Kärlekens konstiga lilla logik

Jag återkommer med jämna mellanrum till mitt första samboförhållande för snart 30 år sedan. Det känns surrealistiskt att det snart är 30 år sedan, för jag minns det hela som igår – det skulle lika gärna kunna vara några få år sedan. Men tiden går och vi blir alla äldre, sådant är ju trots allt tillvaron – så det är egentligen inte så konstigt att det blir så. Jag tänker ibland på hur mitt liv hade artat sig om jag blivit kvar i detta destruktiva förhållande längre än vad jag blev. Jag kunde inte göra någonting utanför hemmet, vad jag än gjorde så blev det bråk och svartsjukedrama. Ville jag jobba över/extra, blev det gräl. Ville jag gå på personalfest var det uteslutet – och svartsjukedramat uteblev inte. Ville jag umgås med min familj blev det gräl, inte ens det tilläts jag att göra. Och hennes inställning till våra ständigt återkommande gräl och konflikter? Jo självklart hade hon rätt i sina anklagelser, självklart var det inget konstigt att vara så svartsjuk som hon var. Hon var i sin fulla rätt att styra och ställa över mig och tala om för mig vad jag fick göra och inte fick göra. Som 20-åring i mitt första seriösa förhållande var det svårt att sätta gränser, svårt att veta vad som var sunt eller ej – även om jag innerst inne naturligtvis insåg att detta inte var en sund relation. När jag inte ens kunde umgås med min egen familj utan att det blev bråk, då kände jag att det fick vara nog. Inte minst när det blev svartsjuka kring att jag gick min morfars begravning, något som enligt hennes sjuka sinnesvärd var en lögn för att jag skulle ha tillfälle att vara otrogen. Eller när hon hotade med att ta livet av sig för att jag skulle vara barnvakt åt min lillebror medan min far besökte vår döende farfar… Ja, ni förstår ju – till sist fick jag helt enkelt nog. Trots min unga ålder insåg jag till sist att det var en osund relation och att det inte gick att vara kvar – och till sist flyttade jag därifrån under buller och bång. Hon fortsatte dock att höra av sig, jag blev inte kvitt henne och telefonen kunde ringa på de mest konstiga tider på dygnet. Med ömsom hot och hat, ömsom böner om att allt skulle bli bra igen.
Under alla år som gått, har jag sedan haft en gnagande oro att hon ska göra av sig igen, att hon återigen ska börja böna och be om att vi ska bli tillsammans – eller, än värre, börja bråka och ställa till det för mig igen. Jag har ibland fått frågan varför hon skulle höra av sig till mig, eftersom hon tyckte att jag var en så hemsk pojkvän. Svaret på den frågan är rätt enkel – för att hon är hon och inte har någon som helst verklighetsuppfattning. Och jag fick också rätt, för för inte så hemskt kom en vänförfrågan på Facebook ifrån henne – plötsligt ville hon bli min vän där, hur osannolikt det än låter. Jag skickade bara ett kort meddelande till henne, där jag mer eller mindre bad henne dra åt helvete. Det tog några sekunder, sedan kom hennes svar: Jag ville bara säga hej. Jo tjena, tänkte jag – hon vill bara hålla koll på mig. Så jag blockerade henne vänligt men ytterst bestämt. Och än så länge har hon hörsammat min uppmaning att dra åt helvete, för jag har inte hört mer ifrån henne. Men som jag ser det, är det bara en tidsfråga.

