Bloggar uppmuntrar sina författare att publicera i små, delvis formade stycken

Efter månader av intensivt bloggande och med ofta upp till sju, åtta fördaterade inlägg börjar det nu kännas ovant att det inte är fullt lika produktivt på bloggen. Jag har publicerat minst ett inlägg om dagen i 124 dagar i rad – dagens inlägg inräknat. Detta är inte helt likt mig, eftersom det ofta kommer saker emellan som jobb och liknande vilket gör att det blir glapp på en till två dagar här och där. Men nu har jag haft tiden och inspirationen att skriva mycket – vilket inte bara är roligt, utan även märkts på mina besökssiffror. För en gångs skull har jag haft tid att sitta mycket vid datorn och producera inlägg efter inlägg, vilket ju inte brukar vara det vanliga när man jobbar heltid. Den tid man har som arbetssökande är ovärderlig om man vill ha tid att blogga och skriva mycket. Jag har sagt det många gånger förut, hade jag kunnat leva på mitt skrivande så hade jag mer än gärna gjort det! Även om jag varit inne i en formsvacka på sistone, så lyckas jag producera inlägg varje dag – men dock utan att ha särskilt många fördaterade inlägg, utan inläggen produceras dag för dag istället.
Och vill man behålla sina läsarsiffror, då är det just att skriva frekvent med jämna mellanrum som gäller. Man behöver naturligtvis inte uppdatera varje dag, men några gånger i veckan är väl ändå en vettig nivå. Själv försöker jag lägga upp minst ett inlägg om dagen, något som varit extra lätt nu medan jag gått hemma och inte haft ett jobb att gå till. Hade det varit några nollor till på mina besökssiffror, hade jag med lätthet kunnat leva på bloggen i kombination med mitt filmande. Men fullt så enkelt är det ju tyvärr inte, det är ett ytterst fåtal bloggare som har sådana besökssiffror.

Bloggande får för min del förbli en hobby, jag kommer knappast att få sådana besökssiffror att det skulle vara möjligt att leva på bloggen – eller ens ha det som en bisyssla. Men jag märker tydligt vilka typer av inlägg som drar till sig flest läsare, det har erfarenheten lärt mig efter cirka 15 år som bloggare. Det gäller att vara personlig – och att våga provocera. Ju mer man vågar provocera och ju personligare man vågar vara, då drar man till sig läsare. Men vågar man provocera, då får man också vara beredd på att dra till sig en hel del skit och otrevliga kommentarer. Det är inte fullt samma sak om man är personlig, då man i större utsträckning drar till sig positivitet och härliga kommentarer. Själv har jag dock börjat göra en avvägning att inte vara alltför personlig i mina inlägg, jag har blivit alltmer mån om mitt privatliv och att inte lämna ut alltför mycket till offentlig beskådan.
Men det är ju upp till var och en vad man lämnar ut eller ej när man bloggar eller är aktiv i andra sociala medier. Alla gör vi våra avvägningar kring vad vi lämnar ut. Jag har till exempel att annat big no no, nämligen att jag inte diskuterar mitt arbete i sociala medier – eller lägger ut information om eller bilder på personer som inte givit sitt uttryckliga medgivande till detta. Och båda delarna har jag sett exempel på hos andra bloggare, som helt oblygt lägger ut information om sitt arbete eller bilder på anhöriga, alltifrån barn till partners och övriga släktingar. Och hos mig väcker det en väldigt avsmak, jag kan tycka att liknande inlägg är oerhört osmakliga.

Att lägga ut information om sitt arbete kan vara väldigt problematiskt i många aspekter. Du kan riskera att bryta emot exempelvis tystnadsplikt, sekretess eller din lojalitetsplikt gentemot arbetsgivaren. Har du kritik emot arbetsgivaren, kan det bli enorma problem att lägga ut på sociala medier eftersom det kan bryta emot lojalitetsplikten. Det kan verka oskyldigt, men så är det faktiskt. Själv diskuterar jag möjligen ett jobb eller en arbetsgivare sedan jag väl slutat där – som i fallet med Trafikverket. Med andra ord ska det till något speciellt för att jag ska diskutera en tidigare arbetsgivare eller en tidigare anställning i sociala medier. Som till exempel att någon har misskött sig radikalt – eller att det varit exceptionellt bra hos en viss arbetsgivare.
Det ska alltså ha varit något speciellt som inträffat på en arbetsplats för att jag i efterhand ska diskutera det hela på bloggen eller andra sociala medier. Bara för att jag slutat på ett ställe, så innebär det inte att jag skriver om det. Så generellt sett behöver en arbetsgivare inte vara rädd för att förekomma på min blogg eller i andra av mina sociala medier.

Det där med sociala medier är ju förhållandevis nytt trots allt, även om det funnits i sisådär 20 år. Många av oss lite äldre kommer ihåg tiden innan internet och sociala medier, då kunde du ha obekväma åsikter utan att någon egentligen visste om det. Men med dagens sociala medier, kan mycket läggas ut till allmän beskådan – vilket givetvis är både på gott och ont. Vissa saker kan bli oerhört obekväma eller känsliga exempelvis på arbetsmarknaden om du lägger ut dem i sociala medier eller på en blogg. Samtidigt har det med yttrandefrihet att göra, att få ventilera sina åsikter om ni frågar mig. Så länge du håller dig inom lagens ramar så borde det inte vara ett problem på till exempel arbetsmarknaden att ha en blogg. Men det är väl ett generationsskifte även där, misstänker jag. Äldre chefer och arbetsgivare blir nog gärna lite skitnödiga när det kommer till bloggar och sociala medier, medan yngre – som inte minns tiden innan internets intåg – inte vet någon annan verklighet än den med IT och kanske därmed har en sundare inställning till det hela.