Att verkligen älska innebär alltid att sätta sig själv på spel

Jag tänker ibland tillbaka på de relationer jag haft genom åren och vad som gjort att de av olika anledningar tagit slut. Och det har oftast inte varit bristen på känslor, utan helt andra saker som lett till att de mer långvariga relationerna faktiskt fått en ände – och faktiskt även somliga av de mer kortvariga. Vissa relationer har det blivit slitningar ganska tidigt, andra gånger har det gått en bit in i relationen innan somliga sidor hos inte minst den andra parten kommit fram – sidor som jag idag inte skulle tolerera överhuvudtaget, utan faktiskt dumpat vederbörande direkt. Jag tänker på mitt första samboförhållande för 25 år sedan, ett stormigt förhållande med mycket svartsjuka och många anklagelser åt olika håll. Idag hade jag inte ens tagit steget att flytta ihop med damen ifråga – men det är oerhört lätt att vara efterklok. Med största sannolikhet hade jag hanterat både den och många andra relationer helt annorlunda idag. Man blir klokare med åren och har förmodligen lättare att sätta gränser och stå upp för sig själv när det verkligen behövs ju äldre man blir.
Sen är det inte alltid lätt att sätta gränser när det finns starka känslor involverade i relationen, när det rör sig om en person som man i vissa avseenden tycker väldigt mycket om. Åtminstone kan jag tycka det, det finns saker som gör att man inte vill förlora vederbörande, man vill inte såra eller vara obekväm – och då blir det svårt att sätta tydliga gränser. Samtidigt ska man inte vara för snäll och låta sig utnyttjas ens i en kärleksrelation – det far man i längden bara illa av.

Ett stående ”dilemma” jag varit med om i flera relationer, är när tjejen ifråga haft åsikter om mig som person och hur jag beter mig i olika situationer. Hon har helt enkelt velat ändra på mig och hur jag är – och här pratar vi inte om att kompromissa, som man ju måste göra i de flesta relationer. Utan det som varit var att de aktuella tjejerna inte tycktes vara nöjda med den jag är som person, hon har klagat och påtalat att jag inte varit tillräckligt social, att jag haft dålig smak i olika avseenden, att jag klätt mig illa och att jag borde bete mig si eller så i olika sammanhang. Och jag tänker att om man har sådana åsikter om en partner, då är man i grunden inte menade för varandra, då är det läge att faktiskt avsluta relationen och gå vidare i livet. Vilket också skett, men kanske lite försent i relationen.
Jag har så oerhört svårt för partners som försöker ändra på mig som person, som inte verkar nöjda med hur jag är, vem jag är och hur jag beter mig. Det är bara ett tecken på att jag inte duger som den person jag är, utan att hon vill forma mig till något annat än vad jag är. Vilket jag kan uppleva som oerhört sårande. Om jag nu inte duger som den jag är, då förstår jag i grunden inte vad det är man fastnat för hos mig, varför man överhuvudtaget inlett en relation med mig. Varför försöker man då inte träffa någon som passar in på de krav man ställer på en partner?

För självklart får man kompromissa och visa hänsyn i en relation, så är det ju. Men det innebär inte att man ska ändra på sig själv som person, att man ska kompromissa så mycket att det inte längre känns bekvämt. Vill man var ihop med mig, då får man ta mig för den jag är. Jag klär mig på det sätt jag vill, inreder min lägenhet på det sätt jag vill, är så tyst eller pratsam som jag är. Det sårar ganska mycket att få kommentarer som insinuerar att jag inte duger som den person jag är, utan att jag måste ändra på mig för att passa in min partners tillvaro. Jag har fått kommentarer om att jag med tanke på min vikt inte ska klä mig på det sätt jag gör, att jag inte ”får” inreda min egen lägenhet på ett visst vis, att jag ska en viss ordning hemma, att jag inte pratar tillräckligt mycket i sociala sammanhang, att jag beter mig på ett felaktigt vis i somliga sammanhang – och så vidare.
Gör jag bort mig, vill jag givetvis höra det – men försök inte ändra på mig som person för att jag ska passa in. Då är det bättre att vi gör slut och hittar en respektive som kan respektera oss för den vi faktiskt är. Jag tycker själv att det är ganska respektlöst att försöka påtala att jag inte duger som den person jag är, att jag måste ändra på mig för att passa in i min partners liv.

Tro nu inte att jag är osmidig och inte kan kompromissa. Är man tillsammans med någon, då ingår det liksom att man kompromissar om vissa saker – precis som i alla former av relationer. Men det ingår inte någon rätt att klanka ner på någon för den person man är, utan man måste fortfarande respektera varandra och visa tolerans för varandras olikheter. Jag har min smak, min stil, min personlighet precis som du – och det skulle inte falla mig in att försöka ändra på dig som person. Jag accepterar och respekterar dig för din stil och personlighet och förväntar mig samma sak tillbaka. Kan jag inte inte få ett sådant bemötande, då är vi helt enkelt inte menade för varandra. Är ni med på skillnaden?
Sen har jag träffat tjejer om absolut accepterat mig för den jag är, som inte alls velat ändra på mig utan tycker att jag duger precis som jag är. Så alla behöver inte ta åt sig av detta inlägg, utan vissa har bemött mig precis med den respekt jag tycker man ska bemöta en partner.

Jag säger inte att jag på något sätt är perfekt, jag är inte mer än människa med de fel och brister som följer med att vara just människa. Självklart finns det tillfällen då man ska tänka på att inte vara på ett visst vis, klä sig på ett visst vis och så vidare. Är man bortbjuden till sina svärföräldrar kanske man får tänka på vissa saker, att inte diskutera vissa ämnen – men här kommer man in vad som faller under en kompromiss. Men om min flickvän skäms inför sina föräldrar för den jag är, då kanske vi inte ska vara tillsammans överhuvudtaget. Jag tror aldrig jag varit tillsammans med någon som jag inte velat presentera för min familj av någon anledning, snarare tvärtom. Och jag har svårt att se att jag i något sammanhang skulle kommit med några förmaningar om att vara på ett visst vis när hon träffar min familj. Men jag har varit med om det omvända, att jag fått diverse förmaningar om att vara/bete mig si eller så, så flickvännen slipper skämmas.
Och det är sådana tankar som ibland far genom huvudet, sådana relationer som ibland dyker upp i minnet och jag tänker att jag idag inte skulle acceptera sådant bemötande från första början. idag skulle jag med största sannolikhet dumpa en sådan tjej direkt och gå vidare i livet, försöka träffa någon annan som kan ta mig för den jag är.