Åldrande är inte förlorad ungdom utan ett nytt stadium av möjligheter och styrka

Ju äldre jag blir, ju mer kommer jag på mig själv att tänka på det där med ålder, hur kort livet är och att döden sakta men säkert faktiskt närmar sig. Om det är en 50-årskris som sakta börjar närmar sig har jag ingen som helst aning om, men det är i alla fall så tankarna allt oftare går. Jag kommer på mig själv med att inte vilja acceptera att jag faktiskt fyller 50 nästa år och att jag själv börjar närma mig övre medelåldern. Ibland ser jag yngre personer på tunnelbanan, bussen eller på stan och kan tänka att tja, vi är väl någorlunda jämngamla. Fram tills jag börjar räkna lite och inser att jag är gammal nog att vara pappa till personerna ifråga. Plötsligt är jag äldre än många andra vuxna personer, plötsligt sitter jag på kunskap och erfarenhet som kanske inte alla andra vuxna har. Samtidigt som jag måste acceptera att jag inte orkar och klarar saker på samma vis som för 30 år sedan. Jag kan fortfarande hålla igång och ha en hektisk tillvaro, jag kan ha mycket att göra i vardagen – men jag känner att det tär på kropp och psyke på ett helt annat vis än för 25-30 år sedan. Mentalt är jag fortfarande inte en dag över 30 år, men fysiskt undrar jag ibland om jag inte börjar närma 65. Tänker jag tillbaka 30 år i tiden, så var jag 19 år gammal. Jag gick sista året på gymnasiet, hade precis tagit körkort och hade liksom hela livet framför mig. Det känns inte som att det är särskilt länge sedan egentligen, utan snarare tvärtom. Tänker jag istället 30 år framåt i tiden, så kommer jag vara nästan 80 år – kanske har jag då flyttat in på något hem någonstans, kanske kan jag då inte längre ta hand om mig själv på det sätt man skulle vilja som vuxen individ. Sen kan jag å andra sidan vara en pigg 80-åring och klara av att bo hemma, möjligen med hjälp av hemtjänst – men med stigande ålder är sådant definitivt ingen garanti. Det finns inga garantier för att man klarar sig själv vid den åldern utan att man istället måste ha hjälp med väldigt mycket. Och jag har svårt att se mig själv på ett hem där jag inte själv får bestämma vad och när jag ska äta, när jag ska sova eller om jag vill ta en öl på lördagskvällen. Jag hoppas givetvis på att vara en frisk och pigg 80-åring och att jag kan bo hemma så länge det bara går – men så är det inte för alla.
Jag är egentligen inte rädd för att bli gammal – men jag våndas för den dag jag inte längre klarar mig själv. Och den åldern är egentligen inte så hemskt långt borta. Med det tidsperspektiv man numera har, så är det inte lång tid kvar innan man ska börja fundera över plats på ett ålderdomshem eller då det inte längre funkar att resa, vara ute och äta eller dricka öl – eller för den delen göra annat som hör ungdomen till. Om 15 år går jag i pension, om jag nu orkar med att jobba skift så många år till. Hittills funkar det, men orkar jag när jag börjar närma mig 60? För – som jag redan varit inne på – orkar man inte längre med på samma sätt som för bara något decennium sedan. Åren svischar förbi i en rasande fart och oundvikligen blir man bara äldre och äldre. Jag minns när mina föräldrar fyllde 50 år – det är nu lite drygt 20 år sedan och jag tyckte de var fasanfullt gamla. Det var inte långt ifrån att jag funderade på en käpp eller rullator i födelsedagspresent. Nu är jag själv snart där, men känner mig verkligen inte som en 50-åring – hur man nu ska känna sig vid den här åldern. Kanske inbillar jag mig bara att man ska känna sig som en äldre herre när man närmar sig 50, kanske inbillar jag mig bara att vissa saker inte passar sig vid denna ålder. Kan det vara så att jag bara faller in i någon av samhället konstruerad roll, där jag inbillar mig att vissa saker inte längre är som de alltid varit, att vissa saker inte passar sig?

