Enda skillnaden mellan en grav och ett hjulspår är dimensionerna

När jag en eftermiddag i början av juni skulle till jobbet, hoppar jag upp på min cykel för att cykla den korta biten till min arbetsplats på Posten. Jag tog det lugnt genom stan och njöt av det vackra sommarvädret. Så kommer jag in i de smala gränderna i stans äldre kvarter – och som från ingenstans dyker en bil upp från höger. Jag hinner inte bromsa utan dundrar rakt in i motorhuven på bilen, slungas iväg genom luften och hamnar på andra sidan bilen på den hårda och varma asfalten. Ut ur bilen flyger föraren och vad jag antar är hans fru – och börjar gorma, skrika och svära åt mig medan jag lite vimmelkantig reser mig från marken. Jag ignorerar till en början förarens raseriutbrott och tittar över kroppen om jag var skadad – men allt jag fått var ett litet skrapsår på ena knäet. Till och med kläderna hade klarat sig. Men föraren fortsätter att skrika och gapa och vill nu tillkalla polis eftersom jag cyklat så vårdslöst. Mellan orden går det att ana en viss odör av sprit, sluddrar han inte också litegrann? Jag säger något om att varsågod att ringa polisen, jag har inte gjort något fel samtidigt som jag nickar lite lätt emot väjningspliktsskylten som föraren passerat med bred marginal med sin bil.
Föraren domderar trots att folk runtomkring börjar reagera och försöka få honom att lugna ner sig. Han tycker att jag ska be om ursäkt för mitt vårdslösa sätt att bete mig i trafiken. Vilket jag inte ser någon anledning att göra. Jag låter mig inte provoceras av förarens beteende, men vidhåller att vi ska tillkalla polis. När föraren inser att jag plockar fram telefonen för att ringa är det som att han blir rädd, hoppar in i bilen med frun i släptåg och försvinner från olycksplatsen med en rivstart. Själv plockar jag upp min cykel – som även den mirakulöst klarade krocken – och tog mig till jobbet för att påbörja mitt arbetspass. Väl på jobbet ringde jag polisen och tipsade om en misstänkt rattfylla i stan, eftersom jag memorerat bilens registreringsnummer, men jag nämnde aldrig något om själv påkörningen.

Det har gått snart 26 år sedan denna olycka skedde, men jag tänker på den ibland fortfarande. För det första hade jag förstås en jäkla tur som kom undan med ett skrapsår på benet. På den här tiden var det få som använde cykelhjälm, vilket förstås även gällde mig. Det hela hade kunnat gått rejält illa om jag slagit i huvudet när jag slungades iväg över bilens motorhuv. Men jag kan även fortfarande bli förbannad på föraren, som betedde sig som han gjorde – han frågade aldrig hur det gick för mig utan tyckte istället att jag skulle be ursäkt för att han nästan kört ihjäl mig. Och det där med att han skulle ringa polisen var förstås ett tomt hot, han hade givetvis inget som helst intresse i att polisen skulle komma till platsen – det var därför han fick bråttom iväg när jag plockade fram mobiltelefonen.
Så även om jag naturligtvis inser vilken tur jag hade när jag blev påkörd, så blir jag provocerad av förarens beteende. Dels sätta sig bakom ratten och köra när man uppenbarligen inte är nykter, vi börjar där eller hur?! Men dels också att reagera med ilska när man kör på någon, hur sjutton går det ihop? Hade han betett sig medmänskligt, frågat hur det gick och så vidare – då hade jag kanske aldrig tänkt tanken att ringa polisen. Nåja, jag skulle tro att den här mannen inte ens är i livet längre, jag gissar på att han var i 70-årsåldern när olyckan inträffade vilket skulle göra att han idag är närmare 100. Vilket inte är särskilt sannolikt. Det är bara så ironiskt att det är så här i efterhand man kommer vad man skulle gjort och inte minst sagt. Där och då blev man bara ställd och kom inte på något vettigt att säga.

