Jag tycker verkligen att det är exceptionellt tråkigt att laga mat när jag är ensam. Inte för att jag inte kan laga mat, utan för att det är tråkigt när man är ensam helt enkelt. Och då har jag ändå levt ensam till och från under ganska många år och lagat mat i princip varje dag. Men sen jag blivit sambo för ett antal år sedan, har jag helt kommit av mig när det gäller att laga mat när jag är ensam någon kväll. Istället blir det oftast hämtmat av något slag när jag är gräsänkling.
Och det funkar ju om man är ensam någon gång här och där, men här hemma går vi om varandra ganska mycket, vilket gör att det blir hämtmat lite väl ofta med tanke på vikt och ekonomi. Jag försöker att hålla mig ifrån pizza och hamburgare under veckorna, men det blir istället rejält tilltagna portioner av thai, sushi eller kinamat som det också finns utbud av nere i centrum.

Så nu försöker jag vänja om mig till att faktiskt laga mat de flesta dagar, även då jag är ensam. Jag behöver just nu vara snäll både mot midjemåttet och plånboken, så det där med hämtmat får liksom stå tillbaka litegrann för en tid framöver. Ibland känner jag mig som en deltagare i Lyxfällan, som lägger hutlösa summor pengar på hämtmat. Visserligen är det inte fullt så illa som för deltagarna i Lyxfällan, men jag känna de vibbarna ibland.
Och jag behöver lägga om vissa vanor, något jag börjat med för länge sedan i och med jag försöker gå ner i vikt. Och där är hämtmat en stor skurk när det kommer till gå upp i vikt, så enkelt är det bara. Det finns bättre och sämre hämtmat och jag har varit noga med att välja vad jag faktiskt köpt för hämtmat under veckorna. Men portionerna är inte att leka med vare sig på thai- eller kinarestaurangen här i Bagarmossen, så midjemåttet frodas ändå av de rejält tilltagna portionerna.

Något enstaka undantag har jag lovat mig att kunna tillåta mig från och med nu, men jag ska vara noga med att det inte blir för många. I normalfallet ska det fortfarande vara total avhållsamhet från alkohol, sötsaker och hämtmat. Istället är det hemlagat i mindre portioner som gäller – och vatten att dricka till.
Tråkigt? Ja, som sjutton – men något drastiskt måste jag göra för att faktiskt komma någonstans med vikten. Så enkelt är det bara. Och det är väl just det tråkiga jag bestämt mig för att fly ibland och faktiskt unna mig enstaka undantag här och där. Jag kände till exempel att det skulle ha blivit väldigt tråkigt att vara flera dagar i Göteborg på semester utan restaurangmat, utan att kunna ta en enda öl, utan att unna mig något överhuvudtaget.

Sen är det ju inte så att jag bara kan återgå till mitt gamla leverne när jag nått den vikt jag vill nå. Utan jag måste även efter det ha en strategi för att bibehålla min vikt. Exakt hur den kommer att se ut vet jag inte, utan jag tänker att jag får testa mig fram lite. Men jag måste fortsätta tänka på vad hur mycket jag äter och dricker utan att falla tillbaka i gamla vanor.
Det blir nästan en större utmaning än att ta i med hårdhandskarna för att gå ned i vikt känns det som. Dt är minst sagt en utmaning för en person som mig, som är väldigt svag för just det där med mat och dryck. Jag har svårt att bara ta ett par bitar godis om en godisskål står framme, jag har svårt för att bara ta en eller två öl när det är lördagskväll. Därmed inte sagt att jag drar i mig ett kilo godis varje gång eller super mig dyngrak varje gång jag tar en öl. Men jag tar gärna lite mer än vad som kanske är helt lämpligt för midjemåttet.
Jag kommer i alla fall fortsätta vara restriktiv med sötsaker, det är en sak som är säker. Detsamma gäller snabbmat och alkohol, sen får jag se exakt hur restriktiv jag är med just de sistnämnda sakerna, men jag kan inte återgå till mina gamla levnadsvanor igen. Det är ju just tack vare dem som jag gått upp så mycket i vikt.

Sen har jag blivit av med en av de största bovarna vad gäller vikten, vilket är väldig skönt. Jag har fram till för några månader sedan ätit mediciner, där en av biverkningarna är just ökad aptit och att man därmed gärna går upp i vikt. I samråd med min läkare har dessa mediciner nu bytts ut till andra som inte har samma biverkningar.
Och det är en markant förändring i min aptit sedan jag fasat ut de gamla medicinerna. När jag tog dem, hade jag en rent glupande aptit. Alla som varit bakis någon gång, vet vilket sug man kan ha efter pizza eller hamburgare framåt eftermiddagen efter en blöt kväll. Ungefär kände jag i princip varje dag efter mat – och kunde ta både två och tre stora portioner mat utan vidare. Numera tar jag en portion, möjligen kan det bli en liten andra portion – men inte mer än så.
Så där har jag trots allt blivit av med en av de största bovarna vad gäller min viktuppgång. Jag märkte en markant skillnad på vågen sedan jag slutade med dessa mediciner, vilket var otroligt skönt.

Nu är jag dessutom tillbaka på gymmet på regelbunden basis igen efter semestern – och det märks faktiskt skillnad när man rör på sig regelbundet. Under de veckor som gått efter semestern, har vikten gått ner nästan fortare och det har varit lättare att hålla vikten i schack genom att röra på sig. Även om jag tycker att de är rätt tråkigt att gå på gym, så är det ett ont måste. Jag märker en så enorm skillnad i både mående och vikt när jag rör på mig.
Jag kan verkligen avundas alla dem som tycker det är kul att gå och träna, jag skulle också vilka tycka det. För somliga kan det vara så bra att man anser sig ”unna sig” ett träningspass – medan jag tvingar mig iväg till gymmet utan att dra det allra minsta på munnen. Sen är det skönt efteråt och det är faktiskt lite roligt att märka att det går bättre och bättre. Jag märker att jag orkar mer, svettas mindre och klarar av tuffare träningspass på gymmet ju längre tiden går. För varje gång kan jag öka tempot en liten, liten aning på löpbandet och märka att jag tillryggalägger allt längre sträckor i allt högre tempo. Idag klarar jag av ett tempo som varit helt otänkbart för bara något år sedan.
Sen är det svårt att inte jämföra sig med de andra som går på gymmet. Jag kör 70 minuter på löpbandet när jag tränar kondition – och på den tiden hinner en hel del folk passera på banden runtomkring. Många kör löpning som uppvärmning och är kanske på bandet i max 30 minuter. Men jäklar vilken fart många håller! Jag kan blir grön av avund ibland och tänka att ”så där vill jag också kunna göra”. Sen vet jag inte hur många av dem som skulle orka hålla samma tempo i de 70 minuter som jag själv står på bandet.
Jag brukar numera fixa 9,2 – 9,3 kilometer på bandet, vilket var ouppnåeligt för inte alltför länge sedan. Målet är att jag ska klara milen på 70 minuter, sedan känner jag mig nöjd. Jag har inga mål eller ambitioner om att bli någon elitidrottare, jag tänker inte springa något maraton eller andra dumheter. Istället tränar jag för att må bra och hålla vikten i schack, svårare än så är det inte.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: