Livet börjar inte vid 50, men det blir mycket roligare

Om ganska exakt ett år fyller jag 50. Det känns smått läskigt att säga att man är 50 år, jag vet liksom inte riktigt hur jag ska förhålla mig till denna ålder. Redan nu, lite drygt ett år innan min 50-årsdag har jag börjat fundera på hur jag ska fira denna stora dag. Jag är måttligt förtjust i födelsedagsfester, att stå i centrum på det vis man gör på sin egen födelsedagsfest. Det är en sak med en liten middag med den närmsta familjen – så brukar jag ofta fira min födelsedag – men jag är inte förtjust i stora fester som är tillägnade mig. Jag firar gärna andras födelsedagar, men är inte själv så förtjust i att stå i centrum på det viset. Jag har vägt fram och tillbaka huruvida man bara ska ha något enkelt med den närmsta familjen, eller om man trots allt ska ha något större och bjuda in lite vänner och fler släktingar. Ett tag funderade jag på en resa – och då inte för familjen utan för mig och sambon. Sticka någonstans och vara borta ett par veckor över födelsedagen. Bara strunta i att jag fyller gubbe och hålla mig borta från alla förpliktelser som en jämn födelsedag innebär – men då har man ekonomin, jag vet inte om ekonomin tillåter något sådant. Två veckor någonstans långt borta kan ju kosta en hel del, så återstår att se om man har råd. Och så sätter jag i så fall in en notis i tidningen med innebörden ”alla gratulationer på min födelsedag undanbedes vänligt men bestämt”. Eller nuförtiden kanske man får skriva en statusuppdatering på Facebook istället – det når nog fler än vad en notis i tidningen gör. Jag har fått lite kommentarer från familjen att jag väl borde ha någon tillställning, att folk trots allt vill fira mig när jag fyller jämnt – och det är ju smickrande. Men jag tänker att det är min födelsedag och om jag inte vill bli firad eller firad stort så borde det vara upp till mig. Det borde vara upp till mig att avsäga mig gratulationer om jag känner mig obekväm av ett stort firande. Jo, jag har haft större firande när jag fyllt jämnt tidigare. Jag hade ett firande när jag fyllde 30 – och kände då hur obekväm jag blev av att stå i centrum på det viset jag gjorde. När jag fyllde 40 avsade jag mig att bli firad – och det blev vilda diskussioner med familjen, som inte kunde förstå varför jag inte ville bli firad.
Samtidigt kan jag inte riktigt släppa tanken på en fest, det kanske trots allt vore roligt med en sådan? Ja, tankarna har svävat iväg och jag har funderat på upplägg och hur allt i så fall ska läggas upp – var vi i så fall ska vara och vilka jag ska bjuda. Det är en svår avvägning var man ska dra gränsen när det kommer till gäster – ska respektive komma, hur gör vi med barnen och så vidare? Sen beror det förstås på hur mycket pengar man är villig att lägga på en fest. Jag tror inte jag kommer bjuda på mat eller ha öppen bar på en eventuell fest – men det går ju att boka festlokaler för större fester där var och en får betala för sin egen mat och det man dricker. Sen finns ju möjligheten att vara här hemma, men jag vet inte hur många vi har plats för – och då blir det också svårt med hur vi ska göra med maten. Så det är svåra avvägningar som ska göras om jag nu ska ha en fest. Jag ordnade en liten fest när min sambo fyllde 40 för några år sedan, då började vi med middag på en restaurang här i Bagarmossen. Sedan gick vi hem till oss, en promenad på ett par hundra meter, där det blev tårta, drinkar och snacks fram tills folk började droppa av frampå kvällen. Och något liknande upplägg kanske skulle kunna vara en idé när jag fyller 50? Frågan är bara vilken restaurang man ska välja i så fall, om man ska ta samma som vid sambons födelsedag eller försöka hitta någon annan i närområdet. Då har man dock logistiken att massor av folk ska förflytta sig från restaurangen och hem till oss. Men då har jag funderingen på att kanske ordna fram en drös taxibilar som kör hem oss till Bagarmossen. Allt går ju trots allt att lösa, sedan får man se hur – och vad man är villig att betala för kalaset.

