Att blogga är svårare än det brukade vara

Jag har varit inne på det tidigare, hur väl det märks på besökssiffrorna när man varit frånvarande från bloggen ett tag. De sjunker snabbt när jag inte publicerar något – för att minst lika snabbt vända uppåt igen när något väl läggs ut. Det är i alla fall kul att se siffrorna vända uppåt igen när jag nu äntligen haft att tid att sitta vid datorn någorlunda mycket igen. Återigen har jag gjort några lyckade länkningar och därmed kunnat se besökssiffrorna stiga extra mycket. Sedan kommer de naturligtvis att sjunka igen när jag inte har tid till bloggen under mina jobbdygn till exempel. Tidigare har jag haft gott om tid och kunnat skriva flera inlägg per dag som sedan fördaterats för att publiceras när jag till exempel jobbar och/eller av annan anledning inte har tid att sitta vid datorn. Numera har jag desto svårare att få tiden att räcka till och det blir därmed svårare att hinna med bloggen förstås. Jag gör vad jag kan för att publicera åtminstone några gånger i veckan, men varje dag är svårt att hinna med. Nu måste jag självklart inte publicera något varje dag, det är helt och hållet jag själv som bestämmer hur tätt inläggen ska läggas ut. Men jag vet hur jag själv är när jag följer någons blogg – kommer inläggen för sällan, tröttnar jag och återkommer kanske inte till bloggen igen. Så just därför vill jag se till att jag publicerar med max ett par tre dagars mellanrum. Sedan vet jag att det ibland blir mer sällan när tiden verkligen inte räcker till. Sen hade det förmodligen varit något helt annat om jag verkligen haft tiotusentals läsare, om jag gjort stora pengar på bloggen – då hade jag förmodligen tagit mig tid på ett annat vis för bloggen.
På senare tid har jag verkligen märkt av hur svårt det har varit att hitta tid till bloggen, att hitta tid till att sitta vid datorn i den utsträckning jag vill. Det kan vara bra på ett vis, att jag inte blir så stillasittande som jag skulle vara annars. Jag har redan ett stillasittande jobb och behöver därmed en rörligare fritid än vad jag har i skrivande stund. Så egentligen borde jag sitta mindre vid datorn än vad jag faktiskt gör. Men jag ska komma igång med träningen och hoppas på att kunna träna minst ett par gånger i veckan, så snart kan jag förhoppningsvis sitta vid datorn med lite mer gott samvete. Gymskortet är i skrivande stund outnyttjat trots att jag haft sedan februari, men imorgon är tanken att jag ska köra mitt första träningspass och faktiskt kommer igång med träningen igen. Jag kan inte bara träna skrivafingrarna, som får springa över datorns tangenter i normala fall när jag är ledig. Jag har fler muskler som behöver stimulans trots allt.

Idag lever vi en stor del av våra liv digitalt, vi umgås via våra sociala medier, vi messar, skypar och mejlar varandra och är nog mer sociala den vägen än i verkliga livet. Själv förmedlar jag nog många saker genom statusuppdateringar i sociala medier istället för att ringa runt och tala om saker flera gånger för vänner och familjemedlemmar. Det blir liksom enklare så på något vis. Många gånger skapar jag en gruppchat om det är något jag vill informera familjen om innan jag offentliggör det i sociala medier. Det kan vara till exempel resultat av mina magnetkameraundersökningar eller liknande – som man kanske inte vill informeras om genom ett blogginlägg eller en statusuppdatering på Facebook. Men annars är det ganska skönt att kunna sprida en sak via sociala medier istället för att behöva ringa runt och berätta samma sak om och om igen för varje vän och/eller familjemedlem. När jag var sjuk för en massa år sedan, var det väldigt skönt att kunna förmedla saker och ting den vägen och inte behöva ta allt på telefon om och om igen. Det blev dessutom lite av en terapi att få ”skriva av sig” genom bloggen och Facebook – man kunde bearbeta allt det jobbiga på något vis genom att skriva om det. Och så har nog bloggen till stor del varit för min del genom åren, en terapi och ett stöd när saker varit jobbiga – även om jag börjat bli mer selektiv med vad jag lägger ut eller ej. Vissa saker väljer jag numera att inte lägga ut offentligt på internet av rena integritetsskäl, även som bloggare vill jag ha ett privatliv och inte outa precis allt som händer i livet. Men mycket har hänt i livet sedan jag började blogga för snart 20 år sedan och vissa saker är helt enkelt känsligare än andra när det gäller att lägga ut till allmän beskådan. Man får tänka på att vem som helst kan läsa det man skriver på exempelvis en blogg – familj, vänner, kolleger, arbetsgivare och så vidare. Och då får man vara lite försiktig med vad det är man lägger ut.
Minns ni hur det var i början, när internet fortfarande var väldigt nytt? Hur många det var som blev av med jobbet på märkliga grunder utifrån vad de lagt ut i sociala medier. Jag minns en lärare som blev av med jobbet efter att ha lagt ut en uppenbar skämtbild på Facebook inför att han skulle på en maskerad. Något som förmodligen inte skulle ske idag – man kan nog ganska tryggt lägga ut maskeradbilder utan att riskera att bli av med jobbet. Självklart tänker jag på vad jag lägger ut i sociala medier, för givetvis kan man inte skriva vad som helst utan att riskera sitt jobb. Jag skulle inte lägga ut känslig information om mitt jobb, jag skulle inte kritisera min arbetsgivare eller diskutera problem som finns på arbetsplatsen. Bara för att ta några exempel. Har jag väl slutat på en arbetsplats är det förstås en hel annan sak vad jag lägger ut om en arbetsgivare. Här tar jag gärna som exempel det inlägg jag skrev om Trafikverket när de valde att avsluta min provanställning för ett par år sedan. Jag har inte brutit emot några sekretessregler, jag har inte gjort mig skyldig till förtal eller några andra dumheter – utan helt enkelt bara berättat vad som hände i samband med att jag slutade.

