Du är min renaste tröst, du är mitt fastaste skydd, du är det bästa jag har, ty intet gör ont som du

Jag tänker ibland att den där första kärleken ska vara något fint att se tillbaka på. Men riktigt så blev det aldrig för min del, istället hamnade jag i en destruktiv relation med extrem svartsjuk och vissa mått av fysiskt våld. Jag fick utstå anklagelser som att jag iscensatt min morfars död för att kunna åka till Stockholm och ha vänsterprassel – när jag i själva verket varit på min morfars begravning. När min farfar ett tag senare låg för döden, hotade min sambo med att ta sitt liv om jag gick över till min familj för att vara barnvakt åt min yngre bror. Ja, listan kan göras lång över anklagelser, svartsjukedraman och övrig dramatik som den här damen ställde till med. Under buller och bång flyttade jag slutligen därifrån, men blev liksom inte riktigt av med henne, hon fortsatte att ringa och smsa – ena stunden vill hon att vi skulle bli ett par igen, en annan hotade hon mig till livet utifrån det svin jag var i hennes märkliga, svartsjuka så kallade verklighet. Det tog bara några månader innan jag inte längre stod ut med att vara kvar i min uppväxtstad Hudiksvall, där allt det här utspelade sig. Ryktena hon spred ut om mig spred som en löpeld, jag fick emotta hot och kränkningar för att jag skulle ha misshandlat, våldtagit, bedragit och lurat henne på pengar. Alla fördomar man kan ha om ryktesspridning i en liten stad uppfylldes och jag bestämde mig för att flytta – vart spelade mindre roll. Att det sedan blev Stockholm var mycket av en slump, det var här jag först lyckades ordna både lägenhet och jobb – så då fick det bli en kungliga huvudstaden som flyttlasset gick till.
Under de nästkommande 6-7 åren valde jag att leva ensam, det kändes på något vis skönast så. Jag trivdes som singel, jag dejtade inte ens – och de tjejer som försökte göra närmanden fick nobben oavsett hur trevliga de verkade och hur snygga de var. Jag tyckte helt enkelt det var skönt att leva på min lilla kant, att vara singel ett tag. För det var ett tag jag skulle vara singel var tanken, men det blev närmare sju år som jag höll mig till att vara det. Och jag ångrar idag inte för ett ögonblick att jag höll mig till att vara singel, det var några nyttiga år då jag lärde mig att stå på egna ben på ett sätt som jag tror att många skulle behöva. Jag är nöjd med att ha haft några år utan dejtande, utan flickvänner och utan någon stadig relation. Mitt ex fortsatte sporadiskt att höra av sig efter separationen, även sedan jag flyttat till Stockholm – men efter ett tag blev det tvärtyst från hennes sida. Vad jag förstått berodde det hela på att hon satt inne för mordförsök på den man hon träffat efter mig. Så under ett antal år var det tyst oh jag trodde att hon kanske faktiskt givit upp. Fram tills hon för ett antal år sedan skickade en vänförfrågan på Facebook – så helt har hon trots allt inte givit upp. Jag skrev bara ett kort meddelande till henne, där jag i princip bad henne dra åt helvete, hennes svar dröjde bara några sekunder – hon ville ju bara säga hej, skrev hon. Jag blev egentligen inte förvånad att hon hörde av sig, trots att hon uppenbarligen tyckt att jag var en så hemsk pojkvän. Hon är ju hon helt enkelt. Nu har det gått ett tag sedan hon hördes av, men det är bara en tidsfråga innan hon gör det igen på ett eller annat sätt.

