Det börjar bli ganska tröttsamt vid det här laget. Mina höftproblem vill liksom inte riktigt ge med sig. Det onda har försvunnit sedan länge, men jag är till och från exceptionellt stel i höfter och rygg. Framförallt kommer det framåt kvällen när man varit igång hela dagen. På kvällarna linkar jag runt likt en gammal gubbe och det knakar och brakar i lederna. Jag har inte vågat gå och träna på flera veckor, något jag egentligen behöver med tanke på vikt och allmänt välmående. Men så länge höfterna trilskas, vågar jag inte anstränga dem i onödan.
Man får väl kanske acceptera att det kommer lite krämpor med åren, så enkelt är det ju. Men det känns lite begränsande när kroppen börjar säga ifrån. Jag minns när jag för några år sedan insåg att jag började behöva läsglasögon, det kändes som någon form av milstolpe i åldrandet. Så jag fick snällt masa mig iväg till en optiker för att prova ut glasögon. Numera klarar jag bara korta stunder framför datorn, en bok eller tidning utan mina läsglasögon.
Läsglasögonen kan jag dock leva med. Det känns lite jobbigare när man märker att kroppen börjar bli stel, orörlig och ömmande både här och där. Och det är väl just därför jag känner att jag behöver hålla igång med träningen, för att helt enkelt förbli så rörlig som möjligt. Så det känns lite tråkigt ur den aspekten att för tillfället inte kunna komma iväg till gymmet som vanligt.

Jag ska väl sen inte nämna den kala fläck jag börjat notera på bakhuvudet. Det var länge sedan jag upptäckte den och har väl inte noterat den så mycket eftersom jag har för vana att ändå raka huvudet. Men för några år sedan när jag stod i en provhytt för att prova kläder, stelnade jag till när jag såg spegelbilden av den bakre delen av kroppen och huvudet. Fläcken har inte direkte minskat med åren, utan snarare tvärtom.

Så visst kan man nog ana någon form av ålderskris någonstans. Jag börjar nu inse att min nästa jämna födelsedag är 50 år – och det ser jag inte fram emot. Som barn och tonåring ville man inget annat än bli äldre, framförallt nå vuxen ålder och få bestämma själv över sin tillvaro. Åtminstone var det så för min del. Men man var ganska lurad, att vara vuxen är bland det svåraste som finns och inte alls så roligt alla gånger som man trodde som barn.
Men jag längtar inte tillbaka till att vara barn, allra minst skulle jag vilja vara i tonåren igen. Hade det inte varit för ålderskrämporna som kommer och går, så är jag rätt nöjd med den ålder jag befinner mig. Jag vill gärna inte bli så hemskt mycket äldre och skulle inte vilja vrida tillbaka tiden heller. Mer än att jag kanske kan sakna den fysiska kroppen man hade som 20-åring. Då behövde jag aldrig tänka på vad jag åt, utan behöll kroppsformen oavsett vad jag tryckte i mig. Det gjorde inte ont någonstans och kroppen var hyfsat smidig. Till skillnad mot hur det är numera.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

1 kommentar

  1. Ja så är det ju, jag fyllde ju nyss 40 och jag märker saker som jag inte hade innan och det är klart att det suger. Men vaddå man får åldras med värdighet =D

Kommentera

%d bloggare gillar detta: