Det som skiljer oss från djuren är vår förmåga att sörja människor vi aldrig mött

Varje år kommer denna dag, den elfte september och varje år tänker jag på allt elände som denna dag trots allt förknippas med. Vi har statskuppen i Chile 1973, det är terrordåden i USA 2001 och Anna Lindh som avled just denna dag 2003. 1973 var jag inte påtänkt än, men både 2001 och 2003 minns jag väldigt väl vad jag gjorde just på den elfte september – detta trots att redan gått över 20 år sedan dessa mycket tragiska händelser. Det är så stora händelser, att det är lätt att komma ihåg vad man gjorde när man nåddes av dessa nyheter. Just denna dag fyller jag år, så min födelsedag är lätt att komma ihåg för den som behöver något att ”hänga upp” sådana händelser på. Och just därför har jag försökt att göra något speciellt av denna dag, trots allt elände som den förknippas med. Om man nu får skoja om sådana här händelser så brukar jag skämta lite om att även elfte september 1977 var en hemsk dag, eftersom det var då jag råkade födas.
11 september 2001 minns jag oerhört väl. Då var jag hos mina föräldrar i Hudiksvall och firade min födelsedag. På dagen var jag, min pappa och brorsa på bio och såg Shrek. När vi kom hem, hade mamma nyheterna på och hade just nåtts av nyheterna om terrordåden i USA. TV:n stod på under en stor del av eftermiddagen och det kändes som en dålig actionfilm, där Arnold Schwarzenegger snart kommer springande för att rädda världen. De var surrealistiskt när man såg planen flyga in i skyskraporna i New York, hur husen började brinna och så småningom rasa samman. Jag minns TV-sändningarna från gatan nedanför, hur folk hoppade från skyskraporna för att komma undan lågorna – och sedan slog i marken med kraftiga dunsar.

11 september 2003 befann jag mig på Samoaöarna på andra sidan jordklotet. Den tionde september låg jag och mitt resesällskap i hotellets pool med varsin öl i handen. Hotellet drevs en amerikan, som satt inne i hotellet och tittade på CNN. Plötsligt kommer han utfarande till oss i poolen och berättade att man på CNN rapporterat om att Anna Lindh blivit attackerad med kniv och förts till sjukhus. Hennes skador bedömdes dock inte som livshotande. Detta var de första rapporterna om attacken på Sveriges utrikesminister. Dagen efter – på min födelsedag – nåddes vi av beskedet att Anna Lindh avlidit av sina skador. Så min födelsedag är i mångt och mycket en mörk dag med tanke på vad om hänt genom åren på just denna dag. Nu har det gått 22 år sedan Anna Lindh gick bort – och inget mer elände har hänt på min födelsedag sedan dess. Nu hoppas jag på att få min födelsedag ifred och faktiskt tänka på något positivt också just denna dag – och inte bara död och elände.
Det lustiga är att det är få födelsedagar sedan 2001/2003 som jag minns vad jag har gjort. Men det är heller ingenting som sticker ut dessa dagar mer än att jag fyller år. Vissa födelsedagar har jag inte gjort något speciellt, andra gånger har jag firat desto mer. När jag fyllde 40 var jag med familjen på Mallorca, och när jag fyllde 30, åkte jag med familjen på Finlandskryssning. Men det är nog de enda födelsedagar som sticker ut och som jag kommer ihåg så här i efterhand. Vissa år har jag inte firat alls i övrigt, andra år har jag firat desto mer. I år händer inte mycket just idag, men på lördag kommer lite familj över för att fira lite i efterhand. Det är ofta så jag brukar fira mina födelsedagar, med nära och kära – antingen på själva födelsedagen eller en helg i anslutning till dagen.