Men så runt 2005-2006 någonstans fick jag för mig att det kanske var dags ändå att träffa någon tjej, att det kanske ändå var dags att gå vidare i livet. I samma veva började det bli vanligt med internetdejting och jag bestämde mig för att lägga upp en annons. Genom åren blev det XX antal dejter och jag har så många historier om olika knäppgökar som jag råkat ut för under mina år som flitig dejtare. Många var givetvis också helt normala, det ska jag inte neka till – men det är de knäppa, svartsjuka och många gånger smått galna tjejerna som jag kommer ihåg. Som hon som blev svartsjuk för att jag efter någon dags chattande inte ville lägga till henne på Facebook – och sedan under dejten (för jo, det blev en dejt) skulle ta livet av sig för att jag behövde gå på toaletten. Jag skulle vid det här laget kunna skriva en roman om allt jag varit med om när det kommer till dejter. En av dejterna var en utpräglad mobbare och hittade ständigt fel hos mig vad det än gällde. Hon vägrade dessutom att åka till mindre orter eftersom folk i småstäder har så dålig smak vad gäller kläder och inredning – det hade hon minsann sett på TV. När jag frågade om det inkluderade att inte besöka mina föräldrar i Hudiksvall, var svaret att jag minsann måste respektera hennes önskan. När jag frågade varför hon inte skulle respektera min önskan, gjorde hon slut. Så ja, det blev en lång rad knäppgökar genom åren. Men sedan jag flyttade till Kalmar 2006 hände något och det blev ett par seriösa förhållanden, varav det ena också utvecklades till ett samboförhållande. Men knäppheterna tog inte riktigt slut där. Jag hamnade i ett samboförhållande med en dam som blev svartsjuk för att jag lade till kvinnliga kolleger som vän på Facebook, som ställde till en enorm scen kring att jag inte hade min relationsstatus utlagd på Facebook (det stod alltså inte att jag var singel, utan det stod ingenting alls). Samma tjej påstod sig vara feminist, men när vi hade en dispyt om en inredningsdetalj i det gemensamma hemmet, kläckte hon ur sig att jag minsann skulle lyssna på henne som kvinna – eftersom kvinnor kan det här med inredning till skillnad från oss män. Då ruttnade jag lite och sa att om vi skulle köra på de traditionella könsrollerna, då kunde jag gå ut och mecka med bilen så kunde hon ropa när middagen var klar. Då var det hon som blev sur. Våra konflikter kring vad som skulle läggas ut på Facebook eller ej var många – och slutade med att jag till sist gick ur Facebook helt och hållet. Jag stod helt enkelt inte ut med alla konflikter. Jag har – som ni vet – aldrig velat ha barn och det var ett stort trätoämne oss emellan. Hon kunde helt enkelt inte acceptera eller ens respektera mitt ställningstagande att avstå från barn. Jag tänker att man kanske inte alltid behöver förstå varandra, men man får ändå respektera att vi är olika. Det slutade dock med att hon förbjöd mig att överhuvudtaget prata, gulla, leka eller överhuvudtaget ha med några barn att göra. Jaja, samboförhållandet blev inte så långt. Efter att vi gjort slut flera gånger, tog vi till sist steget att separera.
Strax efter separationen får jag av en slump kontakt med en gammal flamma från tonåren och det tar inte många veckor innan vi (återigen) är ett par. Men även detta blir ett konfliktfyllt förhållande med en dam som inte riktigt klarade av att sköta vissa saker på snyggt sätt. Alkoholen kunde hon inte riktigt sköta och vid något tillfälle togs hennes barn omhand av sociala myndigheter på grund av hennes konstanta festande – liksom hennes vana att köra bil på fyllan. Det är slutligen jag som dumpar henne och gör klart att jag inte vill ha mer med henne att göra. Men hon fortsätter ringa, fortsätter att kontakta mig för att försöka lappa ihop något som inte gick att lappa ihop. Hon ville ömsom att vi skulle vara vänner, ömsom att vi skulle vara ett par igen. Och hon fortsatte att ringa, trots att jag mer eller mindre bad henne dra åt helvete. Till slut såg jag ingen annan lösning än att byta telefonnummer och skaffa ett hemligt sådant. Jag blockerade henne på Facebook och med tiden slutade hon faktiskt att höra av sig. Men ett tag senare visade det sig att hon spridit ut en massa illvilliga rykten om mig – att jag skulle vara tablettmissbrukare, alkoholist och en lång rad andra saker. Jag skrev då ett mejl till henne, där jag gjorde klart att jag skulle polisanmäla henne för förtal om hon fortsatte med detta. Då började det hagla in hot ifrån henne – och nu visade hon inga som helt tecken på att vilja att vi skulle vara vänner eller ett par igen. Istället var det en dam fylld av hat, fylld av agg gentemot mig som jag mötte genom mejlkonversationen. Jag avslutade det hela, blockade henne även vad gäller mejl – och polisanmälde henne för förtal. Det hände ingenting med anmälan – och jag hade väl inte väntat mig det heller, utan det var mer en markering gentemot henne. Men jag har så svårt att förstå att man kan fullas med ett sådant hat gentemot någon för att man blir dumpad, att man sprider en massa rykten som inte stämmer. Jag vet att det inte är roligt att bli dumpad, men jag själv försöker ändå hålla en viss nivå på saker och ting även sedan en relation tar slut. Jag sprider inget som inte stämmer om någon – och är väldigt försiktig även i mina blogginlägg med att hänga ut någon. Oavsett om det jag skriver stämmer eller ej. Jag skulle till exempel aldrig namnge någon i ett sådant här sammanhang, av flera anledningar. Dels för att det faktiskt skulle kunna vara förtal, men också för att jag försöker hålla mig på en viss nivå även i en infekterad separation.