En annan gång skulle jag köra ut från en bensinmack med ”min” postbil och stannade vid utfarten för att släppa fram bilar eftersom det var jag som hade väjningsplikt. Men så kommer en stor buss dundrande, jag inser att jag kommit lite för långt ut i den korsande vägbanan och skulle komma i vägen för bussen. Snabbt lade jag i backen för att backa någon meter – men då slog jag i en bil som plötsligt dykt upp bakom mig. Den kunde inte stått där många sekunder, eftersom jag hållit bra koll i backspeglarna och inte sett något bakom mig. Nåja, det var ju inte mycket annat att göra än att kliva ur för att byta uppgifter med den andra föraren för att sedan kontakta respektive försäkringsbolag. Det blev en viss diskussion med den andra föraren, som naturligtvis inte var helt nöjd med att ha fått fronten på sin bil intryckt. Efter en stund halar han fram ett handskrivet papper där han ville ha min underskrift som ett erkännande på att jag backat in i hans bil – istället för att ringa polisen.
Jag opponerade mig först och tyckte att vi då skulle ringa polisen istället. Då övergår stämningen plötsligt till att bli hotfull och till sist sätter jag en kråka på pappret för att komma därifrån, jag hade trots allt ett strikt körschema jag behövde hålla och hade inte lust att diskutera denna incident i all evighet. Jag gjorde sedan en rapport till Postens försäkringbolag, där jag förstås skrev som det var, att jag missat att bilen stod bakom mig när jag skulle backa undan för den annalkande bussen. Och det slutade med att vårt försäkringsbolag stod för kostnaderna för motpartens reparationer.

Men jag kan än idag bli irriterad på mig själv att jag satte den där kråkan på det där pappret på olycksplatsen. Givetvis skulle jag ringt dit polisen istället eftersom motparten inte riktigt var medgörlig. Men jag var ung – bara drygt 20 år – och stressad över mitt tajta körschema, så jag såg nog ingen annan lösning där och då. Men idag hade jag gjort helt annorlunda och hade med största sannolikhet aldrig skrivit på ett dumt papper där jag tog på mig skulden för en olycka – även om det nu var jag som var vållande. Sådant ska man trots allt överlåta till försäkringsbolag och polis att utreda, inte själv komma med konstiga dokument som någon skrivit på. Jag skulle helt enkelt stått på mig trots att motparten blev irriterad, jag skulle ha låtit bli att skriva på det där förbaskade pappret och istället låtit försäkringsbolag och polis ha gjort sitt jobb.
Men sådant är inte helt lätt att tänka ut som stressad 20-åring som bara haft körkort i ett par år. Jag kan visserligen fortfarande höra det eka i huvudet att aldrig ta på sig skulden till något direkt på olycksplatsen, så stod det i min körkortsbok när jag tog körkort för snart 30 år sedan. Och så resonerar jag än idag, att inte ta på sig något på olycksplatsen utan låta dem har som jobb att utreda sådant att göra sitt jobb.

Sen ska jag erkänna att det är få gånger under mina 30 år bakom ratten som jag varit involverad i några olyckor – och ännu färre där jag själv varit vållande. De är nog incidenten här ovanför som är enda gången då jag faktiskt vållande till något, övriga gånger något hänt har motparten varit vållande – så är de faktiskt. Och det är också vad utredarna kommit fram till när olyckorna utretts. Nu låter det som att jag hamnar i trafikolyckor lite titt som tätt – och så är det naturligtvis inte. Den senaste incidenten är nog faktiskt den på bensinmacken här ovanför. Sedan har det bara varit totala skitsaker, att bilarna med nöd och näppe snuddat vid varandra och liknande – saker som inte ens är värda att upp med försäkringsbolag eller polis.
Och då har jag ändå kört ganska mycket bil genom åren, trots att jag aldrig ägt en egen bil. Jag hyr bil tämligen frekvent och har även haft jobb där jag kört mycket bil. Så rent statistiskt borde jag kanske varit involverad i fler olyckor, men det har jag lyckligtvis inte. Jag kör själv väldigt försiktigt och är noga med att hålla avstånd och så vidare, så då blir det förstås färre olyckor. Och det får man tacka sin lyckliga stjärna för.