Det känns inte som så hemskt länge sedan jag var i 20-årsåldern, när jag som nykläckt student kom ut i arbetslivet och fick mitt första jobb på Posten. Men räknar man, så är det 30 år sedan och jag måste acceptera att livet sakta men säkert går framåt och att jag sakta blir allt äldre. Ibland får man smått panikkänslor över vad man inte hunnit med i livet, att jag kanske borde ha gjort det eller det när jag trots allt är så pass gammal som jag är. Borde jag ha gjort mer karriär än vad jag gjort? Borde jag ha rest mer? Borde jag ha en bättre ekonomi? Borde jag tala fler språk? Eller ska jag finna mig till ro med att jag har gjort vad jag gjort med det enda liv jag tilldelats och bara acceptera att det är så här livet har blivit? Trots allt har jag gjort vad jag kunnat med livet, trots allt har jag inte velat göra mer karriär än vad jag gjort – och trots allt talar jag tre språk mer eller mindre hjälpligt. Och någonstans skiter jag högaktningsfullt i hur samhället och medmänniskor förväntar sig att man ska vara som 50-åring. Vill jag göra vissa saker så gör jag det, även om många tycker att jag borde ha slutat gå på krogen, vara uppe halva nätterna och faktiskt vuxit upp när man i allra högsta grad är medelålders. Jag har aldrig längtat efter att göra karriär, att bli chef och stiga i yrkesstegen. Det enda jag möjligen kan sakna är lönen, men i övrigt vill jag inte ha någon högre position i yrkeslivet. Och det kan jag ibland tänka, att jag kanske borde ha jobbat ihop en bättre lön vid det här laget, att jag kanske ändå borde ha gjort en bättre karriär än vad jag gjort genom åren – men kanske utan att ha blivit chef, som jag ju inte vill vara. Men trots allt trivs jag med var jag numera är i yrkeslivet, jag tycker det är roligt att gå till jobbet och har inga planer på att byta jobb särskilt många gånger till i livet. För även om jag inte gjort mycket till karriär, så har jag provat på en lång rad olika jobb genom åren, förmodligen fler än vad de flesta har gjort. Och jag får se det som att att jag har en erfarenhet som inte alla har. Många hoppar på ett jobb efter skolan och blir kvar där, möjligen utbildar sig blir kvar på samma arbetsplats år ut och år in. Jag har inte haft ro till det, utan bytt jobb ibland – vilket varit väldigt givande ur många synvinklar utom möjligen lönemässigt.
Genom åren har jag dejtat en hel del och gått igenom flera relationer med en rad olika tjejer. Det har lärt mig mycket om livet och vad jag söker i en relation – jag har lärt mig vad jag inte vill ha i en relation och vad som är viktigt för att just mina relationer ska fungera. Även detta är en erfarenhet jag bär med mig och som jag faktiskt inte vill ha ogjord. Jag har inte gjort om många andra, som inlett en relation i ung år och sedan blivit kvar i den – nästan oavsett hur bra relationen har varit. Det är svårt att avsluta en relation, inte minst om det finns känslor med i bilden fortfarande men förnuftet säger att det är dags att gå vidare i livet. Jag tänker att många relationer kanske ska avslutas, där man inte är än möjligen mycket goda vänner men inte mer än så. Vissa stretar på i relationer och på arbetsplatser för att det är bekvämt, men trots att det kanske är dags att gå vidare i livet. Jag säger inte att det är så för alla som är i långa relationer eller varit 40 år på samma arbetsplats. Men för vissa är det faktiskt så att det är dags att separera och göra något annat. Jag levde exempelvis ensam under närmar sju års tid innan jag tyckte att det var dags att träffa någon och jag började internetdejta. Då hade jag haft en mycket destruktiv samborelation som 19-åring, en relation som tog slut med buller och bång. Sedan valde jag att leva ensam och jag är övertygad om att det var oerhört nyttigt, det är ingenting som jag ångrar så här i efterhand. Det gör också att jag inte är rädd för att bli ensam, rädd för att vara utan någon om min nuvarande relation skulle ta slut. Jag vet att jag klarar mig ypperligt bra på egen hand och kan ha en bra tillvaro även som singel. Det skulle vara ett stort steg att bli singel igen efter en relation på nästan 12 år, men jag skulle inte fara illa av ensamheten.

