Din tankesmedja i etern
Varje år kommer denna dag, den elfte september och varje år tänker jag på allt elände som denna dag trots allt förknippas med. Vi har statskuppen i Chile 1973, det är terrordåden i USA 2001 och Anna Lindh som avled just denna dag 2003. 1973 var jag inte påtänkt än, men både 2001 och 2003 …
Jag minns väldigt väl den sjunde april 2017, jag minn s exakt vad jag gjorde den dagen. Jag hade varit på en filminspelning på Kungsholmen, som var slut vid tretiden och då skulle jag möta upp min sambo, som också jobbar på Kungsholmen. Vi skulle gå en sväng på stan och sedan bege oss hemåt. När jag lämnar inspelningsplatsen, börjar de första nyhetsnotiserna om terrorattacken ploppa upp i mobilen. Till en början lät det mest som ett fyllo som tappat kontrollen över sin bil eller liknande, men ganska snart förstod man att det inte var så.
Jag och sambon skulle mötas upp i tunnelbanan och jag var där lite före henne. Jag hörde först högtalarutropen att tunnelbanan stoppats, ingen mer trafik på ett tag. Och kort därefter kom utropet att hela tunnelbanesystemet skulle utrymmas. Jag försökte ringa min sambo, men det gick inte att komma fram; mobilnätet var överbelastat. Som tur var hittade vi varandra ändå och gick och satte oss på en restaurang i närheten i väntan på att tunnelbanan skulle komma igång igen.
Vi är många som förfasats över sprängdådet som ägde rum i Göteborg för några dagar sedan. Det verkar ha varit en kraftfull detonation och det är väl bara ren tur att ingen dog i detta avskyvärda dåd. Det är illa nog att flera personer skadades och ännu fler blivit hemlösa, även om just det är högst tillfälligt.
Personligen blev jag positivt överraskad över att polisen jobbat på så bra att man redan har en misstänkt för dådet. Idag kom nyheten att den misstänkte är en till synes helt svensk man utan anknytning till den organiserade brottsligheten. Istället pratas en rättshaverist som haft flera processer mot svenska myndigheter och som skulle vräkas från sin lägenhet bara timmarna efter sprängdådet.
Så är en intensiv vecka över, fast den här gången är det med visst vemod jag ser att veckan är slut. Grejen är att jag fyllt år och firandet har liksom inte riktigt tagit slut under den gångna veckan. Normalt sett brukar jag vara ganska blygsam när det kommer till födelsedagsfirande, men i år blev det lite annorlunda. Visserligen var en stor del av firandet inget som jag själv varit involverad i planeringen av, så det finns trots allt en förklaring till att det blev så mycket firande som det blev.
Redan i måndags fick jag den första presenten, flera dagar innan den riktiga födelsedagen. Då var det min sambo som var i farten i levererade en ”kidnappning”, det enda jag i förväg vetat om var att inte planera in något från och med måndag eftermiddag och några dagar framåt. Så jag visste förstås i förväg att något var i görningen, men inte vad. Vid tretiden på måndagseftermiddagen blir vi upphämtade av en taxi, som kör oss till Yasuragi i Nacka. Min sambo hade lyckats hålla hemligt vad vi skulle göra – och jag förstod inte förrän vi steg ur taxin vad det faktiskt var vi skulle göra. Vi har länge pratat om Yasuragi, så jag blev glatt överraskad när jag insåg vad som var inbokat några dagar framöver. Vi var inbokade för tre övernattningar med tillhörande spa, bad, mat och massage.
Inom det närmsta dygnet förväntas tre IS-kvinnor och deras barn anlända till Sverige. De aktuella kvinnorna har utvisats från Kurdistan på livstid eftersom de anses vara en säkerhetsrisk, men man har inte kunnat samla tillräckligt med bevis för att de ska kunna åtalas.
Jag kan inte annat än tycka att IS-svenskarna är ett delikat dilemma. Är man svensk medborgare, går det givetvis inte att neka vederbörande att återvända till Sverige – oavsett vad man gjort sig skyldig till under en utlandsvistelse. Men det ska fasen inte läggas några skattemedel på att hjälpa IS-krigare tillbaka till Sverige, ungefär där går en tydlig gräns. Självklart ska man kunna åtalas för brott man begått – och i IS-krigarnas fall ska deras brott naturligtvis prövas i Sverige om det inte görs på plats i Kurdistan.
Det var många tankar som började virvla runt när rapporterna från knivdådet i Vetlanda började strömma in i tisdags. Jag var nog inte den enda som började tänka i banorna kring ett eventuellt nytt terrordåd när de första nyheterna kom om händelsen. Även Polisen var inledningsvis inne på den banan, men brottsrubriceringen övergick snart till att ”enbart” avse mordförsök i sju fall.
Sitter framför TV:n och tittar på SVT:s inslag om IS-krigare som bönar och ber om att få ”komma hem till Sverige”. Man har deltagit i ett av historiens värsta krig och vill nu att Sverige ska ta emot dem med öppna armar.