Kärlek är inte att titta på varandra – utan att titta åt samma håll

Det tog ett antal år, men till sista träffade jag rätt i dejtingdjungeln på nätet. Det är oundvikligt att ibland tänka tillbaka på det nitar jag gått på genom åren med tjejer/kvinnor som inte alls förstått vitsen med att vara i en relation. Min första sambo var psykiskt sjuk med extrem och sjuklig svartsjuka som följd. Hon anklagade mig bland annat för att ha hittat på min morfars död för att kunna åka till Stockholm och ha vänsterprassel, hon hotade ta livet av sig när min farfar låg för döden och jag kund knappt lämna lägenheten utan att det blev bråk. Det här var på 90-talet, innan internets tid och vi träffades av en slump på krogen. Några år senare började det bli allt vanligare med internetdejting och jag tog beslutet att lägga ut en annons. Alla var inte knäppgökar, men det är det knäppa, galna, svartsjuka och alkoholiserade tjejerna jag kommer ihåg så här i efterhand. Jag gick igenom ytterligare ett samboförhållande, med en tjej som även hon var rätt svartsjuk och dessutom försökte bestämma hur jag skulle klä mig i olika sammanhang. Jag fick inte köpa vilka kläder jag ville, jag fick inte prata med vem jag ville eller lägga till kvinnliga kolleger som vän på Facebook. Hon hade åsikter om vad jag lade ut eller ej i sociala medier och hotade med att göra slut om jag inte hade en relationsstatus på Facebook. Tilläggas ska väl i det här sammanhanget att jag aldrig haft min relationsstatus utlagd på Facebook. Det står inte att jag är singel, att jag är upptagen – det står helt enkelt ingenting. Däremot är jag självklart alltid ärlig om ämnet dyker upp i kommenterar eller diskussioner.
En annan tjej gjorde allt för att hitta fel hos mig, hon ansträngde sig verkligen. Självklart är jag inte perfekt, utan har även jag fel och brister – men man kanske inte alltid få det omtalat för sig. Hon anmärkte dock på precis allt jag gjorde och sa. Maten jag lagade smakade inte, jag pratade dålig engelska, jag hade dålig inredningssmak, kunde inte klä mig utifrån min kropp – och så vidare. Hon vägrade dessutom att besöka mindre orter utanför Stockholm, eftersom personer på små orter har sådan dålig smak. Detta inkluderade även mina föräldrar som då bodde i lilla Hudiksvall – och när jag ifrågasatte det hela, då gjorde hon slut. Och så här har många av tjejerna jag träffat via internet varit, även om naturligtvis vissa varit mer eller mindre normala också. Så jag har gått igenom X antal relationer där det tagit slut inom några få veckor eller rentav dagar – och några där man träffats under en lite längre tid.

Men jag tänker ibland på dessa tjejer som uppenbarligen tyckt sig ha ett stort behov av att ändra på mig som person, som lagt sig i hur jag klär mig, beter mig, pratar – och överlag hur jag är som person. Ofta tänker jag om jag så uppenbart inte duger som den jag är i den här tjejens ögon, då är vi med största sannolikhet inte menade för varandra. Om dina enda åsikter om mig är att jag klär mig fel och inte kan bete mig på ett för dig korrekt sätt, då kanske vi ska göra slut och inte fortsätta ses. Men somliga tycks liksom njuta av att få vara någon form av ”översittare”, att få klanka ner på andra människor och ha någon form av extrabarn, trots att jag egentligen räknar mig som vuxen sedan ganska många år tillbaka. I min värld ska man vara jämlikar om man är i en relation och den ena ska inte styra och ställa över den andra – det är inte receptet på en bra relation. Jag skulle aldrig klara av att långsiktigt vara i en relation där den andra ska tala om vad jag ska ha för kläder eller hur jag ska bete mig olika situationer. För det betyder att den personen inte tycker att jag duger som jag är, inte sant?! Sedan är det självklart en helt annan sak om man påpekar saker för mig som är rent olämpliga, när jag verkligen gör bort mig och/eller gör något som inte passar sig i olika sammanhang. Men det är där skon klämmer, att det var inte sådana saker som påpekades för mig – utan bara saker om min övervikt eller att jag inte ”fick” ha vissa klädesplagg på mig. Och då kunde det vara en vanlig skjorta, ett linne eller ett par helt vanliga byxor på pratade om – inte någonting som på något vis stack ut på något vis.
Det är inte heller det att jag inte kan ta kritik eller feedback, men den måste vara befogad. Jag har en klädstil jag trivs med, det kanske inte är alla som gillar den – men så är det ju med klädsmak, precis som vilken smak som helst. Och jag är den person jag är, det ger ingen rätt att försöka ändra på mig så länge jag inte beter mig rent olämpligt, olagligt eller sårar någon. Känner du sedan att jag inte passar in i din tillvaro och – ibland – ganska trångsynta värld, då går vi vidare i livet på varsitt håll, det är den bästa lösningen. Så resonerar i alla fall jag kring en potentiell flickvän, om hon inte passar in i min värld av en eller annan anledning då gör jag slut – jag försöker inte forma henne till något hon inte är. Av precis samma anledningar skulle jag inte dejta någon som var nazist, kommunist eller på annat vis inte delade mina grundläggande värderingar. Jag skulle inte vara kvar och försöka få henne att ändra åsikter, för det är oftast väldigt svårt. Det är helt enkelt bättre att man går åt varsitt håll och låter var och en vara den person som livet och tillvaron format en till.

