allkonstnarenSitter framför TV:n och tittar på SVT:s inslag om IS-krigare som bönar och ber om att få “komma hem till Sverige”. Man har deltagit i ett av historiens värsta krig och vill nu att Sverige ska ta emot dem med öppna armar.
Det går inte att låta bli att bli upprörd och heligt förbannad. Personer lämnar tryggheten i Sverige för att delta i krigföringen från en av de mest vedervärdiga terrororganisationer vi skådat. Nu när det börjar gå dåligt för IS, när man utkämpar sina sista strider om sitt sista fäste i Syrien – då börjar man istället böna och be om att få slussas hem till Sverige på skattebetalarnas bekostnad. Det är klart att man ska ställas inför rätta för dessa barbariska handlingar och dömas för det man har gjort, allt annat är uteslutet. Men det ska i första hand ske på plats där dessa barbariska handlingar skett. Det funkar inte att komma krypande hem till Sverige och tro att allt är glömt och förlåtet. Lagförs dessa personer inte på plats, bör rättsprocessen äga rum i Sverige och de ska (förhoppningsvis) dömas för terrorbrott, brott mot mänskligheten eller vilken brottsrubricering som nu lämpar sig bäst.
Men det är svårt att komma ifrån de etiska dilemman detta givetvis medför. Var drar man gränsen för om det är självvalt att åka iväg till IS? Har till exempel en kvinna som mer eller mindre tvingats iväg av sin man till IS’ kalifat och inte deltagit i striderna gjort ett aktivt val? Vilka aktiva val har IS-krigarnas barn gjort?
Jag kan ibland störa mig på de generaliserande uttryck som dyker upp debatten kring IS-krigare som vill hem. De som faktiskt har gjort något idiotiskt ska naturligtvis dömas för det och för en gångs skull kan jag hålla med Donald Trump i ett av hans uttalanden när han anser att länder ska ta hem IS-krigare för att åtala dem. Men de som inte aktivt valt att ansluta sig till IS, hur ska vi göra med dem?!