Men fest eller ej, så går det nu onekligen åt det hållet att jag fyller gubbe om ett år – och det känns otroligt konstigt, jag har någonstans lite svårt att acceptera det för jag känner mig inte som 50. Jag minns när mina föräldrar fyllde 50 för några decennier sedan, vad gamla jag tyckte att de blev! Det var inte utan att de förtjänade en rullator i födelsedagspresent, tyckte jag. Och nu är jag själv snart där – trots att jag inte tycker mig vara en dag över 30. Samtidigt är 50 trots allt ingen jättehög ålder, man har fortfarande många år kvar då man är pigg och kan leva ett fullgott liv. Jag tänker att man samlat på sig en hel del livserfarenhet när man är 50, samtidigt som man ju trots allt inte kan betecknas som särskilt gammal i dess vanliga bemärkelse (givetvis beroende på vem man frågar). Ålder är till viss del bara en siffra, men det går inte att komma ifrån att det känns konstigt att bli äldre. Räknar jag 15 år tillbaka i tiden, var jag 35 år och hyfsat nyutexaminerad sjökapten vilket inte känns som särskilt länge sedan. Men räknar jag 15 år framåt i tiden istället, så går jag i pension – vilket däremot känns långt mer avlägset på något vis. Och visst märker man att man blir äldre, det går liksom inte att komma ifrån. Jag ser sämre, hör sämre och orkar inte på samma vis som för 25 år sedan. Det börjar göra ont här och där och minnet är inte som det var för några år sedan. Så visst märker man att man blir äldre, jag kan inte neka till att tiden har sin gång – den går vad man än tycker om det. Och äldre blir man, oavsett om man gillar det eller ej. Som barn ville man ju bli äldre – man ville uppnå moppeålder, bli myndig och få rösta och ta körkort, bli 20 så att man fick gå på Systemet. Men sen då? Nej, sen vill man inte bli så mycket äldre! Jag skulle inte påstå att jag känner av någon ålderskris, det är inte jobbigt att fylla 50 – men det känns orealistiskt och konstigt. Samtidigt skulle jag nog inte vilja vara 25 igen heller, liksom börja om från början med allting igen. Möjligen om jag fick behålla min livserfarenhet, mina kunskaper, min utbildning – då kanske jag skulle kunna tänka mig att bli 25 igen. Men annars vete faan… 😉
Den enda gång jag tyckt att det var jobbigt att uppnå en viss ålder, var nog när jag fyllde 20 för snart 30 år sedan. Då, plötsligt, var jag inte tonåring längre, plötsligt var man liksom vuxen ”på riktigt” och skulle ta en massa jobbiga beslut. Jag förväntades veta vad jag ville jobba med, jag förväntades träffa någon och bilda familj – förväntningarna på en var skyhöga. Men som 20-åring bodde jag i London och hade inga som helst idéer om vad jag ville bli när jag blev stor. Och jag var inbiten singel, hade ingen lust att träffa någon – och några barn ville jag inte ha (det vill jag inte nu heller för övrigt). Men förväntningarna från omgivningen fanns där och det kändes jobbigt när jag själv inte visste vad jag ville göra med mitt liv riktigt. Så det är nog den enda ålderskris jag gått igenom om jag tänker tillbaka. Så jag tycker inte det är jobbigt att bli äldre, jag tycker bara det känns konstigt eftersom jag inte känner mig som 50. Och vet ni vad som är allra läskigast? Det är ju när man träffar på ”gamlingar” på stan – och inser att vi faktiskt gick i skolan tillsammans. För det är när man träffar på gamla klasskompisar och barndomsvänner som man inser att man åldrats. Folk börjar bli gråa och flintskalliga, folk börjar se ut som tanter och gubbar och inte som de ungdomar vi ju trots allt är. Eller? Okej, jag ska vara helt ärlig! Det finns en anledning till att jag rakat bort allt hår på huvudet – och det är att jag faktiskt har en påtaglig flint. Trots allt tycker jag det är snyggare att då raka bort allt än att ha kvar det hår man har och skylta med den stora månen på huvudet. Så ja, mina gamla klasskompisar och barndomsvänner tänker nog samma sak om mig när vi ses – att jag åldrats jag också. Sen hoppas jag bara att de tycker att jag gör det med stil och ingenting annat…

