allkonstnarenSD, M, KD och L ville igår se en misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson och statsminister Magdalena Andersson hotade att avgå om hennes justitieminister föll i omröstningen. Med andra ord ytterligare en eventuell regeringskris – igen. Som om vi inte haft tillräckligt med sådana på sistone, det känns som att regeringskriserna haglat tätt under den gångna mandatperioden. Magdalena Andersson själv har ju redan hunnit avgå en gång – bara timmarna efter att hon tillträdde på posten. Så nu verkade det som att det eventuellt var dags igen och Andersson verkade uppriktigt förbannad över den uppståndna situationen. Och jag kan förstå henne, det kanske inte riktigt är rätt läge att leka polsk riksdag just nu.
Men idag meddelar Centern att man inte ställer sig bakom en misstroendeförklaring, liksom den politiske vilden Amineh Kakabaveh, och det verkar därmed som att kanske inte blir någon regeringskris. Vilket trots allt känns ganska skönt om jag ska vara ärlig – och det har inte enbart med att göra att jag hellre ser en socialdemokratisk regering än någon blåbrun röra av högerpartier. En regeringskris kan eventuellt leda till ett extraval, bara tre månader innan ett ordinarie val. Det känns bara som ett onödigt besvär bara månader innan ett ordinarie val. Istället känns det som att partierna borde ägna sig åt förberedelser inför valet så här månaderna innan, istället för att ägna sig åt olika typer av politiska spel i Riksdagen. Jag menar inte att arbetet i Riksdagen ska ligga nere bara för att vi närmar oss ett val, däremot kanske man får göra vissa prioriteringar.
Är det något yrke jag inte skulle kunna tänka mig att ta, så är det nog just politiker. Det är så mycket pajkastning och fulspel – och rätt vad det är kan du bli utröstad från din arbetsplats. Det räcker att se TV-debatterna, så ser man vad mycket pajkastning det är inom politiken. Jag kan inte låta bli att förvånas över att det kan finnas så vitt skilda verklighetsuppfattningar som det tycks göra inom just politiken. Medan regeringspartierna – oavsett vilken sittande regering vi har – tycker att man gör fullt tillräckligt i de flesta frågor, tycker i princip aldrig oppositionen att regeringen gör tillräckligt i någon fråga överhuvudtaget.
Jag kan blir så irriterad på meningsmotståndare ibland, för att inte säga provocerad – inte minst när det kommer till personer från SD och liknande partier. Med största sannolikhet skulle jag ha svårt att hålla en vettig debatt med en sådan meningsmotståndare, åtminstone inte i klass med de debatter man ser från Riksdagen. Jag blir så imponerad av politiker som kan hålla en hyfsad samtalston i debatter trots att man har sådana vitt skilda åsikter.
Nu låter jag säkerligen som väldigt lättprovocerad, men riktigt så illa är det givetvis inte. Givetvis kan jag oftast ha en saklig debatt med någon som inte ägnar sig åt pajkastning och personangrepp. Men det är alltför mycket av det sistnämnda inom politiken och jag skulle ha svårt att hålla en saklig ton.
Så jag har full förståelse för Magdalena Anderssons upprörda ton under gårdagens presskonferens. Jag skulle själv ha svårt att hålla irritationen tillbaka ibland om jag var politiker.
Relaterade artiklar
Aftonbladet 1 2 3 4
Dagens Nyheter 1 2
Svenska Dagbladet 1 2 3
