Din tankesmedja i etern
Allt oftare tänker jag på hur tiden går, hur rasande fort det går och att det bara går fortare ju äldre man blir. Varje minut som går gör dig trots allt en minut äldre, en minut du inte får tillbaka. Pessimistiskt sätt att se på livet, eller hur?! Men ju äldre jag har blivit, ju …
Jag sitter och räknar åren och inser att det i dagarna är 26 år sedan millennieskiftet. 26 år sedan jag stod vid Slussen i Stockholm och räknade in det nya millenniet tillsammans med nyfunna vänner i Stockholm, där jag då bara bott i några månader. Jag kan inte fatta att det snart är 27 år …
När man var barn längtade man efter att bli äldre, man ville nå olika åldersgränser för att få köra moppe, rösta, ta körkort, bli myndig – ja, ni känner säkerligen igen det där. Själv längtade jag intensivt efter att bli vuxen och få bestämma själv, att inte längre vara barn och faktiskt kunna göra saker …
När man var ung, hörde man ofta att man skulle passa på att njuta av livet för sedan går tiden så hiskeligt fort. Men som i så många andra avseenden lyssnade man inte på vuxenvärlden utan man körde sitt race. Ju äldre man sedan blivit, ju viktigare har det varit att ta tillvara på tiden …
Jag har på allvar börjat inse att man börjar bli lite till åren. På söndagskvällarna sänds ”Sakta vi går genom stan” i Sveriges radio P4. Jag kan väl inte säga att jag lyssnar särskilt ingående, men brukar ofta ha radion påslagen i bakgrunden oavsett vad som sänds. Programmet vänder sig till en lite ”mognare” publik …
Ibland känns det som att man härstammar från stenåldern när man tänker tillbaka på hur det var när en annan var liten och gick i skolan. Vilken exceptionell skillnad det är mellan hur vi ser på saker och ting idag jämfört med hur det var när en annan var liten. Och då tycker jag ändå …
Jag brukar inte beteckna mig som särskilt gammal på något sätt, snarare tycker jag tvärtom att jag fortfarande har viss ungdom kvar. Jag har ännu inte fyllt 50 år och tycker inte att jag därmed är särskilt gammal. Jag har till och med några år kvar till 50 och kan därmed fortfarande beteckna mig som 40+ åring. Men tänker jag tillbaka på hur somliga saker var när jag växte upp, kan jag inte låta bli att känna mig lite gammal, så är det faktiskt. Så mycket har förändrats sedan jag var liten och gick i skolan, så mycket är totalt annorlunda idag mot hur det var var 35-40 år sedan. Och tänker jag tillbaka, känns det som att man vore uppvuxen på stenåldern och inte i hyfsat modern tid. Konstigt vore det visserligen annars, men i mitt perspektiv är det inte så fruktansvärt länge sen och det känns konstigt att det var så totalt annorlunda när jag var liten mot hur saker och ting är idag.
Jag tycker inte att jag är särskilt gammal egentligen. I höst fyller jag 46 år och det känns inte som en särskilt hög ålder egentligen. Ibland ser jag personer på tunnelbanan och tänker att vi nog är tämligen jämnåriga – men så börjar jag räkna och inser att jag förmodligen är runt 20 år äldre än personen ifråga.
Minns ni när man var barn och tonåring och inte vill något hellre än bara bli äldre? I alla fall jag längtade oerhört mycket efter att bli vuxen och få bestämma själv. Och vad smickrad man blev om någon sa att man såg äldre ut än vad man var, eller hur?! Allt var liksom totalt bakvänt mot hur det är i vuxen ålder. Nu vill man absolut inte bli äldre – och skulle bli rent förolämpad om någon sa att man såg äldre ut än man är.
Jag minns tiden kring min 20-årsdag som en väldigt jobbig period, jag gick igenom något av en 20-årskris. Det har gått 24 år, men jag kan fortfarande minnas hur jobbigt jag tyckte att det var att plötsligt inte längre kunna räknas som tonåring, utan att man mer påtagligt vad en del av vuxenvärlden. Plötsligt förväntades jag en massa saker, jag förväntades vet vad jag vill bli, kanske söka in på högskola eller universitet, jag förväntades träffa någon och bilda familj.
När jag fyllde 20, bodde jag i London där jag jobbade som socialarbetare bland stadens många hemlösa. Jag visste inte vad jag ”ville bli när jag blev stor”, jag trivdes med singellivet och hade inte som helst planer på att skaffa barn. Jag hade om målsättning att jobba några år efter gymnasiet och det där med barn har jag aldrig längtat efter. Inte ens nu, som 44-åring, saknar jag barn.