Men är det något som jag allvar börjat inse ju äldre jag blivit, så är det ju hur förbaskat kort livet är. De senaste 49 åren har svischat förbi i en rasande fart – och om 49 år till kan jag nog knappast räkna med att jag längre finns till. Jag minns så väl när jag började skolan för 42 år sedan. Det var 1984 – och otroligt mycket har hänt sedan dess, både i mitt liv och inom skolan. Vi tvingades äta fiskbullar, pölsa, kåldolmar och lever på skollunchen. Och det fanns sällan alternativa rätter, utan alla skulle äta samma sak. Vi fick inte servera oss själva, utan argsinta ”mattanter” stod och slevade upp mat oss i en bestämd mängd på tallriken – och Gud nåde den som inte åt upp maten man serverats. Då fick du snällt sitta kvar där i matsalen hela lunchrasten – tills du antingen ätit upp de äckliga fiskbullarna eller leverbitarna eller helt enkelt sprang till toaletten och spydde upp vad du eventuellt fått i dig av lunchen. Först då kunde mattanterna visa barmhärtighet och låta dig slippa äta upp. Vänsterhänta klasskamrater tvingades skriva med höger hand – eftersom det ansågs viktigt att de lärde sig skriva med ”rätt” hand. Med jämna mellanrum kom flortanten till skolan och vi barn tvingades skölja munnen med flor för att få bättre tänder – och detta flor var fruktansvärt äckligt. Det fick dessutom inte sväljas utan skulle spottas ut och samlas in av flortanten när sköljningen var klar. Det här var dessutom under Kalla kriget, så ungefär lika ofta som flortanten kom (kändes det som i alla fall), skulle vi också ha skyddsrumsövningar. Alla skulle veta var närmsta skyddsrum fanns – och dit skulle vi springa om ryssen anföll Sverige. För då som nu var det stora hotet Ryssland – eller Sovjetunionen som det hette på den tiden. På högstadiet hade vi maskinskrivning en gång i veckan med fröken Majvor och skulle lära oss att hantera en skrivmaskin. Fröken Majvor var en lärare av den gamla skolan och hade nog jobbat inom skolan en ansenlig tid när vi hade henne. Jag är övertygad om att hade barnaga fortfarande varit tillåtet (denna primitiva metod att tillrättavisa barn avskaffades dock 1979, fem år innan jag började skolan), hade hon nog tillämpat den bestraffningsmetoden. När jag tänker tillbaka på min skoltid, känns allt otroligt ålderdomligt och jag undrar ibland om jag inte växte upp under stenåldern eller någon annan era långt tillbaka i tiden. Men vi talar ändå 80-talet, det vill säga inte alltför långt tillbaka i tiden – men extremt mycket har hunnit hända sedan dess. Och jag vill nog påstå att även om skolan inte är perfekt idag, så är den nog bättre än på min tid – åtminstone vissa saker. Jag tror ordningen i klassrummet var bättre på min tid, vi hade generellt sett stor respekt för lärarna (även om det naturligtvis fanns undantag). Men så kunde man också bli utslängd ifrån klassrummet om man inte skötte sig därinne – och man kunde bli uppkallad till rektorn för korrigerande samtal om man inte skötte sig. På min tid kunde man dessutom bli avstängd från skolan, men då skulle man ha misskött sig rejält. Jag minns lärare som hårdhänt tryckte upp en emot en vägg om man misskött sig totalt – och med blåmärken på armarna som följd.
Jag växte upp utan mobiltelefoner, appar, datorer och plattor. På TV:n hade vi två kanaler och ingen fjärrkontroll – så ville man byta kanal eller justera volymen fick man gå fram till TV-apparaten och trycka på en knapp. Vi var bara nåbara på telefon när vi var hemma, det räckte alltså att man gick ut i trädgården så var man plötsligt inte nåbar längre. Läskigt, inte sant?! Först när jag kom upp på gymnasiet i mitten av 90-talet kom skolan på att det där med datorer kanske var något som vi elever borde lära oss lite om. Så vi fick någon kort kurs på en termin där vi fick lära oss lite om Windows och annat som hade med datorer att göra. Bland annat minns jag en datalärare som med stor auktoritet lärde ut att en dator inte kan göra fel – för gör den fel då är den felprogrammerad. Jag skulle nog vilja hävda att min dator gör märkliga fel ibland – men jag tror faktiskt inte att den är felprogrammerad för den sakens skull. Och datorerna från 90-talet går ju inte att jämföra med de datorer vi har idag – då blev det nog tokigt lite oftare när man försökte göra saker på datorn. Informationen på den tiden var inte bara en googling bort i telefonen, utan man fick verkligen ligga i och söka efter saker om det var något man undrade över. Man fick titta i uppslagsverk, tidningar, telefonkatalogen – ja, allt beroende på vad det var för information du sökte. Så visst har livet blivit enklare på väldigt många sätt i och med teknikens frammarsch de senaste årtiondena. Just när det kommer till tekniken och alla enkla lösningar den erbjuder, så hade jag på många sätt velat vara ung idag. Men många andra saker gör att jag nog ändå är ganska så nöjd med min ålder, jag hade nog trots allt inte velat ha blivit född på 2000-talet och vara 25 år idag. Jag är helt nöjd med att jag var i den åldern i början av 2000-talet istället – och dessutom fick jag uppleva ett millennieskifte, vilket inte alla har fått göra. Trots allt är det ganska så lång tid kvar till nästa om man säger så.

