När livet får fler kapitel

Det känns surrealistiskt, men idag är det exakt 27 år sedan jag flyttade till Stockholm och började jobba på dåvarande Posten i Danderyd. Månadsskiftet augusti/september 1999 gick flyttlasset från lilla Hudiksvall där jag växt upp ner till Stockholm och en liten förortstvåa i utkanten av Upplands Väsby. Jag minns hur nervös jag var, hur konstigt det kändes att flytta från en norrländsk småstad till storstan och börja köra bil runt i fashionabla Danderyd. Jag var då 21 år gammal och hade ditintills aldrig haft ett fast jobb eller ens en fast inkomst. Men i och med flytten fick jag plötsligt en fast inkomst, även om den inte var särskilt hög – ens med dåtidens mått mätt. Jag minns att jag gick in på 12.000 kronor, vilket även då som sagt var ganska lågt. Samma lön hade idag inte ens ha täckt min nuvarande hyra – men på den tiden betalade jag 3.626 kronor för en tvåa på 55 kvadratmeter. Det var hyfsat billigt även i slutet på 90-talet, men samtidigt en ganska normal hyra för en tvåa i en stockholmsförort. Så jag klarade mig ekonomiskt även om jag inte tjänade särskilt mycket. När jag avslutade min anställning på Posten 2001 hade min lön stigit till 15.000 i månaden, vilket inte heller det var särskilt mycket – men jag var rätt nöjd med min lön i förhållande till vad jag jobbade med. Det känns på något vis hisnande att det gått så många år sedan jag flyttade ner till Stockholm. Då flyttade jag ner tillfälligt, jag hade inga planer på att vara kvar i Stockholm – men har sedan bott här högst tillfälligt i nästan 30 år. Först när jag för lite över 21 år sedan fick en lägenhet i Bagarmossen, kände jag att jag kommit ”hem” och att jag ville bli kvar i Stockholm. Numera trivs jag fantastiskt bra i huvudstan och känner inte att jag vill flytta härifrån överhuvudtaget. På sin höjd kan jag tänka mig att flytta till innerstan, men i övrigt har jag inga som helst planer på att flytta. Numera bor merparten av min familj i Stockholm och det gör förstås mycket till för hur jag trivs i storstan. Jag har föräldrar, syskon och syskonbarn inom räckhåll och vi umgås tämligen mycket i vardagen – just den detaljen var något jag saknade under mina första år i Stockholm. Då bodde hela familjen kvar i Hudiksvall och kände mig på något vis lite utanför – så mycket att jag till och med var på väg att flytta tillbaka till Hudik igen. Idag är jag glad att jag aldrig flyttade tillbaka, utan att jag blev kvar i Stockholm.
Men visst är det surrealistiskt när man tänker på hur tiden trots allt rinner iväg?! Jag kan liksom inte fatta att det gått nästan tre decennier sedan jag flyttade till Stockholm. Det är i dagarna dessutom 20 år sedan jag började plugga till sjökapten i Kalmar, något som också var en utmaning. Jag hade då bott i Bagarmossen ett år, men lyckades få tag i en liten studentlya i Kalmar, hyrde ut lägenheten i Bagis i andra hand och begav mig till Kalmar för att bli sjökapten. Fem år bodde jag i Kalmar och kom tillbaka till Stockholm 2011, många erfarenheter rikare. Men om jag längtar tillbaka till Kalmar? Nej, det gör jag inte! Jag har blivit en storstadsmänniska med åren och kan inte tänka mig en tillvaro utanför Stockholm. Men det är så fantastiskt mycket som har hänt under de decennier som gått sedan jag flyttade till Stockholm. Nästan 30 år, det är många år – och på den tiden har jag hunnit sluta röka efter att ha rökt nästan två paket om dagen, jag har utbildat mig och fått ett jobb jag trivs bra med. Jag har genomgått ytterligare två samboförhållanden, ytterligare relationer än det liksom testat på ett stort antal olika jobb inom ett stort antal olika branscher. Det är först nu, sedan 2024, som jag känner att jag hittat rätt och att jag blir kvar.

