Det bästa i livet är gratis

Sakta börjar det ticka in lite statistuppdrag och jag börjar få ett och annat uppdrag igen. Det känns jättekul, eftersom det varit så otroligt lugnt på den fronten under en längre tid. Telefonen har börjat ringa igen med jämna mellanrum, sms och mejl tickar in och jag får erbjudanden om nya uppdrag. Några har jag tackat nej till, andra har jag accepterat – några gånger har det krockat med jobbet, andra gånger har inspelningarna infallit när jag varit ledig och jag har kunnat tacka ja. Lite frustrerande har det varit att få tacka nej till så många uppdrag som verkat roliga och inspirerande – men så är det ju när man kombinerar statisteriet med ett heltidsarbete. Ibland går det helt enkelt inte att tacka ja till allt, andra perioder kan man åta sig i princip allt man blir erbjuden eftersom det passar så bra med mitt schema. Nu har jag blivit erbjuden ett välbetalt statistuppdrag en dag då jag jobbar – och kommer givetvis göra vad jag kan för att få ledigt från jobbet, för kan jag tjäna närmare 10.000 kronor på att vara statist i några timmar, då tar jag glatt ledigt från jobbet. Om det går naturligtvis, för det är inte alltid en självklarhet att få ledigt – det ska finnas en vikarie att ta in och så, vilket inte alltid funkar med det korta varsel jag behöver för att ta ledigt för en statistroll. Men jag försöker i alla fall, sedan får man se hur det går. Ibland får jag ledigt och kan ta de välbetalda filmrollerna, andra gånger inte – och får bita i det sura äpplet och tacka nej till att vara statist. Nackdelen är statistuppdragen ofta kommer med väldigt kort varsel och det kan då vara svårt att få ledigt om det behövs. Oftast har jag lyckats lösa det genom åren, det är inte många gånger jag behövt tacka nej till exempelvis välbetalda statistuppdrag.
Sen är förstås önskan att kunna leva på filmandet, men det är i grunden ganska orealistiskt med tanke på de arvoden som produktionsbolagen erbjuder för statistuppdrag. Många gånger är det några hundralappar för en heldags arbete – vilket gör det svårt att komma upp i en heltidslön varje månad. Till och med många etablerade skådespelare har svårt att leva på sitt skådespelande och tvingas ta ”vanliga” jobb för att få ekonomin att gå ihop. Så det är kanske inte så konstigt att man som statist har svårt att få ihop det ekonomiskt, så jag bibehåller statisten som en bisyssla och ingenting annat.

Vecka 36 fick inte riktigt den start man kan hoppas på för en ny vecka med mycket ledighet. I söndags började jag få ont i magen, men tänkte till en början inte så mycket på det. Jag tänkte att jag behövde gå på toaletten eller liknande – men det onda ville inte gå över trots att jag gick på toa. Istället eskalerade smärtan successivt under eftermiddagen och på söndagskvällen hade jag rejält ont – och på måndagsmorgonen hade det fortfarande inte gått över. Efter några timmar bestämde jag mig, det gick inte att stå ut med smärtan, utan jag ringde 1177. De hänvisade tämligen omgående till närakuten och jag åkte iväg till Rosenlunds sjukhus, som ligger närmast från oss sett. Jag blev grundligt undersökt och ganska snart ivägskickad till nästa sjukhus, SÖS, eftersom man ansåg att man behövde röntga buken på mig – och de resurserna har man inte på Rosenlund. Så det var bara för mig att bege mig till akuten på SÖS, dit Rosenlund skickat en remiss. Jag såg framför mig att sittande åtskilliga timmar innan jag ens blev undersökt, men allt gick väldigt snabbt och smidigt och jag blev oerhört omhändertagen. Man tog nya prover, buken röntgades och jag fick en enorm genomgång av kroppen, det kändes nästan som en tiotusenmilaservice. Slutligen kom man fram att jag hade inflammerade tarmfickor – inga bristningar eller liknande i tarmen som man först hade befarat. Jag fick vara kvar på akuten över natten för observation och på tisdagsmorgonen kunde jag bege mig hemåt igen. Nu är det flytande föda som gäller några dagar för att tarmarna ska få vila lite – innan jag successivt kan gå tillbaka till en normal kost igen. Nästan som när man haft en magsjuka eller liknande och måste äta ”snäll” mat de första dagarna efter sjukdomen. Det blir inte mycket kaffe, skräpmat eller öl de kommande dagarna, utan nu gäller det att ta hand om sig. Och även fortsättningsvis naturligtvis, så att man slipper liknande åkommor igen.
Säga vad man vill om anledningen till att man är på ett sjukhus, men på något vis känns det lite lyxigt på något vis, jag kan liksom inte riktigt komma ifrån att det känns så. Man blir väl omhändertagen, får mat och mediciner serverade vid sängen och ska man till en annan avdelning, skjutsas man dit i sängen. Som patient behöver man inte ens tänka själv, utan får liksom allt serverat – och vill man ha något extra, då trycker man på en knapp så kommer en sköterska sättande för att passa upp. Så även om naturligtvis är på ett sjukhus för att man är sjuk och inte mår bra, så brukar det vara en positiv upplevelse på något vis. När jag var sjuk i cancer för en massa år sedan, var jag inlagd under en längre tid och det var första gången sedan jag var liten som jag var inlagd. Jag minns hur överväldigad jag var över omhändertagandet jag gick – och att jag efter att ha blivit utskriven skickade choklad till personalen för att tacka för gott bemötande. För ska man nu bli lite politisk i det hela, så är det skamligt att sjuksköterskor och undersköterskor är så underbetalda som de är – med tanke på hur mycket de får slita och vilket ansvar de har. Jag har tänkt på det varje gång jag varit inlagd, hur mycket de får slita för sin lön – och är på benen hela tiden som det verkar. Och all skit som vårdpersonal tycks få ta, jag är imponerad att man orkar med i slutändan. Bara under min första timmar på akuten, fick ordningsvakterna rycka ut två gånger på grund av patienter som inte kunde bete sig korrekt. Och då misstänker jag att det ska mycket till innan vakterna tillkallas – det är nog många gånger det är blir dispyter utan att man tillkallar vakterna.

