Livet är en ständig svängning mellan dilemmans vassa horn

Så har jag kommit fram till arbetslöshetens första dilemma, något som jag måste lösa för att få min A-kassa. Jag har ju min lilla firma, där huvudsysslan är att vara med i olika filminspelningar som statist. Grejen är att detta förstås räknas som arbete i Arbetsförmedlingens och A-kassans ögon – samtidigt som det inte är särskilt bra betalt. Vissa filminspelningar sträcker sig över hela arbetsdagar på 8-10 timmar, men ger i bästa fall någon tusenlapp i inkomst – och ofta inte ens det. Med andra ord tjänar jag bättre på att gå hemma på A-kassa och tacka nej till filminspelningarna. Trots att det förmodligen ser bättre ut att jag jobbar när tillfälle ges. Och jag vill ju gå på filminspelningarna, jag tycker ju att det är roligt – det är därför jag sysslar med det här som bisyssla och har gjort så i flera års tid.
Men som arbetssökande förlorar jag pengar på att åta mig hela arbetsdagar för några hundralappar och tvingas istället att säga nej till de alltför dåligt betalda inspelningarna. Man kan i det oändliga diskutera lönerna för oss statister, det är liksom ett kapitel för sig. Men det ställer det för oss som går på A-kassa och jag kan tänka mig att det vore detsamma om jag fått socialbidrag (eller försörjningsstöd som jag tror det heter numera). Hade det varit bättre betalt, hade jag kunnat ta de filminspelningar jag blir erbjuden i en helt annan utsträckning.

Den nuvarande regeringen i synnerhet trycker ofta hårt på att det ska löna sig att arbeta, men situationen är att det faktiskt inte alltid lönar sig. Jag tycker också att det ska löna sig att arbeta och inte ligga samhället till last i onödan (även om regeringen drar det hela till sin spets). Men det är en självklarhet att man ser till sin försörjning i första hand och väljer den väg som ger mest pengar. Många filminspelningar ger 500 eller 999 kronor för en hel dags arbete, medan jag har väsentligt mycket mer i ersättning från A-kassan per dag – så det är ju lätt att förstå vad jag väljer i den situationen. Får jag däremot en filminspelning på några timmar, då är det något helt annat.
Istället för att räkna timmar, kanske man borde se över möjligheten att man får avdrag för det man tjänar. Om jag tjänar 500 kronor på en hel dags filminspelning, skulle jag kanske få avdrag på 500 kronor på A-kassan och inte en hel dag. Men det är inte så det fungerar idag och då väljer garanterat många att gå hemma och kosta pengar för samhället istället för att bidra till detsamma. För även om jag inte tjänar några stora summor på mina inspelningar, så ska pengarna fortfarande beskattas och jag bidrar därmed till den svenska skattkistan.

Arbetslinjen fungerar trots allt inte alltid som det är tänkt uppenbarligen, vilket är väldigt synd. För det är klart att det ska löna sig att arbeta, även om lönen för det utförda arbetet inte är särskilt hög. Och det är inte bara med tanke på förlorade skatteintäkter som det är tragiskt att man inte kan få arbetslinjen att fungera. Som människa mår man givetvis bättre av att kunna ha en sysselsättning istället för att gå hemma. Har jag något meningsfullt att göra om dagarna mår jag bättre än om jag går hemma och inte har något att göra. Jag har visserligen inte tillräckligt många uppdrag för att kunna ägna mig åt filmandet på heltid, men några uppdrag per vecka brukar jag kunna skrapa ihop. Och det håller mig kvar närmare arbetsmarknaden om jag kan jobba emellanåt, det blir i slutändan lättare att få en heltidsanställning om jag kan påvisa att jag jobbat lite trots arbetslösheten.
Så antingen fuskar man och rapporterar inte in att man jobbat för en låg ersättning, eller så väljer man att gå hemma och låter bli att jobba. Och oavsett vad man väljer, förlorar staten i slutändan på vad man gör. Jobbar jag inte, förlorar man skatteintäkter och fuskar jag, förlorar man pengar genom att jag får pengar i form av A-kassa som jag egentligen inte ska ha.

Jag vill i alla fall tro att de allra flesta faktiskt hellre jobbar och är självförsörjande än att gå hemma och gå på bidrag. Åtminstone är det så för min del, jag har hellre en sysselsättning än att jag går hemma och ligger samhället till last. Och det måste ju vara bättre att jag jobbar för en låg ersättning än att jag inte jobbar alls. Annars fungerar inte den arbetslinje, som regeringen ständigt vurmar sig så varma över. Det är inte en fråga om att bidragen är för höga, utan snarare att det sätter käppar i hjulen att ta jobb med låg ersättning. Som när det kommer till det extrajobb jag har, med filminspelningar – som räknas som arbete, men inte ger särskilt mycket i ersättning. Och jag tror att de flesta med mig hellre skulle hålla sig sysselsatt några dagar i veckan än bara gå hemma, även om det inte ger några stora summor pengar.
A-kassan är idag låg som den är och de flesta av oss når snabbt upp till maxtaket på 24.000 kronor i månaden. Ersättningen är 1.200 per dag, vilket gör att man får avböja många sämre betalda jobb som kanske inte når upp i den nivån. 24.000 före skatt är svårt nog att klara sig på varje månad, det är vad jag är van vid att ha efter skatt – så jag behöver verkligen de pengar jag kan få in i nuläget. Inklusive filmuppdrag som kanske bara ger 500 kronor för en arbetsdag.

Men jag blir så trött på politiker som bara lovar saker åt höger och vänster, men sedan funkar systemet ändå inte som det är tänkt. Det borde trots allt vara en självklarhet att man kan jobba så mycket som möjligt, även om ersättningen inte är särskilt hög och oavsett ens situation på arbetsmarknaden. Det är något som ligger i alla parters intresse, eller hur?! Det går inte att gardera sig för alla eventualiteter, men det känns som att om folk vill jobba – då ska man inte förlora pengar på det utan snarare tvärtom. Men jag kommer framöver inte ta uppdrag som gör att jag förlorar pengar, utan håller mig till att tänka på min försörjning och att jag i första hand måste få ekonomin att gå runt. Så det är inte aktuellt att ta en filminspelning för 1.000 kronor för en heldag om jag förlorar 1.200 i A-kassa. Istället det blir bara uppdrag där jag faktiskt går med vinst så att ekonomin klarar sig.
Det känns fel att göra så, men å andra sidan har jag inget annat val känns det som. Någonstans måste man ju ändå se till att man har råd att betala räkningarna och jag tänker inte betala för att arbeta, fullt så angelägen är jag inte.