Det är just när man börjar räkna år på det här viset, som jag börjar känna mig gammal. Jag har kolleger som inte ens var födda när jag flyttade till Stockholm för snart 30 år sedan. Andra var små eller nyfödda när jag började plugga – och tycker säkert att jag är en relik när jag börjar prata om vad jag gjort och hur länge sedan vissa saker inträffade. Jag minns så väl tiden innan internet och mobiltelefoner, eller min första dator med internetanslutning i början av milleniet. Millennieskiftet minns jag som igår, liksom terrorattackerna i USA den elfte september 2001. Millennieskiftet firade jag med vänner inne i Stockholm city och när terrorattackerna ägde rum, var jag på bio Hudik och såg Shrek med min pappa och lillebror. Det är 25 år sedan terrorattackerna ägde rum, men jag minns dem otroligt tydligt – inte minst på grund av att jag fyller år den dagen. Jag minns hur vi satt framför TV:n och följde nyhetsrapporteringen kring attackerna, det var nästan att vi glömde att äta min födelsedagsmiddag på grund av de dramatiska händelserna i USA. Dessa attacker är något som dagens ungdomar bara läser om i historieböckerna, ungefär som en annan läste om månlandningen eller Vietnamkriget när man gick i skolan. Jag jobbade på Arlanda när attackerna inträffade och jag minns hur antalet passagerare dramatiskt minskade efteråt. Flighter som normalt sett haft stort antal passagerare, hade helt plötsligt bara ett fåtal. Det var ungefär som färjetrafiken efter Estoniakatastrofen på 90-talet – nästa händelse som jag minns oerhört väl, men som dagens ungdomar bara får läsa om. Då gick jag på gymnasiet och jag minns hur skolan flaggade på halv stång den morgonen när jag kom dit. Det är snart exakt 32 år sedan Estonia sjönk den där stormiga natten i september 1994 och jag kan inte fatta att det är så länge sedan. Just Estonia har jag förstås en speciell relation till eftersom jag åkte med Estonia något år innan hon sjönk. Jag kan minnas vissa från personalen och tänker ibland om någon eller några av dem jobbade just den där olycksnatten. Är de några av alla de människor som numera ligger på Östersjöns botten?
Så när man tänker på dessa stora händelser som känns som att de hände igår, känns det surrealistiskt när man börjar räkna efter vad gäller hur många år sedan det är om de har inträffat. Estonia, 9/11 – och många andra saker – känns som igår, men det är decennier sedan de inträffade. Och det är svårt att avgöra om detta innebär att jag är gammal nu i skrivande stund, eller om jag väldigt ung när dessa saker inträffade. 1994 – när Estonia förliste – var jag ung, blott 17 år gammal – så där är min unga ålder inte mycket att diskutera. När 9/11 inträffade 2001 fyllde jag 24, vilket väl också får anses vara tämligen ungt. Så ja, jag får nog erkänna att jag väldigt ung när dessa saker skedde. Sedan är det bara att räkna ut hur gammal jag är idag, så får ni själva dra slutsatsen om jag ska räknas som gammal eller ej.

