Krig framkallar fred men bara till sina offer

Till sist, efter en rejäl långbänk, säger tydligen i alla fall Turkiet ja till Sveriges Natoansökan. Erdogan tycks ha velat dra ut på det hela i det längsta, men nu gav han slutligen med sig trots allt. Själv tycker jag det är larvigt att någon turkisk regim ska sätta käppar i hjulen för en svensk Natoansökan – hela spektaklet har verkligen varit rena sandlådefasonerna från Turkiets sida. Och det är väl än mer märkligt att Turkiet har fått fortsätta att fjanta sig utan att något annat land satt ned foten och sagt ifrån. Man kan ju ana att om till exempel USA rutit ifrån lite lätt, så hade Erdogan fått kalla fötter och accepterat Sveriges ansökan. Sen vet man förstås inte vad om händer bakom kulisserna i en sådan här process, länder kan ju givetvis ha satt press på Turkiet utan att det är något som kommer allmänheten tillkänna. Det skulle egentligen vara intressant att veta hur mycket det är som inte offentliggörs inom politiken, det är förmodligen en hel del vi i den breda allmänheten inte får veta.

Sen är jag trots allt oerhört kluven överlag till hela grejen med Nato. Hade någon frågat mig för ett par år sedan, då hade jag utan att tveka sagt nej till Nato. Jag har alltid tyckt att vår alliansfrihet är något fint att värna om, det är något som hållit i hundratals år och bland annat hållit oss utanför två världskrig.
Men efter Rysslands invasion av Ukraina, har jag liksom svängt. Plötsligt är världsläget inte alls lika säkert längre, det känns liksom som att vad som helst kan hända. Och vips vacklar jag lite i frågan och tänker att Nato kanske inte är en så dum idé ändå trots allt. Jag är inte helt övertygad, det är jag inte, men tänker någonstans att det kanske är det minst dåliga av två dåliga alternativ.
Det enda som egentligen har stört mig under hela Natoprocessen, det är faktiskt Turkiets beteende i det hela. Ett land som i sig inte är särskilt demokratiskt börjar plötsligt diktera villkor för Sverige och ställa krav som känns allt annat än rimliga. Så på det viset känns det väl i alla fall skönt att Turkiet nu givit med sig. Jag giller inte när någon ställer sig i vägen för någon annan på det vis som Turkiet gjort vad gäller Sveriges Natoansökan. Hade man haft mer rimliga krav, hade det varit något helt annat – men man har inte kommit med några rimliga krav, snarare tvärtom. Det känns exempelvis väldigt märkligt att ett land som Turkiet ska ifrågasätta något som Sveriges yttrandefrihetslagstiftning (jag tänker på Turkiets kritik av Koranbränningarna), medan man själv har en väldigt inskränkt yttrandefrihet. Man kanske borde lära sig något av Sverige istället för att kritisera?

Men även om jag är kluven till det hela, så får man ju finna sig i demokratiskt fattade beslut. De flesta av riksdagens partier verkar vara för en anslutning till Nato och då får man väl acceptera demokratins gång helt enkelt. Och någonstans tror jag att det kommer bli bra trots allt. I en allt osäkrare värld, är nog ändå ett Natomedlemskap en god idé.
Det är fullt tillåtet att ha åsikter om det hela, men jag sällar mig med viss skepsis till skaran som är för ett medlemskap. Sen vet jag att det är långt ifrån alla som håller med mig, det finns fortfarande många som är emot ett medlemskap. Och det är helt okej.