Din tankesmedja i etern
Allt oftare tänker jag på hur tiden går, hur rasande fort det går och att det bara går fortare ju äldre man blir. Varje minut som går gör dig trots allt en minut äldre, en minut du inte får tillbaka. Pessimistiskt sätt att se på livet, eller hur?! Men ju äldre jag har blivit, ju …
Jag sitter och räknar åren och inser att det i dagarna är 26 år sedan millennieskiftet. 26 år sedan jag stod vid Slussen i Stockholm och räknade in det nya millenniet tillsammans med nyfunna vänner i Stockholm, där jag då bara bott i några månader. Jag kan inte fatta att det snart är 27 år …
När man var barn längtade man efter att bli äldre, man ville nå olika åldersgränser för att få köra moppe, rösta, ta körkort, bli myndig – ja, ni känner säkerligen igen det där. Själv längtade jag intensivt efter att bli vuxen och få bestämma själv, att inte längre vara barn och faktiskt kunna göra saker …
De gångna dagarna har jag nästan uteslutande ägnat åt att vila och låta den ömmande höften återhämta sig. Det har känts tråkigt, men bokstavligen varit ett ont måste. Jag har inte varit ute särskilt mycket, vilket har känts oerhört tråkigt när vädret varit så fint som det har varit. Varje dag har jag pallrat mig ut på balkongen för att ta eftermiddagskaffe och läsa tidningen, men det är också i princip allt jag varit utomhus sedan påskhelgen. Några gånger har jag lyckats masa mig ner till centrum för att småhandla lite eller köpa hämtmat, men promenaden på några hundra meter har varit en sann utmaning med den ömmande höften. Jag har linkat fram med min käpp i ett krampaktigt tag i vänsterhanden och har verkligen känt mig som 40 år äldre än jag faktiskt är.
Först när det är alldeles försent inser hur fort livet och tiden passerar. Det är nästan hissnande när man tänker tillbaka på saker och inser att vissa minnen kan vara 30-35 år bort. Själv tänker jag 90-talet inte ligger särskilt långt bort i tiden, men trots allt är det 25 år sedan jag tog studenten 1996 – och 28 år sedan jag 1993 gick ut högstadiet. Det är snart 40 år sedan jag blev storebror för första gången, vilket är ett av de allra första och riktigt tydliga minnen jag har. Var har liksom all tid tagit vägen? Det är först på senare tid jag börjat inse sanningshalten i vad de vuxna sa till en när man var liten, att tiden går fort – och dessutom allt fortare med åren. När man var liten skrattade man mest åt det hela och tyckte att man hade ett oändligt långt liv framför sig. Nu, som vuxen, inser man med besked hur kort livet faktiskt är och vilken begränsad tid man trots allt har på jorden. Krasst räknat har jag levt lite drygt halva mitt liv om man ska efter genomsnittslivlängden för män. Och med tanke på hur fort första halvan av livet gått, vågar jag bara fantisera om hur fort nästa halva kommer att gå.
Förr tillbaka hade jag ett helt okej lokalsinne, ofta räckte det jag gick eller åkte en sträcka en eller ett par gånger och sedan hittade jag direkt nästa gång jag skulle ta mig samma sträcka. Jag hade aldrig några problem att lära känna nya platser och kunde snabbt röra mig rätt fritt efter bara ett litet tag. Även i större områden, jag minns när jag flyttade till London som 20-åring och snabbt lärde mig känna denna mångmiljonstad relativt bra. Självklart hittade jag inte överallt, det är nästan en omöjlighet i en så pass stor stad (om du inte ska köra taxi vill säga och helt enkelt måste känna stan som din egen ficka).
Det börjar bli ganska tröttsamt vid det här laget. Mina höftproblem vill liksom inte riktigt ge med sig. Det onda har försvunnit sedan länge, men jag är till och från exceptionellt stel i höfter och rygg. Framförallt kommer det framåt kvällen när man varit igång hela dagen. På kvällarna linkar jag runt likt en gammal gubbe och det knakar och brakar i lederna. Jag har inte vågat gå och träna på flera veckor, något jag egentligen behöver med tanke på vikt och allmänt välmående. Men så länge höfterna trilskas, vågar jag inte anstränga dem i onödan.