Förhoppningsvis slipper jag i alla fall sjukskriva mig något för min lilla magåkomma, utan kan förhoppningsvis gå och jobba som jag är schemalagd att göra på fredag. Jag har inte ont längre utan ska bara tänka på vad jag äter och dricker, så det kan jag göra även på jobbet såsom jag resonerar. Så så länge det inte blir sämre igen, går jag till jobbet på fredag morgon och gör mina pass som planerat. Men det känns i alla fall skönt att med all sannolikhet slippa vara sjukskriven och att faktiskt kunna gå och jobba precis som vanligt. Det kostar ju en del att vara sjukskriven och dessutom tycker jag det är fruktansvärt tråkigt att vara hemma och vara sjuk. I grunden vill jag gå till jobbet och jobba och slippa ligga hemma och vara sjuk – även om det naturligtvis är oundvikligt att man ibland är sjuk. Dock slipper jag nog det den här gången och kan gå till jobbet som vanligt. Jag har haft min beskärda del när det kommer till sjukskrivningar genom åren, inte minst lite längre sådana – sedan jag var borta för cancer 2014/2015, utbrändhet och sedan när jag fick cellförändringar i nacken. Dessa tre tillfällen gav vardera flera månader hemma, vilket var väldigt påfrestande både ekonomiskt och mentalt. Denna gång hade det förstås bara blivit några dagar hemma och knappast mer än så, men tråkigt är det lik förbaskat att vara sjukskriven – och dyrt med tanke på karensdagen. Man kan diskutera karensdagen fram och tillbaka, men nu har vi en karensdag och då får man gilla läget när man är sjuk – och då blir det dyrt när man är sjuk tyvärr. Är man sjuk så är man, men det är alltid surt när lönen kommer efter en sjukskrivning – för karensavdraget är kännbart. Jag tror de flesta av oss någon gång gått till jobbet trots att man kanske egentligen skulle ha stannat hemma i och med det blir dyrt att vara sjuk. Är man riktigt sjuk, stannar man förstås hemma men ibland blir det gränsfall då man kanske går till jobbet trots att man inte borde.
Nu har jag istället några lugna dagar hemma och ska försöka pilla med saker som inte tar särskilt mycket energi. Jag ska ta tag i lite bokföring men också se till att få lite gjort på bloggen vad gäller design och inlägg. Så det kommer bli lugna dagar så att kroppen hinner återhämta sig efter den pärs jag haft de senaste dagarna i form av inflammerade tarmfickor. Enligt pappren jag fått, är det bra att röra på sig så jag får försöka ta lite promenader i alla fall. Om jag orkar bege mig till gymmet är jag tveksam till, men komma ut litegrann varje dag ska jag försöka. Det kanske inte heller är helt bra att träna hårt när man precis varit sjuk och dessutom inte ätit ordentligt på flera dagar, så det där med gymmet får nog vänta lite. Till veckan ska jag försöka komma iväg till gymmet om inget oförutsett inträffar, men de närmsta dagarna blir lugna fram tills det är dags att jobba igen. Och det är faktiskt skönt att ta det lugnt också, så länge det är självvalt och inte på grund av att man exempelvis är sjuk.