Så visst är livet kort – även om vissa saker man upplevt som barn kan kännas väldigt avlägsna. Även om jag tänker på min skoltid med konstig mat och knäppa lärare, så känns det inte så fruktansvärt länge sedan. Det är 40 år sedan, men jag minns skoltiden som igår. Om ytterligare 40 år är jag 90 år gammal – och har förmodligen flyttat in på något hem någonstans. Där blir nog mitt största nöje att spana in sköterskorna som ska ta hand om mig – för jag tror inte att maten kommer att bli något vidare. Om jag ens får uppleva min 90-årsdag, det är sådant man aldrig vet. Ju äldre jag har blivit, ju mer har jag insett livets korthet och hur viktigt det är att ta tillvara på saker och ting. Inte minst sedan jag för 12 år sedan blev sjuk i cancer, har jag insett att livet inte bara är kort – utan dessutom väldigt bräckligt. Det krävs inte mycket för att livet ska ta en oväntad vändning – eller rentav ta slut alldeles för tidigt. När jag blev sjuk, var den stora risken själva operationen. Man visste inte hur mycket av tumören man skulle få bort eller hur elakartad den var. Det var först efter själva operationen som man insåg att det var en ganska snäll tumör och att man fått bort alla delar av den. Sen var operationen i sig en stor riskfaktor, man kunde inte förutsäga hur den skulle gå även om allt pekade på att det skulle gå bra. Så jag har med åren lärt mig att ta tillvara på livet, att livet är viktigt och att man har ett enormt eget ansvar för hur livet faktiskt blir. Om det är så, vet jag givetvis inte – men jag misstänker att min cancerdiagnos starkt hänger ihop med hur jag genom åren har skött min hälsa. Under många år rökte jag närmare två paket röda Prince om dagen. Jag rökte under all min vakna tid. Vaknade jag på natten och var kissnödig, passade jag på att röka samtidigt. Det första jag gjorde när jag vaknade på morgonen var att tända en cigarett. Det sista jag gjorde på kvällen innan jag lade mig var att röka. Jag levde för att röka helt enkelt – fram tills jag lyckades sluta för knappt 20 år sedan. Men efter det har jag istället snusat – och hade förmodligen inte lyckats hålla mig ifrån cigaretterna om jag inte börjat med just snuset. Om rökningen är skurken bakom min sjukdom vet jag inte, men jag misstänker att det i alla fall har påverkat händelseförloppet.
Livet är kort som det är, utan sjukdomar – och allt kan vända och ställas på ända väldigt plötsligt genom sjukdomar eller olyckshändelser. Plötsligt har du inte alls samma förutsättningar som tidigare och måste anpassa dig efter nya omständigheter. Själv kommer jag aldrig att bli friskförklarad enligt läkarna, utan kommer få fortsätta gå på återkontroller livet ut för att hålla koll på eventuella cellförändringar eller nya tumörer. Hittills har man ”bara” hittat cellförändringar vid ett tillfälle – men man vet förstås inte när det kan hända nästa gång. Det finns naturligtvis en anledning till att man vill fortsätta med dessa återkontroller med jämna mellanrum. För min del hade livet kunnat vara slut då för 12 år sedan, men jag är aningen för envis för att en liten knöl i nacken ska få sätta stopp för mig. Och denna gång klarade jag mig, men frågan är naturligtvis om man gör det nästa gång en ovälkommen knöl dyker upp någonstans i kroppen. När jag fick cancer, hade jag ännu inte fyllt 40 år – och såg framför mig att jag skulle trilla av pinn långt innan jag planerat att göra det. Men nu, 12 år senare hänger jag fortfarande med och mår bättre än någonsin. Men min poäng är att livet kan vända otroligt fort, det har jag sett på nära håll – både vad gäller mig själv och många personer i min närhet. Sjukdomar, olyckor och annat elände kan sätta käppar i hjulen för ett fortsatt gott liv. Så jag har verkligen lärt mig att ta tillvara på tillvaron och att faktiskt leva livet fullt ut. Det finns så otroligt mycket kvar som jag vill göra, i form av resor, fester och annat som förhöjer levnadsstandarden att det inte är ett alternativ att i nuläget slänga in handduken. Just nu har jag dessutom flera syskonbarn som jag vill se växa upp och skaffa sina egna liv, så jag vill liksom hänga med ett bra tag till.

