allkonstnarenFram till 2014 var jag ganska frekvent medlem på olika dejtingsajter på internet. Då var Tinder fortfarande inte uppfunnet, utan det var andra saker som gällde på dejtingfronten. Och internetdejting är en ganska fascinerande värld, fylld av kärlekstörstande människor. De flesta är mer eller mindre vettiga, men somliga andra är långt ifrån vad som faller inte under begreppet “normalbegåvad”. Tro mig, jag vet! Jag tycks nämligen ha en tendens att dras till den mindre vettiga delen av den kvinnliga befolkningen. Det började redan i slutet av 90-talet, när jag hade min första samborelation. Om jag skulle säga att jag lärt mig något av detta misstag, har jag nog lärt mig att godta mindre svartsjuka och påhopp från den jag är tillsammans med. Jag har mer eller mindre nolltolerans mot svartsjuka numera och godtar inga ogrundade anklagelser oavsett vad de handlar om.
Men mina erfarenheter till trots, tycks det som att jag har en tendens att dras till mindre vettiga personerna av den kvinnliga delen av befolkningen. Åtminstone med några få undantag, för att jag sätter inte min nuvarande sambo i det facket. Jag har insett att jag attraheras av tjejer/kvinnor med starka personligheter, som står upp för sig själva och inte låter sig köras över. Men den finns en diffus gräns någonstans, där denna “styrka” tippar över till att man istället är osmidig och i vissa fall rentav elak i någon bemärkelse och utsträckning.
Jag minns tjejen som tog varje tillfälle i akt att göra narr av mig, tjejen som var stereotypen av en mobbare och alltid hittade fel hos mig som hon kunde göra sig lustig över. Jag minns hur jag vid något tillfälle kontrade i sarkastisk ton att “Vilken tur att du är perfekt då!”. Svaret var – på fullaste allvar och föga förvånande – att “Ja, det är jag faktiskt!”.
Eller tjejen som på fullaste allvar tog varje tillfälle i akt att tala om hur överviktig jag var och att jag därmed inte passade i vissa kläder. Hon bestämde sig tidigt i vår mycket korta relation att jag var homosexuell och istället borde söka mig till pojkar. Vad hon grundade det hela på är för mig fortfarande en gåta – liksom varför hon ens var tillsammans med mig eftersom hon trodde att jag var homosexuell.
För att inte tala om tjejen som ville lägga till mig på Facebook efter några få meddelanden på dejtingsidans chatfunktion. Jag avböjde vänförfrågan, inte för att jag i dåläget var ointresserad utan för att jag är generellt strikt med vem jag lägger till på Facebook. Med ens byttes det från att hon varit trevlig och gullig till svartsjuka. Hon började argumentera för att jag dolde saker för henne, att jag inte var 100 % ärlig – och en massa annat trams. Samma tjej började dessutom på fyllan skicka en massa hot och kränkningar av olika slag om jag inte svarade tillräckligt fort – enligt henne – på hennes meddelanden.
Men visst har jag lärt mig saker genom de konstiga relationer jag gått igenom. Jag har väsentligt mycket mer skinn i näsan idag än jag hade för 20 år sedan. Jag har lärt mig vad det är jag ser och attraheras av hos en tjej och vad jag söker för att det ska bli en relation i slutändan. Trots allt är det helheten hos en tjej jag faller för; dels måste det givetvis finnas en fysisk attraktion men jag måste även falla för personligheten. En tjej som är snygg vid första ögonkastet kan snabbt bli oattraktiv om inte har något innanför pannbenet. Och tvärtom, kan en tjej som kanske inte är jätteattraktiv rent fysiskt snabbt bli det om hon har en härlig personlighet. Sen finns det förstås gränser. Vissa kan ha ett utseende jag aldrig kommer attraheras av, hur trevlig vederbörande än är.
Jag minns tjejen jag gick på ett par dejter med i slutet av min “dejtingkarriär” hon hade ingen utförlig presentation, utan jag skrev till henne enkom på grund av jag tyckte hon såg bra ut. På första dejten bowlade vi. Jag är inget bowlingsproffs, men jag kan reglerna och hur man räknar poängen (som kan vara ganska krångligt). Jag försökte förklara reglerna för henne, men upplevde på ett diffust sätt att det jag förklarade inte riktigt gick fram, att hon inte förstod hur pedagogiskt jag än förklarade. Jag tänkte dock inte mer på det, bowlingsreglerna kan som sagt vara lite krångliga.
Till nästa dejt hade jag hunnit köpa en ny mobiltelefon. Under dejtens gång ska jag kolla något på telefonen och svär över att jag ännu inte hunnit lära mig alla funktioner.
– Vad lyxigt med ny telefon! kommenterar min dejt. Jag vill också ha en ny telefon, men vill helst behålla mitt nummer.
– Så du har bindningstid kvar på din telefon? blir min naturliga reaktion.
– Nej, bindningstiden gick ut för länge sen! blir det aningen oväntade svaret.
– Ja men då kan du ju köpa ny telefon men behålla numret, svarade jag.
Jag får en väldigt frågande och oförstående blick från min dejt, som inte alls tycktes förstå vad jag pratade om. Jag försökte förklara att det bara var att flytta över SIM-kortet, eller beställa ett nytt SIM-kort med samma telefonnummer om man skulle byta operatör. Fortfarande frågande oförstående blickar och jag försökte förklara igen. Om och om igen. Till sist kommer kommentaren att;
– Nej, då går ju inte. Numret sitter i telefonen ju!
Okej, det var den nivån låg på alltså. Jag kände mig inte längre särskilt attraherad om jag ska vara ärlig. Det var inte bara diskussionen kring mobiltelefonen som fällde avgörandet, utan hela intrycket av den här tjejen. Hon var stereotypen av en blåst blondin, om ni ursäktar uttrycket. Vi klaffade helt enkelt inte på det intellektuella planet och jag kände mig oattraherad helt enkelt. Hennes utseende till trots. Så jag avslutade dejtandet ganska omgående efter den andra dejten.
Numera längtar jag inte tillbaka till dejtingvärlden, utan känner mig rätt nöjd med att slippa den biten av tillvaron. Jag har gjort mitt på den punkten helt enkelt. Med eller utan blåsta blondiner. 😉
