allkonstnarenSå är det måndag och en ny vecka har tagit sin början. Själv vaknade jag ovanligt tidigt och kände mig ovanligt utvilad – redan strax innan halv tio. Det är ovanligt för att var mig när jag är ledig, snarare brukar jag ofta sova till framåt elva. Men jag hade väl fått min skönhetssömn under de timmar jag sovit, så kroppen tyckte väl att det var dags att stiga upp. Det kändes lite ovant att köra igång kaffebryggaren redan vid den tiden, men också skönt att komma upp i skaplig tid för en gångs skull.
Jag hann dock inte mycket mer än komma upp, så ringde man från jobbet och ville få in mig på övertid under dagen. Men jag är fortfarande tämligen ny på min nuvarande tjänst och vet att man dagtid har en massa arbetssysslor som vi inte gör om nätterna när jag normalt jobbar. Jag känner mig helt enkelt för ovan fortfarande för att gå in och jobba övertid på ett dagpass än så länge, så jag tackade nej. Vi hann inte mycket mer än att lägga på innan det kom ett sms, där jag erbjöds väldigt frikostig kompensation för att jobba en del av ett dagpass och föll slutligen till föga och tackade ja. Men när jag väl kommit mig för att skriva tillbaka och tacka ja, hade man hunnit lösa det hela och jag behövde inte jobba. Vilket i grunden känns rätt skönt faktiskt, jag var inte alls särskilt upplagd för att jobba egentligen, utan hade en hel del andra planer för dagen.
Det är annars ganska olikt mig att överhuvudtaget tänka tanken att tacka nej till övertid. Jag brukar ta den övertid som erbjuds eftersom vi ska försöka komma lite i balans med ekonomin efter två ekonomiskt sett ganska tuffa år. Och då är extrapengar alltid bra att få in. Men i ärlighetens namn är det också en av ytterst få gånger jag sagt nej när jobbet ringt och erbjudit övertid. Det har hänt två gånger tidigare – och då har jag varit bortrest när de frågat och helt enkelt inte kunnat jobba.
Så har jag äntligen, äntligen kommit mig iväg till gymmet för första gången på jättelänge, vilket var en av planerna för dagen. Det kändes faktiskt riktigt motigt att komma iväg, på något vis har jag liksom vant mig vid att inte träna under de gångna veckorna. Så det krävdes en hel del viljestyrka att börja plocka ihop träningsgrejerna och bege sig till gymmet. För mig har träning alltid varit ett ont måste, något jag gör för att jag känner mig illa tvungen att göra det. Ibland önskar jag faktiskt att jag kunde tillhöra den kategori människor som älskar att träna, tillvaron hade på många sätt blivit lite lättare då.
Men istället är det med visst mått av vånda, tristess och tvång som jag beger mig till gymmet. Jag är en mästare på att hitta undanflykter till att inte träna och många gånger lyckas jag faktiskt övertyga mig själv till att jag har viktigare saker att göra hemma än att bege mig till gymmet. En sak är det om jag behöver jobba, om jag får övertid eller liknande. Men oftast hittar jag andra saker som känns långt mycket viktigare än att träna.
Men idag tvingade jag mig att komma iväg. Någonstans vet jag att jag mår fasen så mycket bättre att röra på mig än att bara sitta hemma och dega. För visst mår jag bättre när jag håller igång fysiskt på regelbunden basis, det ska jag inte neka till. Jag har märkt att jag svettas mindre, orkar mer och har ett jämnare humör när jag tränar regelbundet. Och det rimmar ju också väl med att jag ska försöka gå ner i vikt om jag tränar regelbundet, så jag har liksom inga ursäkter till att avstå från träningen när jag har tid och inga andra hinder föreligger.
Men när träningen väl var avklarad, kändes det faktiskt riktigt skönt. Jag orkade mer än jag hade hoppats på efter så pass lång bortovaro från träningen. Jag trodde att det skulle gå riktigt dåligt, vilket det trots allt inte gjorde. Det blev en sväng på vågen och jag kan notera att jag numer ligger på 100 kilo jämnt, vilket jag inte gjort på åratal. Jag har pendlat mellan 105 och 115 de senaste åren, vilket inte känts så där jättekul eftersom jag vet med mig att det är alldeles för mycket. 100 kilo är fortfarande för mycket, men med tanke på hur mycket jag tidigare vägt, är det hur bra som helst. Målet är att komma ner under 85 kilo, vilket numera inte känns helt ouppnåeligt.
Annars bjuder den kommande veckan mest på vardagliga ting som träning, arbete och lite annat. På onsdag ska jag till läkaren och se om det finns något man kan hjälpa mig med för att gå ner i vikt. Det känns ju som att det borde finnas något vården kan hjälpa till med vid viktnedgång – och då inte bara olika kirurgiska ingrepp. Jag har även fått rådet av läkaren att gå på årliga hälsokontroller på vårdcentralen, något man erbjuder alla som har passerat 40 år. Jag gjorde inte mindre hälsokontroll förra året, så det börjar nu bli dags för nästa kontroll. Så nu ska jag höra med läkaren hur detta går till och kanske få inbokat en mer genomgående hälsokontroll. Exakt vad det är man tittar på vet jag inte, men det skadar väl inte att hålla koll på hälsan. Ju bättre koll man har, ju större chanser har man ju att hålla sig frisk och att kanske leva lite längre.
Kalendern är inte heller denna vecka så fullklottrad som den kan vara med jämna mellanrum, vilket faktiskt känns skönt. Jag har halva mitt liv i filofaxen och skulle inte klara mig en dag utan den. Jag skriver upp allt och måste alltid titta i den innan jag kan boka in något. Jag håller sällan i huvudet vad jag ska göra mer än de absolut närmsta dagarna, så en filofax är ett måste för att min tillvaro ska fungera.