När jag var 12 år gammal gick min farmors mamma bort vid 90 års ålder. Jag brukar ibland tänka på den här damen som blev så gammal och hann få ett stort antal barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Vad mycket som hann hända under hennes liv sedan hon föddes 1899. När hon föddes hade kvinnor inte rösträtt och mycket annat positivt hann förändras innan hon gick bort 1989. Bilar, TV, kylskåp, vattentoalett, datorer – alla bekvämligheter som uppfanns under den livstiden, vad mycket som hann hända på 90 åren. Sådant som en annan tar förgivet fanns inte när min farmors mamma föddes strax innan förra sekelskiftet. Alltifrån tekniska uppfinningar till olika demokratiska och ekonomiska rättigheter som man som svensk tycker är den självklaraste sak i världen. yttrandefriheten och rösträtten var inte lika starkt förankrad ens i Sverige för 127 år sedan utan har vuxit fram under det gångna seklet. Den som är lite vaken och duktig på huvudräkning har redan räknat ut att jag själv är född 1977. Och jag tänker ibland på vad agens ungdomar tänker om vad som hänt under min livstid sedan slutet av 70-talet. Jag har fortfarande i starkt minne hur det var innan mobiltelefoner, internet, appar och streamingtjänster. Hur man jagade telefonkiosker innan mobiltelefonerna kom, hur man fick fråga sig fram innan man hade GPS i telefonen, hur man fick ringa runt till olika företag och begära prisuppgifter innan det var möjligt att bara söka på olika företag via nätet och på så vis få fram priser och villkor. Tekniken har självklart gjort tillvaron väsentligt mycket enklare, det ska jag verkligen inte neka till – men vad mycket det ändå är som har hänt de senaste decennierna. När jag gick i mellanstadiet hade KP (tror jag) en artikel om att man i framtiden skulle kunna ha videosamtal via en vanlig telefon och därmed se den man pratade med. Jag minns att jag tyckte det lät som rena rama science fiction att det skulle vara så, men idag är det hur självklart som helst att man via olika appar kan se den man pratar med i telefon. Och jag är så nyfiken på vad tekniken kan föra med sig i framtiden, hur tekniken kommer se ut om 10, 20 eller 30 år. Säkerligen kommer jag inte kunna hänga med lika bra i teknikens utveckling som jag gjort de senaste decennierna – men jag hoppas på att någorlunda kunna hänga med i utvecklingen.
Och hur tänker en 20-åring idag om mig som snart fyller 50? Tänker de likadant som jag gjorde för 30 år sedan, när jag nästan såg ner på en 50-åring och tänkte att personen ifråga var väldigt gammal, kanske inte längre hängde med i saker som teknik och musik och vad mycket som hänt sedan den personen var liten. Jag kan fortfarande minnas när vi skaffade den första videoapparaten någon gång i början av 90adf -talet, jag minns när vi skaffade första TV:n med fjärrkontroll och vilken sensation det var när man köpte första mobiltelefonen i slutet av 90-talet och faktiskt kunde vara nåbar även när man inte var hemma. Eller när jag själv strax efter millennieskiftet skaffade min första dator som klarade av en internetuppkoppling. Idag kan man inte tänka sig en tillvaro utan internet, smartphones och appar av olika slag. Men för 30 år sedan var det verklighet, då klarade vi oss trots allt ganska bra utan dessa ting. Jag känner mig egentligen inte särskilt gammal, men tänker jag på allt som hänt under min snart 50-åriga livstid så inser jag att jag nog inte är purung längre. Även om tekniken kanske inte haft samma revolutionerande framgång som under min farmors mammas livstid, så har otroligt mycket hänt sedan jag föddes. Då, 1977, var barnaga fortfarande lagligt, homosexualitet var klassat som en sjukdom och hur mycket som helst har hänt när det gäller världens geografi. När jag läste geografi i skolan, fanns fortfarande Öst- och Västtyskland, Sovjetunionen och det kalla kriget rasade för fullt. Vi hade skyddsrumsövningar i skolan och lärarna tryckte hårt på att vi skulle veta var närmsta skyddsrum fanns – ifall ryssen kom. Sedan rasade östblocket samman, hotet från ryssen försvann och försvaret demonterades. Nu är hotet från öst tillbaka och politikerna upprustar återigen försvaret för att stå pall ifall ryssen kommer. Så historien upprepar sig, det är en sak som är säker.