Mycket har skett sedan jag började blogga för snart två decennier sedan och idag är inte bara bloggar utan sociala medier en given del i vår tillvaro. Jag trodde att vi kommit längre än att en arbetsgivare som Trafikverket blev så skitnödig av en blogg att man avslutade en provanställning delvis på grund av just en sådan. Ni som följt min blogg sedan begynnelsen minns kanske JK-anmälan jag fick emot mig efter att ha kritiserat Däckhuset i Kalmar i ett blogginlägg. Det var 2009 detta inträffade och då var det där med bloggar fortfarande väldigt nytt – företag var nog ovana vid att kritiseras den vägen vid den här tiden helt enkelt. Men idag är sociala medier så pass vanligt att ingen reagerar på att man kritiserar till exempel ett företag den vägen. Jag minns även hur Krögers i Kalmar reagerade efter att man ringt polisen vid ett tillfälle jag var där – och påstod att jag var narkotikapåverkad. Givetvis kom polisen, jag greps och fick lämna urinprov – men frikändes eftersom urinprovet självklart inte visade några spår av narkotika. Däremot skrev jag om det hela på bloggen, vilket man från Krögers sida inte gillade. De var riktigt irriterade över att jag skrev om det hela och – som man utryckte det – hängde ut deras personal. Hela historien finns här och ni får själva avgöra om jag hängt ut någon. Jag var noga med att inte namnge någon eller beskriva någon så denne gick att identifiera, men lik förbaskat retade mina blogginlägg gallfeber på Krögers dåvarande ägare. Dock visade det sig senare att man bytt vaktbolag, eftersom man i grunden ändå höll med mig om att det var fel att ringa polisen utan att ens ha pratat med mig först för en första bedömning. Något jag fortfarande står för – ordningsvakten hade alltså ringt polisen och påstått att jag var narkotikapåverkad utan att att ha pratat med mig först, utan att ha gjort någon första bedömning. Ordningsvakten chef tog vakten i försvar och menade att det var korrekt gjort eftersom man inte visste hur jag skulle reagera om man konfronterade mig. Då frågar man sig ju vad vakten överhuvudtaget gör på jobbet? Hur agerar han vid ett eventuellt bråk? Hur gör han om någon nekas inträde men tränger sig igenom dörren ändå? Då blir det ju ett arbetsmiljöproblem, eller hur? Så fortfarande – 17 år senare – står jag fast vid att vakten gjorde fel och faktiskt var feg som inte vågade komma fram till mig. Men de få inlägg jag skrev om händelsen retade upp Krögers ägare, som ville att jag tog bort dem. Jag stod dock på mig och lät dem ligga kvar, vilket de fortfarande gör.
På sätt och vis var det roligare att blogga för dryga 15 år sedan. Då hade jag fler besökare och man retade upp fler genom sina inlägg. Idag går nog inlägg mer obemärkt förbi, eftersom det är svårare att nå ut i bruset av alla sociala medier som faktiskt existerar. Numera är det svårare att nå ut med sina inlägg, vilket gör det svårare att blogga – i alla fall om man vill ha besökare och reaktioner på sina inlägg. För 20 år sedan kallsvettades företag om man skrev negativt om dem i sociala medier, idag är reaktionerna desto ljummare. Såvida man inte har en blogg med tusentals besökare per dygn, då blir reaktionerna helt annorlunda. På senare år har jag inte haft reaktioner likt dem från Krögers eller Däckhuset på vad jag skrivit. Ingen skulle nog komma på att JK-anmäla en bloggare som ventilerar att man är missnöjd med bemötandet på ett företag idag. Kanske får man helt enkelt byta plattform för att få större spridning och fler reaktioner på det man lägger ut? Vad rekommenderar ni? TikTok? Det där med att blogga börjar kanske bli förlegat, eller vad tror ni? Nejdå, jag ska inte sluta blogga – men ibland känns det som att vi bloggare är ett utdöende släkte.