Att bli gammal är obligatoriskt, att växa upp är valfritt

När man var barn längtade man efter att bli äldre, man ville nå olika åldersgränser för att få köra moppe, rösta, ta körkort, bli myndig – ja, ni känner säkerligen igen det där. Själv längtade jag intensivt efter att bli vuxen och få bestämma själv, att inte längre vara barn och faktiskt kunna göra saker på mitt sätt. Jag har några kusiner som är aningen äldre än mig och de flyttade givetvis hemifrån före mig – vilket gav uppsåt till en hel del avundsjuka från min sida. Jag var inte som många av mina kompisar, som längtade efter moped, körkort och liknande. När jag fyllde 16 år fick jag välja mellan en moped och en ny cykel i födelsedagspresent. Jag valde en cykel. För moped lockade aldrig, jag var överhuvudtaget inte intresserad av sådant. Och frågan är om jag ens tagit körkort, om jag inte fått ett startpaket med teorikurs och några körlektioner i födelsedagspresent av mina föräldrar. Idag ångrar jag definitivt inte att jag har körkort, men det hade knappast blivit gjort om inte jag tagit det när jag fyllde 18. På min 18-årsdag gjorde jag följaktligen två saker – jag gick på banken och sade till att mina föräldrar inte längre skulle ha tillgång till mitt bankkonto och sedan till körskolan för att anmäla mig till nästa teorikurs. Det kändes som en väldig befrielse att plötsligt få bestämma själv.
Men ju äldre man blivit, ju mer har längtan efter att bli äldre avtagit. Igår fyllde jag 48 år och känner inte alls att jag vill bli en dag äldre. Så har jag känt sedan jag fyllde 30 ungefär, för då tyckte jag att jag uppnått den perfekta åldern. Med stigande ålder tänker man alltmer på det där med döden och hur kort livet trots allt är. När man var barn, kändes det som att livet skulle vara i en hel evighet, men numera vet man bättre. Det har blivit viktigare att tänka på vad man lägger sin tid och energi på, vad man jobbar med och att man inte slösar med den dyrbara tid man trots allt har. För 25 år sedan tänkte jag inte så mycket i dessa banor, men med tiden har tankarna blivit starkare. Inte minst sedan jag fick cancer för 11 år sedan har jag insett hur bräckligt livet trots allt är, så har jag blivit ännu noggrannare med vad jag lägger min tid och energi på. Får jag vara frisk, kan jag leva ett gott liv i minst 30 år till. Men det är trots allt inte alls säkert – det finns inga garantier för att man får förbli frisk.

Mer eller mindre dagligen hör man om trafikolyckor och annat elände där folk omkommit. Man är så luttrad att höra om detta, att man knappt längre reagerar. I tidningarna blir det i bästa fall en liten notis om dessa olyckor – medan det för de drabbade är en stor tragedi. En person är på väg hem från jobbet, men kommer aldrig hem för att något händer i trafiken. Ibland är det den drabbades fel, ibland inte – utan någon kör som en idiot och/eller på fyllan och kör ihjäl en människa. Livet kan vända otroligt snabbt, men det glömmer vi gärna bort i vardagen. Vi kan drabbas av olyckor, sjukdomar och annat elände som kan påverka vår liv i många år framöver. För min del betyder min cancerdiagnos att jag aldrig kommer att friskförklaras, utan jag kommer behöva gå på min återkontroller livet ut. Men jag hade lika gärna kunnat dött av den där jäkla knölen som man hittade. För andra kan en olycka göra att man skadas allvarligt, blir invalidiserad för livet – eller faktiskt omkommer. Och ingen är garderad mot risken för sjukdomar och olyckor – vi kan alla drabbas, oavsett hur försiktiga vi är och hur hälsosamt vi lever.
Och just sådana tankar har börjat växa i min skalle ju äldre jag blivit. Jag har blivit räddare för att drabbas av sjukdomar och olyckor och blivit allt försiktigare när jag är i trafiken. Till det försöker jag att leva alltmer hälsosamt eftersom jag inte vill bli sjuk igen. Jag tänker på vikten, dricker mindre, äter bättre och ska försöka komma igång med träningen igen – allt för att undvika att återigen bli sjuk. Eller åtminstone göra vad jag kan för inte bli sjuk.

