De flesta fel som trafikpolisen hittar sitter bakom ratten

I år har jag bott i Stockholm i 25 år. Jag var 22 år när jag flyttade hit 1999 – sedan kan ni räkna ut hur gammal jag är idag. Men trots att jag bott merparten av mitt vuxna liv i storstan, så har jag fortfarande inte vant mig vid trafiken här. Jag formligen avskyr att köra bil inne i stan och avstår att göra det in i det längsta. Jag får helt enkelt inte till det, utan blir oerhört stressad av tempot, alla bilar, alla filer och trafikljus. Då är detta andra storstaden jag bor, innan jag flyttade till Stockholm bodde jag ett tag i London – där jag också undvek att köra bil så långt det bara gick. Men där var det inte så mycket för tempot i trafiken som jag undvek att köra, utan mer på grund att man envisas med att köra på fel sida av vägen. I Stockholm kan jag egentligen inte skylla på något, jag har bott här längre än jag bott någon annanstans och känner mig egentligen som väldigt hemma i stan. Jag har inga problem att ta mig fram kollektivt eller till fots – men när det kommer till att köra, så är jag obstinat.
Trots allt tvingar jag mig själv till att köra i stan, jag tänker att jag någon gång måste lära mig att göra detta och faktiskt vänja mig vid att köra i stan. Jag försöker tänka att det finns städer som är värre att köra i – och dit räknar jag faktiskt Göteborg. Jag har kört bil där ett par gånger och det är rena mardrömmen. Det har nog aldrig hänt så många gånger att medtrafikanter tutat och blinkat med lysena som senast jag gjort ett tappert försök att köra bil genom Göteborg. Efter det bestämde jag mig för att aldrig mer klaga över att köra genom Stockholm.

Jag är fortfarande van vid det lugna småstadstempot i Hudiksvall, där jag växte upp och även tog mitt körkort för nästan 30 år sedan. Ska man ta körkort, rekommenderar jag starkt att göra det i en småstad, att övningsköra och köra upp i Stockholms stressiga tempo är inget att stå efter. När man sedan väl har sitt körkort, kan man försöka vänja sig vid det hätska tempo som råder i stockholmstrafiken. Sen kan man tycka att det är märkligt att man efter 25 år i en stad borde vara van vid trafiktempot, man borde ha hunnit lära sig att hitta så pass bra att man faktiskt kan ta sig fram med bil. Men icke. Eller hittar gör jag oftast – även om jag vissa gånger får köra på GPS för att komma rätt. Det är snarare tempot jag har svårt för, tempot och den omåttliga trafiken.
Sen måste man ändå säga att stockholmska bilister generellt är väldigt tålmodiga och hjälpsamma när det kommer till att släppa fram sina medtrafikanter och ge plats när man behöver byta fil eller liknande. Det är som att man vet att inte är helt lätt att ta sig fram med bil genom Stockholm utan att få hjälp av sina medtrafikanter. Så tyckte jag inte det var när jag körde Göteborg, där det tutades hejvilt när man snabbt bytte fil och inte riktigt visste vart man skulle ta vägen.

Så oftast är jag glad att inte ha bil i Stockholm och bara hyra när jag väl behöver en bil. Inte minst i rusningstrafiken, då det är rent hopplöst att ta sig fram med bil. Själv väljer jag i princip alltid kollektivtrafiken när jag ska någonstans i rusningen, det är det absolut smidigaste sättet. Ofta sitter jag på tunnelbanan och sveper förbi köerna med bilar över till exempel Skanstullsbron – och tänker att jag förmodligen är framme långt före bilisterna. Även om det är trångt och ofta en omöjlighet att få sittplats på tunnelbanan i rusningen, så går det fortfarande mycket smidigare än att ta bilen. Sen ska tilläggas att jag ytterst sällan åker buss, oavsett tid på dygnet – det är ju annars det trafikslag i kollektivtrafiken som drabbas av de hutlösa köerna i rusningstrafiken. Är man tvungen att ta någon av innerstadsbussarna under rusningen, ska man verkligen utrusta sig med en stor dos tålamod.
Jag har faktiskt fått frågan om jag inte skulle ta busskort och börja köra buss, nu när jag ändå går som arbetssökande. Men jag skulle få en hjärtinfarkt inom några timmar i det yrket – framförallt med tanke på att jag har svårt att köra vanlig personbil i Stockholm. Att då köra en lång buss fullproppad med en massa människor känns inte riktigt som min grej. Men jag är sjukt imponerad av alla som klarar av det jobbet, som faktiskt jobbar med det år ut och år in.