Det har gått drygt två decennier sedan terrordåden i USA och Anna Lindhs död. Med andra ord finns det idag vuxna människor som inte minns dessa dessa händelser, som inte ens var födda när de skedde. Även det känns lite märkligt – för en annan, som var med på den tiden, känns det som igår det inträffade. Jag minns händelserna så otroligt väl, vad jag gjorde när de inträffade och var jag var. Medan andra tycker att det är historia, något som hänt i det förflutna, något som hänt för otroligt länge sedan. Och visst är det länge sedan, men det känns inte så när man tänker på det – åtminstone inte om man var med på den tiden. De personer som idag föds just elfte september kommer förmodligen inte att förknippa sina födelsedagar med en massa elände, åtminstone inte så länge något nytt händer. För många är det vilken dag som helst, som det var för mig fram till 2001 när terrordåden i USA inträffade. Jag minns hur många ringde till mig efter min födelsedag 2001 och nästan beklagade sorgen, att något så hemskt skulle hända just på min födelsedag. Många glömde bort att ringa till mig på den rätta dagen för att gratta, utan ringde istället dagen efter.
Och jag minns hur mycket som hände efter terrordåden i USA i form av ökad säkerhet – inte minst inom flyget. Jag jobbade på Arlanda vid den här tiden och jag minns hur man skärpte säkerhetskontrollerna, hur vi som jobbade i passkontrollen fick direktiv kring att hålla ögonen öppna för både det ena och det andra. Dagarna efter terrordåden minska flygandet drastiskt, inte minst till USA. Flygen hade plötsligt nästan inga passagerare alls, de gick ifrån att vara mer eller mindre fullsatta till några tiotal passagerare. Flera flyglinjer lades med tiden ner och det tog många år innan flygandet kom tillbaka till något som kan vara det normala igen. Precis som efter Estoniakatastrofen på 90-talet. Då tappade finlandsbåtarna passagerare under flera år innan det sakta började återgå till det normala igen. Flera fartyg byggdes om och man svetsade igen bogvisiren på de fartyg som hade sådana.

Själv brukar jag tänka att det kanske är just efter en sådan katastrof som elfte september som man ska ge sig ut och flyga. För säkerheten är väl aldrig så stor som efter en sådan händelse. Det har generellt blivit svårare att genomföra terrordåd sedan terrorattackerna 2001, det är min bestämda uppfattning – åtminstone är det svårare att kapa flygplan och använda dem som mordvapen. Sedan blir man skärrad när man inser hur väl förberedda terroristerna var inför attackerna i september 2001. Man hade utbildat sig till piloter för att själva kunna flyga planen och sikta dem mot bland annat skyskraporna i New York. Och det man använde för att hota piloterna var rakblad, man hade inga kraftfullare vapen än så – men det räckte uppenbarligen för att genomföra ett av det värsta terrordåden i historien. Men flera av terroristerna var alltså utbildade piloter och hade bland annat studerat i USA. Så det var inga dåd som var något hastverk, utan man hade planerat det i flera år innan.
Innan terrordåden stod ofta dörren till cockpit öppen när man flög. Här i Sverige var det ingen säkerhetskontroll när det gällde inrikesflyg, utan man kunde fritt röra sig i terminalen och fram till gaterna. När terrordåden genomförts, blev det snabbt en förändring på detta och idag tycker man det vore jättekonstigt om det inte var några säkerhetskontroller till flyget eller det skulle vara öppet till cockpit under flygning.

Själv får jag ofta kommentarer kring min födelsedag när jag legitimerar mig. Inte minst när jag reser till/från eller genom USA och passerar genom passkontrollen. När jag 2003 flög till Samoaöarna, dagarna innan min födelsedag mellanlandade jag i Los Angeles och gick då genom passkontrollen för att komma till rätt flyg vidare emot Apia på Samoaöarna var jag lite nervös faktiskt. Det var två år efter terrordåden i USA och 11 september var fortfarande i färskt minne hos såväl människor som myndigheter. Reglerna då – som nu, misstänker jag – var att man var tvungen att gå igenom passkontroll, tull och sedan hämta ut sina väskor som sedan skulle kollas i en ny kontroll innan man fick checka in dem på nytt till det nya flyget. Det var omständligt i värmen i Los Angeles, men jag gillade läget och gjorde vad läget krävde – för vad hade jag för val egentligen? I ankomsthallen myllrade det av uniformerad personal från gränsmyndigheterna, som gick runt och plockade ut folk för extra kontroller. Och ja, jag blev utplockad för en extrakontroll.
Mannen som kontrollerade mig var trevlig och uppträdde mycket korrekt. Han frågade var jag kom ifrån, vart jag skulle, om jag var på semester eller reste i jobbet – och så vidare. Men så kom han till frågan vad jag jobbade med – och vid den här tiden jobbade jag som passkontrollant på Arlanda. Så jag förklarade på engelska att jag jobbade på Sveriges största flygplats. Mannen skiner upp när han inser att vi var kolleger, fast i olika länder. Han vinkade åt mig att följa efter honom, jag plockade upp mitt bagage och gjorde som jag blev tillsagd – med tanken ekande i huvudet, vad händer nu? Men vilt hojtande ”Colleague! Mind your backs!”, lotsade han mig igenom hela gränskontrollen utan vidare kontroller och lämpade av mig vid incheckningsdiskarna för nästa flyg mot Apia. Jag blev helt paff, för jag behövde inte ens styrka vad jag jobbade med…