Internationella kvinnodagen får mig att skämmas för att vara man

Idag firar vi internationella kvinnodagen, en dag som ju egentligen inte borde behövas – eller vad säger ni andra?! Vi är duktiga att i Sverige slå oss för bröstet och säga att vi är ett av världens mest jämställda länder, men någonstans känns det som att vi år 2024 borde ha kommit längre än vad vi gjort. Det borde vara en självklarhet med lika lön för lika arbete, att kön inte går före kompetens (alltså att män rekryteras trots att det finns kvinnor med bättre kompetens), att alla ska känna sig trygga oavsett kön – och så vidare, listan kan göras lång. #Metoo-kampanjen för några år sedan visade på att vi fortfarande är kvar på medeltida nivå när det kommer till kvinnans roll i samhället. Tänk vad många män tar sig rättigheter när det gäller kvinnors kroppar, alla avslöjanden som kom upp i ljuset under #Metoo fick mig att skämmas för att vara man.
På pappret har kvinnan samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter – men i praktiken är det trots allt inte så. Det är fortfarande kvinnan som tar huvudansvaret i hemmet, det är fortfarande så att kvinnor tjänar sämre än män och underrepresenterade på diverse positioner – inte minst på högre positioner inom näringslivet och inom politiken. Tänk att vi fortfarande i modern tycks anse att halva befolkningen på något märkligt vis är mindre värd och inte borde representeras eller ha samma lön för samma arbete som andra halvan av befolkningen. Är inte det ganska vrickat, så säg!?? Så att säga att man ”firar” kvinnodagen kanske är fel – det kanske borde vara en internationell sorgedag istället. En sorgedag för att halva befolkningen inte räknas på samma vis som den andra halvan, en sorgedag för att vi i modern tid inte kommit längre än så här.

När jag åkte till Ryssland i mitten av 90-talet, landade vi i Sankt Petersburg just den åttonde mars. Då för 30 år sedan – precis som idag – var internationella kvinnodagen en röd dag i den ryska almanackan. Enligt traditionen skulle männen köpa röda rosor till kvinnorna i sin närhet och det var stort fokus på kvinnors rättigheter. Man kan ha många åsikter om Ryssland, inte minst idag. Men just vad gäller firandet av Internationella kvinnodagen, borde vi kanske ta efter våra grannar i öst. Det vore en fin gest om denna dag faktiskt blev en röd dag – och verkligen påvisa vilka värderingar ett modernt Sverige faktiskt ska stå för. Kvinnosynen är – hoppas jag – generellt lite annan i Sverige än i Ryssland, men visst borde det vara mer fokus på jämställdhet även i Sverige än vad det faktiskt är. Jag har tittat igenom dagens tidningar flera gånger under dagen – och den enda som hade artiklar som på något vis härrörde till Kvinnodagen, var pappersupplagan av Dagens Industri – övrigt var allt fokus på Nato i dagens tidningar. Det är en stor nyhet det med, men det skulle ju kunna vara rapportering om lite annat också – man börjar bli ganska mätt på rapporteringen kring Nato vid det här laget.
Det känns ibland som att det där med jämställdhet kommer alltmer i skymundan, allt mindre i debatten handlar om människors lika värde – oavsett om vi pratar om kön, hudfärg eller sexuell läggning. Är vi nöjda med den jämställdhet vi uppnått i Sverige? Är vi nöjda med att män fortfarande tjänar bättre än kvinnor trots att man utför samma arbete med samma kompetens och bakgrund? Är vi nöjda med att det finns män som tar sig diverse rätter att utnyttja och misshandla kvinnor? Sedan har vi i Sverige självklart kommit oerhört mycket längre än vad man gjort i många länder, även om man jämför med många länder i Europa. Jämför man sedan med vissa länder i till exempel Mellanöstern, där kvinnor inte har rösträtt, inte får köra bil och ska skyla sig med slöjor och dok – ja, då är skillnaden milsvid. Så gör man en sådan jämförelse, då har vi kommit långt i Sverige. Men börjar vi titta historiskt i Sverige, så har kvinnan bara haft rösträtt i lite drygt 100 år. Fram till 50-talet var våldtäkt inom äktenskapet full lagligt i Sverige. Bara för att ta några exempel.

Så det är faktiskt smått pinsamt att vara man i ett land som privilegierar det kön man är född till på ett sådant sätt som faktiskt sker. Jag vet att jag är väldigt priviligierad som är född till man, att man har fördelar som kvinnor tyvärr inte alltid har. Söker jag ett jobb, är sannolikheten större att jag får en högre lön än mina kvinnliga kolleger – även om vi har samma bakgrund och utbildning. Och inte bara det, sannolikheten är förmodligen större att jag får jobbet – även om det finns en kvinna som är bättre meriterad. Jag vill tro att det har blivit bättre än vad det varit, men vi har ännu inte uppnått full jämlikhet på dessa punkter. Bland annat.
Ska man sedan se till de värderingar vissa män trots allt står bakom, då skäms jag än mer över det kön jag är född till. Män som tar sig friheten att misshandla, tafsa, våldta och gå till prostituerade är trots allt en skamfläck för att vara man. Sådant beteende belyser ett stort stigma på samhällskroppen – och även detta har trots allt med jämställdhet att göra. Män ska inte ta sig friheter gentemot kvinnor lika lite som man ska ta sig friheter gentemot andra grupper av människor.

Så ja – att denna internationella kvinnodag behövs gör att jag skäms för att vara man. Det är männen som styrt genom decennierna och männen som till stor del står bakom det samhälle vi har idag. Ett samhälle med orättvisor, krig och en massa elände. Jag undrar ibland hur världen sett ut om det varit kvinnorna som styrt och varit det kön som varit priviligierat på samma sätt som männen genom århundradena? Hade inte världen sett en liten aning bättre ut i så fall?

Relaterade artiklar

Dagens Nyheter 1
Svenska Dagbladet 1 2