Under de knappa tre decennier som jag bott i Stockholm – med undantag för fem år i Kalmar för studier – har det hänt otroligt mycket. Och konstigt vore väl annars under så lång tid. Jag minns fortfarande rökrummet på mitt första jobb här i Stockholm, på Posten i Danderyd i slutet av 90-talet. Rökrummet, där det var långt mycket mer än bara tobak som röktes (även om jag själv höll mig ifrån allt som var tyngre än vanlig tobak). Och rökrum var ju otroligt vanliga på svenska arbetsplatser ända fram en bit in på 2000-talet – sedan började de sakta försvinna för att idag inte existera alls. Jag menar, tänk om någon idag skulle begära ett rökrum på jobbet – det skulle ju vara helt otänkbart! Under de knappa 30 år som gått – och som till största delen utgjort mitt vuxna liv – har så mycket vatten passerat under broarna att många skulle bli mörkrädda om det hörde om det. Många saker om var okej för 30 år sedan skulle man aldrig acceptera idag. Den första juni 2005 infördes totalt rökförbud inomhus på krogar, restauranger och pubar i Sverige. Minns ni hur kläderna luktade efter ett krogbesök innan 2005?? Hur man tvingades vädra kläderna för att i bästa fall kunna använda dem en gång till. Eller minns ni rökningen ombord på flyget? Längst bak i planet fick man röka, men inte längst fram. Jag minns fortfarande när jag var på Samoa och skulle flyga hem, jag frågade efter rökrummet på flygplatsen – och hänvisades till en uteservering. Bara ett 20-tal meter bort stod man och tankade flygplanen… Ja, detta skulle aldrig accepteras idag.
Vi har gått ifrån att betala nästan allt kontant till att nästan allt betalas med kort eller Swish idag. Numera är det nästan bara äldre som prompt vill betala kontant – och då tänker jag på personer äldre än mig, som snart fyller 50 år. För 30 år sedan fick man i affären gå och räkna att man hade tillräckligt med kontanter ute för att lösa ut sina varor – idag kollar man internetbanken via mobilen att man har tillräckligt med pengar på kortet (om man är osäker). För 25 år sedan jämförde man vem som hade minst mobiltelefon, idag är det storleken som räknas åt andra hållet – störst smartphone är också oftast den dyraste. När jag gick i skolan på 80- och 90-talen visste man knappt vad en mobiltelefon var, idag har varje 12-åring en smartphone. Tänk vad mycket som ryms i dagens mobiltelefoner – saker som vi som växte upp på 80-talet behövde ett 15-tal olika prylar för. Ficklampa, freestyle, telefon, karta, klocka, miniräknare – allt ryms i dagens telefoner. Ja, det är inte konstigt att man idag kännes sig gammal när man tänker på hur snabbt tekniken gått framåt. Sociala medier hade vi knappt en aning om vad det var för 27 år sedan, men idag är det något vi alla ägnar oss åt i någon utsträckning. Medan det för 30 år sedan kostade sex spänn att skicka ett sms, kostar det idag ingenting. Skillnad, eller hur?! Idag är det katastrof att bli av med sin mobiltelefon, det var det inte nödvändigtvis för 30 år sedan.
Så, jo – jag känner mig trots allt gammal när man tänker tillbaka på utvecklingen de senaste 25-30 åren. Tiden och utvecklingen har gått obönhörligt snabbt och den kommer knappast att gå långsammare framöver. Själv tycker jag inte att det har gått till det sämre, utan snarare tvärtom. För exakt 27 år sedan flyttade jag till Stockholm – och det känns som igår om ni frågar mig. Då var det fortfarande relativt ”lätt” att hitta en lägenhet i Stockholm, idag är det nästintill omöjligt. Jag har nog aldrig fattat vilken obönhörlig tur jag haft som lyckats hitta lägenhet i Stockholm – inte bara en utan tre gånger. 1999 flyttade jag till Upplands Väsby, 2005 till Bagarmossen – och 2022 till nästa lägenhet i Bagarmossen. Och det var egentligen bara vid sista flytten som jag fick ”offra” kötid i bostadskön. Dessförinnan var det lägenhetsbyten som gällde. Jag tycker inte allt har förändrats till det sämre, snarare tvärtom – men jag inser at mycket har förändrats under min livstid. Mycket är lättare idag än för 30 år sedan och jag älskar dagens högteknologiska samhälle. För 30 år sedan kände man knappt till e-mejl, bloggar, internetdejting och sociala medier. Något som idag är helt naturligt – liksom att lägga in sina räkningar helt elektroniskt för betalning. För 35 år sedan var det där med kontaktannonser något helt tabubelagt, idag är det något som de allra flesta ägnar sig åt. Tiden har sin gilla gång helt enkelt…