Justitieminister Morgan Johansson säger nu att samtal pågår mellan Migrationsverket och Försvarsmakten om hur man ska kunna spåra de tolkar som arbetade för den svenska Ifor-styrkan i Afghanistan fram till 2014. Hur man ska kunna få dem till Sverige återstår dock fortfarande att lösa enligt ministern. Morgan Johansson har tidigare sagt att regeringen följer utvecklingen i Afghanistan och att den håller ett extra öga på utsatta grupper med kopplingar till den svenska styrkan. Men ministern har också sagt att det inte är rimligt att samtliga som arbetat för Sverige i Afghanistan under nästan 20 års tid ska erbjudas skydd i Sverige. (Källa: SvD)
Regeringen har sedan tidigare inte varit särskilt villiga att hjälpa lokalanställda i Afghanistan sedan Sverige dragit tillbaka sina trupper därifrån för sju år sedan. Det känns som man är alltför rädd att förlora sympatisörer till Sverigedemokraterna, att man drar sig för ta några som helst beslut som kan sticka i ögonen hos högerfolk.
Själv tycker jag det är horribelt – milt uttryckt – att det ska ta sju år innan man ens funderar på att faktiskt hjälper dessa människor. Det säger sig ju självt att personer som arbetat för utländska militär krafter har en ökad hotbild mot sig när insatsen avvecklats. Inte minst sedan säkerhetsläget i Afghanistan börjat förvärras på sistone. Till och med Moderaterna, som ju annars brukar vara väldigt restriktiva när det kommer till att hjälpa andra människor, har börjat höja röster om att man ska hjälpa bland annat de tolkar som arbetat för svenska armén.
Sverige har länge gått åt hållet med en restriktivare och inhumanare flyktingpolitik och dragit ner antalet mottagna asylansökningar till absolut minimum. Givetvis glatt påhejat av Sverigedemokraterna och Moderaterna – som skulle vilja dra det hela ännu längre. Frågar man Sverigedemokraterna, så skulle de givetvis vilja stänga gränserna helt och hållet. Självklart ska vi han en fungerande flyktingpolitik och integration, det är nog de allra flesta överens om. Men receptet på alla samhällsproblem är inte stängda gränser. Givetvis ska vi satsa på bra bistånd och att också hjälpa människor på plats i krigshärdar och naturkatastrofer, men det utesluter inte att vi ska kunna ta emot människor som med livet som insats flytt sina hemländer hals över huvud och tagit sig hit.
Så lite humanitet torde vi kunna kosta på oss och hjälpa de människor från lokalbefolkningen i Afghanistan som ställt upp med sin tjänster åt den svenska armén. Vi har på flera punkter gått åt fel håll när det gäller flyktingpolitiken, som borde börja gå åt ett humanare håll igen. Och vi kan börja med de afganska tolkarna.
Nu börjar säkert somliga från högerkanten dra efter andan för att börja gasta om att jag vill ta hit alla världens problem och börja dra konstiga paralleller med att jag försvarar “alla de” kriminella som Sverige ger asyl. Självklart är det inte så. Begår du ett brott i Sverige ska du naturligtvis dömas enligt rådande lagstiftning. Och jag tycker det är helt horribelt att vi har personer i Sverige, som Säpo pekat ut som säkerhetsrisker men som vi inte kan utvisa. Självklart ska vi inte vara en fristad för potentiella brottslingar och terrorister. Självklart ska man följa rådande lagar i det land man bor och lever i, självklart ska man lära sig språket – annars blir du ju inte en del av samhället – och ta dig in på arbetsmarknaden och kunna försörja dig.
Men det många på högerkanten glömmer, är att de allra flesta invandrare faktiskt sköter sig, lär sig språket och jobbar hårt för att kunna försörja sig. Det är dem som inte sköter sig som man i slutändan märker av. Att förespråka en generös flyktingpolitik är inte detsamma som att försvara brottslingar och terrorister – det är två vitt skilda ting som oftast inte ens går hand i hand. Och när vi kommer till frågan om de afganska tolkar som Sverige anlitat under en militär insats är det inte ens en generös flyktingpolitik vi diskuterar, utan att hjälpa ett fåtal individer som själva hjälpt den svenska armén. Det är ren medmänsklighet vi diskuterar och ingenting annat.