Så att jag om ett år fyller 50 kan i sammanhanget ses som en petitess. Jag är frisk för min ålder, trots att jag kanske inte lever som jag borde göra. Jag kommer (förhoppningsvis) leva många år till och under merparten av den tiden också kunna leva ett helt normalt liv. Jag funderar ibland över om det är något att fira att jag snart fyller 50 år, att jag trots allt levt mer än hälften av mitt liv om man ska gå efter vad medellivslängden är. Medellivslängden för män är i skrivande stund 82,5 år vilket gör att jag förmodligen inte kommer hinna fylla 90 år, som jag skrev tidigare i detta inlägg. Jag kommer med all sannolikhet ha mindre än 40 år kvar att leva. Så varför fira att man blir äldre? Varför fira att man fyller 50 och har allt kortare tid kvar att leva? Är det verkligen något man behöver fira?? Jag har på senare år trots allt tyckt att det känts lite jobbigt att bli äldre, födelsedagarna har känts lite motiga på något märkligt vis. Även om jag blivit firad, även om dagarna kring födelsedagen varit trevliga så har det känts alltmer motigt att bli äldre. Nu närmar jag mig 50-årsdagen med stormsteg och jag måste snart ta beslut om när, om och hur jag ska fira det hela. Ska det bli en fest och vilka ska jag i så fall bjuda? Det finns många jag vill bjuda, men någonstans måste jag dra en gräns. Sedan beror det förstås på vilket upplägg jag vill ha på festen. OM jag nu ska ha en fest, det är ju första frågan jag ska ställa mig. När väl det beslutet är taget, får nästa bli om jag ska bjuda alla dem som jag vill bjuda. Sedan finns det personer som jag borde bjuda, men som jag inte vill bjuda. Så jag måste dra en noggrann gräns när det kommer till inbjudningarna, det är en sak som är säker. Men – som jag varit inne på tidigare – så beror det hela på vilka pengar jag är beredd att lägga på en eventuell fest. I nuläget är tanken att var och en får betala sin mat, sedan står jag för tårta och dryck. Men det är något man får se med tiden.
Jag känner mig fortfarande obekväm i att stå i centrum på det vis som en födelsedagsfest innebär, men det är lite trevligt att bli firad också. Så jag har inte bestämt mig än hur jag ska göra med en eventuell fest, det kan bli en – eller så låter jag sonika bli. Men i ärlighetens namn, det mesta pekar faktiskt på någon form av firande, sedan får vi se hur stort det blir. Det kan hända att det bara blir de närmast sörjande, den närmaste familjen som bjuds in. Mycket beror på ekonomi och tidsåtgång – och om jag känner mig ha råd och tid med att fixa en fest helt enkelt. Jag vet i alla fall att jag kommer fylla år på en lördag nästa år, vilket ju gör det som upplagt att förlägga en fest på den rätta dagen också. Annars är det ju inte ovanligt att man fyller år mitt i veckan, då de flesta jobbar och man får förlägga festen på helgen före eller efter födelsedagen. Så har det varit ibland tidigare år när man försökt få till någon form av litet firande för födelsedagen. Jag kommer i alla fall ha anledning till att återkomma i frågan kring hur jag gör med fest. Ett tag innan ska man ju se till att komma ut med inbjudningar, så att folk har möjlighet att planera in festen och boka upp den helg som festen ska bli av. Sen ska det bokas lokal, mat, dryck – och allt annat som ska planeras inför en fest. Så det gäller förstås att inte bestämma sig i sista stund, utan vara ute några månader i förväg.