Missförstå mig nu rätt, jag är inte perfekt på något vis – snarare kan man säkerligen hitta en hel del fel på mig om man ger sig den på det. Men man behöver inte påtala mina fel för mig hela tiden, snarare ska du vilja vara tillsammans med mig mina fel och brister till trots. Jag pratar inte felfri engelska, jag har säkerligen en klädstil som vissa stör sig på, alla skulle säkerligen inte inreda sitt hem på samma sätt som jag och jag kommer från en liten ort där man – i alla fall enligt somliga – har en sämre smak än folk i större städer. Men sådan är jag och det får man leva om man ska vara tillsammans med mig – sedan får vi kompromissa om inredningsdetaljer och liknande, men försök för Guds skull inte ändra på det som gör mig till den person jag är. Jag skulle inte försöka ändra på en potentiell flickvän, utan står vi för långt ifrån varandra i för mig viktiga frågor då gör jag slut istället för att ge mig i kast med att ändra på henne. Är man för olika, då ska man helt enkelt inte vara ett par – stör jag mig på din klädstil, din inredningsstil eller vad det nu vara månne, då gör jag hellre slut än att försöka ändra på dig. Det kanske låter hårt och jag vet att det finns personer som resonerar annorlunda än vad jag gör – men det är sådan jag är och det måste också respekteras. Jag respekterar att du resonerar annorlunda än vad jag gör, men vi kommer fortfarande inte vara ett par om du försöker förändra mig som person.
De flesta av mina ex har jag ingen som helst kontakt med, utan vi har ömsesidigt bett varandra att fara och flyga. Sedan har jag sporadisk kontakt med somliga, men inte personer som varit alltför jävliga under relationen vi haft. Sen har jag svårare att förstå exempelvis min första sambo, som fortfarande vill ha kontakt och exempelvis skickar vänförfrågningar på Facebook. Jag har så svårt att förstå att hon vill ha med mig att göra överhuvudtaget med tanke på allt hon i sin sjuka fantasivärld tror att jag gjort emot henne. Jag har ibland gjort uttryck för min oro att hon ska börja höra av sig igen – och har då fått frågan varför hon skulle göra det med tanke på vårt förflutna. Men svaret är enkelt – för att hon är hon helt enkelt, för att hon helt saknar verklighetsförankring överhuvudtaget. Och jag fick också rätt när hon för ett antal år sedan började höra av sig igen. Jag har bett henne fara och flyga, vilket hon tycks respektera åtminstone för tillfället – men det är nog bara en tidsfråga om jag känner henne rätt. En tid har jag haft hemligt nummer för att undvika att vissa personer får reda på det, men numera är allt öppet, spårbart och lätt att ta reda på om man så skulle vilja. Så visst har jag kanske gjort det lätt för henne om hon vill få tag i mig, men hon har skapligt hållit sig på sin kant på senare tid så det har ändå funkat…