Din tankesmedja i etern
Ibland känns det som att man härstammar från stenåldern när man tänker tillbaka på hur det var när en annan var liten och gick i skolan. Vilken exceptionell skillnad det är mellan hur vi ser på saker och ting idag jämfört med hur det var när en annan var liten. Och då tycker jag ändå …
Minns ni när man var barn och tonåring och inte vill något hellre än bara bli äldre? I alla fall jag längtade oerhört mycket efter att bli vuxen och få bestämma själv. Och vad smickrad man blev om någon sa att man såg äldre ut än vad man var, eller hur?! Allt var liksom totalt bakvänt mot hur det är i vuxen ålder. Nu vill man absolut inte bli äldre – och skulle bli rent förolämpad om någon sa att man såg äldre ut än man är.
Jag minns tiden kring min 20-årsdag som en väldigt jobbig period, jag gick igenom något av en 20-årskris. Det har gått 24 år, men jag kan fortfarande minnas hur jobbigt jag tyckte att det var att plötsligt inte längre kunna räknas som tonåring, utan att man mer påtagligt vad en del av vuxenvärlden. Plötsligt förväntades jag en massa saker, jag förväntades vet vad jag vill bli, kanske söka in på högskola eller universitet, jag förväntades träffa någon och bilda familj.
När jag fyllde 20, bodde jag i London där jag jobbade som socialarbetare bland stadens många hemlösa. Jag visste inte vad jag ”ville bli när jag blev stor”, jag trivdes med singellivet och hade inte som helst planer på att skaffa barn. Jag hade om målsättning att jobba några år efter gymnasiet och det där med barn har jag aldrig längtat efter. Inte ens nu, som 44-åring, saknar jag barn.
Det börjar bli ganska tröttsamt vid det här laget. Mina höftproblem vill liksom inte riktigt ge med sig. Det onda har försvunnit sedan länge, men jag är till och från exceptionellt stel i höfter och rygg. Framförallt kommer det framåt kvällen när man varit igång hela dagen. På kvällarna linkar jag runt likt en gammal gubbe och det knakar och brakar i lederna. Jag har inte vågat gå och träna på flera veckor, något jag egentligen behöver med tanke på vikt och allmänt välmående. Men så länge höfterna trilskas, vågar jag inte anstränga dem i onödan.