Så trots att jag ibland kan tycka att det känns lite jobbigt och motigt att bli äldre, trots att jag inte jublar över att snart fylla 50 så tänker jag att jag haft ett bra liv hitintills, att jag gjort saker som kanske inte alla har gjort och testat olika yrken, bostadsorter och relationer. Vissa saker har jag missat, men jag har gjort en lång rad andra saker som inte andra har gjort. Nu har jag rotat mig i Bagarmossen, där jag trivs fantastiskt bra och har ett jobb jag tycker att det är roligt att gå till. Blir det fler flyttar under min livstid, då blir det in mot stan eller till villa (om ekonomin tillåter). Byter jag jobb, blir det inom sjöfarten på ett eller annat sätt – annars får det vara. Jag har liksom slutligen hittat ”hem” när det gäller jobb och trivs fantastiskt bra med det jobb jag har. Jag försöker att tänka att åldrande inte är något negativt, utan att nya möjligheter öppnar sig och att jag kan dra nytta av de erfarenheter jag samlat på mig genom åren. Jag har en bred yrkeserfarenhet, har bott på flera olika platser och har träffat massor av människor genom åren – både privat och genom de jobb jag haft. Jag har utbildat och förkovrat mig i kunskaper och har idag 240 högskolepoäng om jag ska räkna samman hur mycket jag har pluggat. Om tillfälle ges kommer jag fortsätta att plugga vid sidan av arbetet och försöka att bredda min kunskaper inom olika områden. Det finns massor av saker jag skulle vilja prova på och min nyfikenhet på livet, tillvaron och allt som hör därtill minskar inte med stigande ålder, snarare tvärtom. Jag är glad att jag provat på massor av saker genom åren, jag är glad att jag flyttat runt lite och slutligen hittat en plats där jag kan tänka mig att bo och leva. Ett tag var jag på väg att flytta ifrån Stockholm, men jag är idag glad att jag aldrig gjorde det. Livet har inneburit en del motgångar genom åren, men så är det ju och det är ingenting man kan göra så mycket åt. Jag har lärt mig att livet kan vända fort, att man ska passa på att njuta av livet medan man kan – och att man aldrig vet vad morgondagen bär med sig. Numera längtar jag inte tillbaka till Hälsingland, där jag är uppvuxen utan är glad att jag med tiden hamnade i Stockholm – inte minst med facit i hand, då merparten av min familj nu faktiskt bor här.
Jag tänker ibland på min morfar, som kom till Stockholm under andra världskriget som krigsflykting från Estland. Han tyckte mycket om Stockholm och hade blivit glad om han visste att tre av hans barnbarn faktiskt bor här – och två av dem inte så jättelångt ifrån Liljeholmen, där han själv bodde fram tills han gick bort 1999. Jag har kommit att tycka fantastisk mycket om Stockholm under de 27 år jag bott här och har inga som helst planer på att flytta härifrån. Jag blir kvar och tänker att det är få förunnat att trivas så här bra i sin hemstad. Hade jag blivit kvar i Hudiksvall – där jag är uppvuxen – hade det känts som ett fantastiskt stort misslyckande. Så jag känner att jag lyckats bra i vissa avseenden med tiden men kanske skulle jag ha lyckats bättre i andra avseenden om jag lagt manken till. Kanske hade jag kunnat tjäna bättre idag än vad jag gör, men i övrigt tycker jag inte att jag misslyckats i livet. Jag har gjort det jag velat, jag har testat olika saker och det är få saker jag skulle vilja ha ogjort trots allt. Vissa saker skulle jag kanske gjort annorlunda, men det är få saker jag faktiskt ångrar. Hur känner ni andra som är i samma ålder som jag?