Sen är jag inte längre särskilt glad åt att bli äldre. Snart fyller jag 50 år och har därmed passerat halvlek i livet. De senaste 30 åren har gått fantastiskt fort – och om ytterligare 30 år är jag nästan 80. Jag ser verkligen inte fram emot att bli gammal på något sätt överhuvudtaget. Om drygt 30 år kanske jag är tvingad att flytta in på något hem eftersom jag inte längre klarar mig själv. Det må vara långt fram i tiden, men jag kan inte låta bli att tänka i de banorna. Självklart är det inga konstigheter att bli äldre så länge man får vara frisk och klarar sig själv. Men de flesta gör trots allt inte det, utan förr eller senare är det något hem som gäller för att få hjälp med alltifrån hygien som toalettbesök och matlagning och kanske till och med att äta. Nej, det är inget jag ser fram emot.
Sedan mina mor- och farföräldrar alla gått bort, kommer jag inte ifrån tanken att nästa generation att vandra vidare blir min föräldrar – sedan är det min tur om naturen får ha sin gång. Och det kan gå fort, alldeles för fort. Vissa åldras snabbare än andra och hur det går för just mig vet jag inte. Kanske kommer jag vara väldigt pigg när jag blir äldre och kunna bo hemma tills jag blir riktigt gammal – så är det ju för många. Sedan finns det personer som behöver flytta till hem som 75-åringar och knappt klarar sig på egen hand alls vid den åldern. Jag har inte lika mycket emot att bli gammal så länge jag får vara frisk, men det finns trots allt inga garantier för att jag får vara det.

Hörde ni talas om Dagny Carlsson, som gick bort 2022 nästan 110 år gammal? Hon bloggade, nätdejtade och levde loppan in i det sista. Så vitt jag vet, bodde hon hemma merparten av tiden och tycktes vara väldigt pigg och alert sin höga ålder till trots. Får jag bli så som gammal, då må det vara hänt att bli gammal på något vis. Så länge man är klar i knoppen och klarar sig mer eller mindre själv så må det väl vara hänt, eller hur?! Det är just att inte kunna klara sig själv som jag grämer mig lite för. Visst kanske man måste ha hemtjänst och liknande som gammal, men så länge jag får bo hemma och rå mig själv är jag nöjd. Jag behöver inte bli 110, men vill i alla fall vara pigg och frisk när jag åldras. Och då är det viktigt att ta hand om sig, vilket jag försöker göra alltmer. Jag skär ner på onyttigheter och tänker på vad jag stoppar i mig. Vilket kanske inte garanterar något, men ökar sannolikheten.
För jag undrar ibland vad det är för tillvaro på Sveriges ålderdomshem. Det känns ofta som förvaring, att de äldre skyfflas undan och att man sitter av sin tid i väntan på döden. Man har inte mycket till livskvalitet helt enkelt, utan lever på lånad tills man inte orkar längre. Och en sådan tillvaro vill jag inte ha, jag vill bo hemma så länge det bara går och sedan får det liksom vara bra. Eller vad säger ni andra?

Jag har nog aldrig genomgått någon allvarlig ålderskris, utan tagit mitt åldrande med någorlunda jämnmod. Den enda födelsedag jag tyckte var lite jobbig, det var när jag fyllde 20 för snart 30 år sedan. Plötsligt var jag inte barn längre, plötsligt kunde jag inte längre skylla något på att jag fortfarande var tonåring, utan nu var jag faktiskt vuxen på riktigt. Det var en tid då det kändes som att man hade väldigt många förväntningar på sig, man förväntades veta vad man vill bli, var man vill bo – och så givetvis träffa någon att bilda familj med. När jag fyllde 20 bodde jag i London, var singel och hade absolut ingen aning om vad jag ville bli som vuxen. Jag trivdes bra som singel och hade egentligen inga som helst planer på att träffa någon – än mindre att skaffa barn. Så det var nog något av en kris när jag fyllde 20 och inte alls kände att jag levde upp till de förväntningar som ställdes på mig. Det skulle komma att gå nästan tio år till innan jag bestämde mig för att börja plugga, det skulle ta ytterligare tio år innan jag träffade rätt person att flytta ihop med. Det enda jag vet med säkerhet. är att jag inte kommer skaffa några barn – det kommer liksom inte att ske. Nu är jag så pass gammal att jag kan stå upp för mig själv, att det är lättare att stå upp för mina ställningstaganden. Men när man var 20 år, var det lite svårare.
Kanske är det en stundande 50-årskris jag nu börjar ana. Jag ska inte säga att jag direkt mår dåligt över att fylla 50 om ett par år, men jag jublar inte heller. Idag ska jag fira min 48:e födelsedag lite i efterhand efter att ha fyllt år i torsdags och funderar på hur jag ska fira när jag fyller 50. Jag har inga planer än, men ska klura lite på hur firandet ska komma att ta form om ganska precis två år. För fira ska jag göra på ett eller annat vis när jag fyller 50, men hur får vi väl se. Om det sedan blir en rejäl kris att passera 50-sträcket får man se, jag hoppas att jag kan hålla mig ifrån det och fortsätta att må bra. Nu har jag i alla fall inte samma förväntningar på mig som när jag fyllde 20 – kanske ska man sluta med vissa saker som man gjorde för 30 år sedan, men det är väl en helt annan sak.