Ålderskriser

Jag minns tiden kring min 20-årsdag som en väldigt jobbig period, jag gick igenom något av en 20-årskris. Det har gått 24 år, men jag kan fortfarande minnas hur jobbigt jag tyckte att det var att plötsligt inte längre kunna räknas som tonåring, utan att man mer påtagligt vad en del av vuxenvärlden. Plötsligt förväntades jag en massa saker, jag förväntades vet vad jag vill bli, kanske söka in på högskola eller universitet, jag förväntades träffa någon och bilda familj.
När jag fyllde 20, bodde jag i London där jag jobbade som socialarbetare bland stadens många hemlösa. Jag visste inte vad jag ”ville bli när jag blev stor”, jag trivdes med singellivet och hade inte som helst planer på att skaffa barn. Jag hade om målsättning att jobba några år efter gymnasiet och det där med barn har jag aldrig längtat efter. Inte ens nu, som 44-åring, saknar jag barn.
Men som 20-åring upplevde jag väldigt mycket förväntningar från omgivningen, som jag fann svåra att leva upp till. Antingen för att jag inte ville – som i barnfrågan – eller för att jag helt enkelt visste vad till exempel jag ville bli. Det blev en ganska jobbig sits när jag kände att jag inte levde upp till omgivningens förväntningar på mig. Det blev något av en ålderskris, som var rätt jobbig att ta sig ur. Jag valde att gå min egen väg och väntade med det där med barn, utbildning eller andra saker omgivningen förväntade sig av mig. Jag testade lite olika jobb, träffade visserligen en tjej, men det tog också slut med buller och bång och efter det bestämde jag för att leva ensam under några år. Först när jag började närma mig 30, valde jag att söka in till högskolan för att utbilda mig.

Jag har passerat både 20 och 40 sedan min förra ålderkris och har inte känt av någon ny ålderkris efter det. 30 gjorde mig ingenting att fylla, snarare tvärtom tyckte jag att det kändes bra att uppnå en viss mognad i ålder. Sedan jag passerat 40 har jag dock märkt av att jag tycker det är allt jobbigare att bli äldre. Jag orkar mindre, hör sämre och måste skriva upp i princip allt för att inte glömma. Det gör att min kalender är rätt fullklottrad med notiser om alltifrån arbetstider till möten, läkartider och familjemiddagar till födelsedagar, resor och vad helst jag nu ska komma ihåg. Det är inte vad jag skulle kalla en ålderskris, utan ett mer generellt tillstånd som kanske kommer för många, ju äldre man blir.
Nu är jag inte egentligen gammal i dess rätta bemärkelse, det ska väl tilläggas. Men visst märker man av en förändring i vad kroppen orkar eller ej. Det är klart att jag inte orkar lika mycket som för 20 år sedan, så enkelt är det ju. Jag är livrädd för det krämpor som åldern kan för med sig. Jag är livrädd för att bli dement, för att en dag inte längre klara mig på egen hand utan behöva hjälp med personlig hygien, äta och gå på toaletten. Men det är mer en generell inställning till att bli äldre och inte en ålderkris om ni frågar mig.

Sen tror jag att ålderkriser i mångt och mycket grundar sig i om man är nöjd med liv man levt eller ej. Har du nått de mål du satt upp för dig? Har du gjort vad du velat under den tid då fått på jordelivet? Trivs du med ditt jobb? Har du utbildat dig till det du velat? Har du rest så mycket som du velat kunna göra? Det finns nog många frågor man ställer sig under en ålderskris och detta är nog några av dem. Sen kan det vara som med min 20-årskris, att man tycker att omgivningen förväntar sig en massa saker som man inte känner att man kan leva upp till.
Själv har jag mött en hel del förväntningar kring just grejen att skaffa barn, där jag själv gjort valet att inte skaffa barn – vilket helt och hållet varit ett aktivt val. Det är många gånger jag fått frågan kring om det inte ska bli några barn snart. Något som blir lite tröttsamt med tiden, det borde vara upp till var och en att själv välja utan att behöva stå till svars för det.