Men ibland förstår jag mig inte på det motsatta könet – åtminstone inte vissa av dem som jag har träffat på genom åren. Hur kommer det sig att min första sambo så gärna vill att vi ska ha kontakt? Detta trots att jag är ett sådant svin som hon påstår att jag är – och trots att vi haft så otroligt många konflikter under vårat korta förhållande för 27 år sedan. Hur kan hon först bete sig som ett svin, utsätta mig för den bestialiska behandling som hon gjorde, för att sedan tro att jag vill ha med henne att göra? Är detta överhuvudtaget normalt? För mig är det uppenbart att hon inte är riktigt frisk, att något inte står helt korrekt till i hjärnkontoret på den här damen. Detsamma gäller förstås den sista damen jag nämnde här ovanför, där vi har en kombination av psykisk störning och de dimmor av alkohol hon lindat in denna åkomma i. Sen är det säkerligen någon form av projicering, att försöka hitta problem hos andra istället för att fokusera på de egna problemen. Jag är inte på något vis perfekt, men jag försöker åtminstone respektera folks olikheter – kanske kan man hitta skillnader mellan folk i storstan och folk på landet, men det är väl bara fantastiskt att dessa skillnader finns?! Även om jag är långt ifrån perfekt, så är en sak säker: jag är varken tablettmissbrukare eller alkoholist. Ja, jag äter mediciner varje dag – men det är mediciner utskrivna av läkare och det är till och med så att jag motsatt mig vissa mediciner för att jag tycker att det blir för mycket. Javisst dricker jag alkohol, men det gör mig inte till alkoholist – i synnerhet inte när jag inte kör på fyllan och hade jag haft barn, hade de knappast blivit omhändertagna av de sociala myndigheterna (åtminstone inte på grund av mina alkoholvanor).
Numera lever jag i ett samboförhållande sedan dryga 11 år tillbaka. Vi träffades också via internet, men har inte haft några större duster under vårat tämligen långa förhållande. Visst har vi ibland meningsskiljaktigheter, visst har vi ibland olika åsikter och diskussioner kring olika saker. Men det finns ingen osund svartsjuka, det finns inga falska anklagelser. Vi lägger oss inte i vad den andre lägger ut i sociala medier – i alla fall inte så länge man är ärlig och sköter sig. Vi respekterar varandras olikheter, att våra familjer kanske är aningen olika och att vi har våra krämpor som vi dagligen medicinerar för – men medicinerna sätter inte käppar i hjulen för vår relation. Jag har ibland så svårt att förstå att det där med att dagligen ta mediciner kan väcka sådant ont blod hos somliga. Hade jag medicinerat för högt blodtryck, diabetes eller epilepsi hade förmodligen ingen höjt på ögonbrynen överhuvudtaget. Men nu medicinerar jag för depression och ångest – och helt plötsligt blir jag dumpad, uppsagd och en massa andra saker på grund av mina mediciner. Är inte det väldigt märkligt? Vi är inne på år 2026 men har fortfarande sådana märkliga fördomar kring sjukdomar att man formligen hisnar när man hör det. Så en sak är säker! Ska du vara en del av mitt liv, då får du inte ha fördomar kring ”lantisar”, psykisk ohälsa eller överhuvudtaget vara särskilt svartsjuk. Punkt slut.