade som Liberalerna och Moderaterna och faktiskt öppnade för ministerposter till Vänsterpartiet. Men kanske kommer det bli annorlunda i kommande val, med tanke på hur mycket marginalerna minskar och hur pass mycket jämnare valen blir. Kanske kommer det tvinga sossarna och Miljöpartiet att faktiskt öppna för att släppa in V i en regering – för att helt enkelt få regeringsmakten. Det blir liksom väldigt konstigt när ett etablerat parti utesluts från regeringssamarbetet medan till och med högerextrema partier ges tillträde till finrummen i maktens elit. SD vill naturligtvis inte se V i en kommande regering, men det är å andra sidan en väldigt ömsesidig inställning eftersom V inte vill ha SD i en regering. Det som är komiskt i kråksången är att SD har en tendens att gasta sig hesa om yttrandefrihet när de får mothugg, när de inte ges de plattformar de vill ha för att göra sin röst hörd – men när motståndarna gör sin röst hörd, då är yttrandefriheten plötsligt inte särskilt mycket värd. SD och dess anhängare ser gärna ett system där meningsmotståndare tystas och man själv får sprida sin hatpropaganda. Tro mig, jag vet inte hur många gånger jag haft diskussioner med SD:are som bett mig hålla käften och som uttryckligen sagt att de tycker att jag ska tystas. Det är givetvis inte representativt för alla inom partiet, men tyvärr för väldigt många. Det man glömmer är att yttrandefrihet trots allt går åt båda hållen, inte bara åt det ena – det är det som är det fina när det kommer till yttrandefrihet. Jag vet inte hur många gånger jag varit involverad i diskussioner med sverigedemokrater som bett mig att hålla käften, kallat mig för diverse okvädningsord när jag inte hållit med dem i olika diskussioner. Något som givetvis bara är ett tecken på att argumenten börjar tryta, att man inte har annat att komma med i en diskussion.
En annan rolig sak som jag noterat när det kommer till personer på högerkanten, är att det de som gastar högst som kunskaper i svenska språket för invandrare, oftast är de som själva talar – eller åtminstone skriver – sämst svenska själva. Många gånger är deras texter totalt oläsliga och jag brukar fråga mig om de inte behöver några terminen på SFI själva. Så att hålla en diskussion med (vissa) sverigedemokrater är inte alltid helt lätt. Dels har de sällan vettiga argument att komma med – och oavsett argument är deras kommentarer/texter ofta oläsliga eftersom det är så extremt dålig svenska. Något som gör det hela ganska så komiskt på något vis. Jag säger inte att jag själv på något vis är perfekt, men jag tror mig ändå kunna uttrycka mig tämligen bra på svenska – åtminstone om man jämför med vissa så kallade ”sverigevänner”. Är det dessutom någon som påstår sig ha gått i Livets hårda skola ska man verkligen ta sig i akt, för då kommer det vara hopplöst att föra en diskussion med vederbörande. Varför läser man inte igenom en kommentar innan man publicerar den? Det är något jag själv oftast gör och på så vis hittar man nästan alltid stavfel, grammatiska fel och så vidare. Sådant som man som sverigevän oftast kräver av invandrare att man ska kunna.

Ett annat argument som ofta kommer från högerkanten är att vi som förespråkar en frikostig asylpolitik också skulle försvara grova brottslingar. Självklart är det inte så, för naturligtvis ska alla som befinner som inom Sveriges gränser följa de lagar och regler som vi har här – oavsett om du är född här, invandrad eller befinner dig här som turist. Javisst finns det invandrare som kommer hit och inte vet hur man ska sköta sig – och självklart ska man då lagföras enligt de lagar vi demokratiskt har stiftat här. Men för att vissa missköter sig, betyder det inte att alla gör det – och jag är emot kollektiva bestraffningar som att inte ta emot invandrare överhuvudtaget bara för att en minoritet inte sköter sig. Men det där med kollektiva bestraffningar gillar man ju ute på högerkanten, det är bara att titta på hur man resonerar kring bidragsfusk, vilka krav som ställs på arbetslösa och sjukskrivna. Bara för att vissa arbetslösa hellre går hemma än att jobba, så betyder det inte att de flesta trots allt vill komma ut på arbetsmarknaden igen så fort som möjligt. Och bara för att vissa sjukskrivna utnyttjar systemet, så betyder det inte att majoriteten gör det. Så varför köra med kollektiva bestraffningar? För självklart ska målet alltid vara att komma ut så snabbt som möjligt på arbetsmarknaden igen, självklart är målsättningen att en sjukskriven så snart som möjligt ska bli frisk och kunna börja jobba igen. Men inte till vilket pris som helst. Meningen kan inte vara att en arbetslös person i Skåne ska behöva söka jobb i Norrland emot sin vilja eller att en svårt sjuk person inte ska få någon ersättning. Det är liksom ovärdigt en välfärdsstat som Sverige. Men det känns som att högern ser det som sin största uppgift här i världen, att rasera den välfärd som under decennier har byggts upp här. En välfärd som vi borde vara stolta över och inte ska rasera i en handvändning under en mandatperiod eller två. Det är få länder där man har det så bra som i just Sverige och det är något vi ska vårda ömt.
Många försöker få det att till att vi har ett korrupt samhälle där media ljuger, att vi har censur och en lång rad andra dumheter som naturligtvis inte stämmer. Jag skulle gärna vilja se bevis på att media ljuger, vad man ljuger om och i vilken utsträckning vi har censur i ett världens mest yttrandefrihetsälskande länder. Här får man säga det allra mesta utan att det får repressalier från staten, vi får tycka vad vi vill och har en lagstadgad organisationsfrihet. Jag kan inte se att vi har korrupt media som ljuger om något, däremot har media tämligen höga krav på sig vad gäller opartiskhet och saklighet. Det är exempelvis inskrivet i SVT:s sändningstillstånd att man ska vara just opartisk och saklig – vi har organ som granskar media och ser till att de sköter sig. Att media sedan tar upp sådant som kan vara obekvämt för somliga, det ligger liksom i sakens natur. Media ska granska politiska partier, etablissemanget, företag och så vidare – och ibland kommer det fram saker som somliga kan uppleva som obekvämt och obehagligt. Och det är samma sak här; avslöjas något obekvämt kring exempelvis SD, då gastar sig högern hesa om smutskastning, vinklad nyhetsrapportering och att media ska tystas eller censureras. Medan avslöjas oegentligheter kring Vänsterpartiet, sossarna eller liknande – då tycks man vara ganska nöjd med att vi har oberoende media. Så censur är bra så länge det uppfyller högerns syften, yttrandefrihet är bra så länge det gynnar högern – men motståndare och fri media skall obönhörligen tystas. I den perfekta av världar skall alla organ, myndigheter, organisationer och företag tåla att bli granskade. Det spelar ingen roll om vi pratar politiska partier, religiösa samfund, företag eller vad du än kan tänka dig – självklart ska media granska vårat samhälle och avslöja oegentligheter. Men i SD:s samhälle är sådant inte okej, där ska granskningen vara ytterst selektiv. Och det är ett samhälle jag själv inte vill leva i. Punkt slut.