Efter ovanstående relation, var jag singel under ganska många år innan jag så småningom kände mig redo att börja dejta igen. Då var vi inne på 2000-talet med några år och det där med internetdejting hade börjat bli vanligt. Jag bestämde mig för att testa detta ganska nya fenomen – i hopp om att träffa någon som kanske är aningen mer normalbegåvad än mitt ex. Men jag undrar om jag inte bedrog mig på den punkten litegrann. För det tog ett stort antal dejter och kortare relationer innan jag träffade någon som faktiskt är vettig. Vissa dejter har liksom fastnat lite extra i mitt minne och jag fattar idag inte alls att jag inte bröt dessa relationer långt tidigare än jag faktiskt gjorde. Man blir trots allt klokare med åren (hoppas jag i alla fall), även när man är kär då förståndet annars har en tendens att försvinna eller åtminstone krackelera. Så nej, det var inte sista svartsjukan jag var med om när det tog slut med min första sambo. Jag minns mitt andra samboförhållande, som var med en tjej som gjorde vad hon kunde för att klanka ner på mig och ändra på den jag var/är som person. Enligt henne hade jag dålig smak vad kom till inredning och kläder – och hon kunde komma med kommentarer i stil med ”Om man är så överviktig som du är, ska man inte klä sig så där”. En annan gång hade vi en diskussion om någon inredningsdetalj där vi inte var riktigt överens. Då kläckte hon ur sig att ”Du ska lyssna på mig, för jag är kvinna och kan det här med inredning! Ni män kan inte sådant här!”. Då lackade ju ur lite och sa att om vi ska köra på de stereotypa könsrollerna, då skulle jag gå du och meka med bilen, så kunde on ropa när middagen var klar. Då blev hon skitsur. En annan gång hade jag städat lägenheten en dag jag jobbade och hon var ledig – och bland annat bytte jag duk på matbordet. När hon kommer hem och ser duken jag lagt fram, fräser hon att skulle jag byta duk, måste jag lägga fram något vi båda gillar. Hon plockar bort duken och lägger fram en annan. Jag frågade varför hon inte frågade om jag ville ha den duken hon valde om vi skulle vara överens. Svaret var då att jag måste lära mig att kompromissa.
Svartsjukan fanns där även under mitt andra samboförhållande, även om det inte på långa vägar var lika extremt som under mitt första förhållande. Det gick till exempel inte att jag var med på Facebook, eftersom hon trodde att jag flirtade med andra tjejer den vägen. Jag kan i nuläget inte minnas hur många diskussioner vi hade kring mitt facebookkonto och vad jag ”fick” och inte ”fick” lägga ut – eller för den delen vilka jag fick lägga till som mina vänner. Kvinnliga kolleger var till exempel inte okej, medan manliga var helt okej. Jag brukar fråga om inte jag borde bli svartsjuk oavsett vem hon lade till på Facebook, eftersom hon var bisexuell – och då blev hon ”förstås” extremt förolämpad. Det var nämligen bara jag som skulle anpassa mig, inte hon. När vi flyttade ihop, ville hon slänga i princip alla mina ägodelar eftersom min smak var så dålig. Det var bättre att behålla hennes saker eftersom hennes smak var den ”rätta”. Hon försökte bestämma vad jag skulle ha på mig, vilka jag skulle umgås med och hur jag skulle bete mig i sociala sammanhang. Det vill säga helt och hållet ändra på vem jag var.

Jag tänker ibland på hur min första sambo skulle förhålla sig till dagens sätt att leva sociala medier och de filminspelningar jag går på med jämna mellanrum. Inte minst alla sociala medier skulle hon med största sannolikhet ha en hel del åsikter om. Frågan är om hon inte skulle vara ännu hårdare gentemot att vem jag lägger till som vän respektive vad jag lägger ut i olika uppdateringar. Kvinnliga bekanta som facebookvänner skulle förmodligen inte vara aktuellt – inte minst med tanke på att hon inte hade några som helst gränser när det kom till att gå igenom min post och så vidare. Så med alla sannolikhet skulle hon kräva att ha tillgång till mina konton för att hålla koll på mig – men om jag skulle få hålla koll på hennes konton? Nej, absolut inte – för hon hade naturligtvis inget att dölja (till skillnad från mig). Jag hoppas ni förstår sarkasmen i förra meningen, för saker och dölja hade hon minsann. När de kommer till filminspelningarna, är det sällan jag spelar in sex- eller nakenscener, men det förekommer trots allt – liksom att man ibland kan agera någons partner eller pappa vilket givetvis skulle göra att bråket brakade igång direkt. Hon hade givetvis inte accepterat att jag agerat någons pojkvän, hållit i handen eller liknande eftersom det indirekt skulle kunna leda till något mer. I hennes svartsjuka, trångsynta värld alltså. För grejen är den att det allra mesta som är okej i en normal och sund relation, det var okej för henne att göra – men inte för mig. Hon gick igenom min post, blev svartsjuk för att jag fick födelsedagskort från släktingar på min födelsedag, att jag gick på släktingars begravningar, umgicks med min familj, jobbade extra – och en lång rad rent absurda saker. Så sociala medier, filminspelningar och mycket annat som hör till min vardag idag hade förmodligen aldrig gått att ägna sig åt ifall vi varit ett par idag.
Å andra sidan, hade jag träffat denna svartsjuka donna senare i livet än jag gjorde, då hade jag med all sannolikhet dumpat henne snabbare än hon visste ordet av. Jag hade nu som lite mer vuxen person aldrig accepterat alla anklagelser, all svartsjuka och all dramatik som ett förhållande med henne innebar. Det hade helt enkelt inte funkat att leva med henne, jag hade med all sannolikhet inte ens flyttat ihop med henne från första början. Och detsamma gäller givetvis många andra av dem jag dejtat under min tid på olika internetdejtingsajter. De flesta av dem hade jag dumpat redan efter första eller andra dejten och bett dem flytta till något varmare ställe en trappa ner. Med åldern har jag lärt mig vad jag vill se och söker hos en partner – och det måste vara någon som inte är nämnvärt svartsjuk av sig, det funkar helt inte i min tillvaro att vara tillsammans med någon som inte kan acceptera hur jag lever idag. Med andra ord skulle en tillvaro med min första sambo inte fungera i dagsläget – än mindre än den fungerade för knappa 30 år sedan.