En förlovning är till för att ge en anledning till att lära känna varandra innan skilsmässan

En gång tidigare i livet har jag varit förlovad och det gick ju som det gick. Förhållandet havererade totalt och jag flyttade till Stockholm för att helt enkelt bli av med den aktuella kvinnan. Ni som känt mig ett tag vet vilket förhållande jag pratar om, hur uppslitande det var inte bara för mig utan hela familjen. Detsamma gäller förstås er sim följt min blogg under de senaste åren, jag tror många har läst inlägget om det svartsjukefyllda förhållandet där bokstavligen allt ledde till stora gräl och konflikter. Där var det kvinnan ifråga som mer eller mindre krävde att vi skulle förlova oss, vilket jag slutligen gick med på – eftersom det annars hade blivit stora konflikter. Så där har ni min erfarenhet av att vara förlovad. Idag är jag innerligt glad att det varken blev barn eller giftermål med damen ifråga, utan att jag faktiskt tog mig ur förhållandet någorlunda helskinnad. Hon försöker fortfarande komma i kontakt med mig, trots att det gått 25 år sedan förhållandet tog slut. Det är inte länge sedan det kom en vänförfrågan på Facebook från henne, med motiveringen att hon ”bara ville säga hej”. Jag bad henne mer eller mindre att dra åt helvete och sedan har jag inte hört något mer. Men jag väntar bara på nästa kontaktförsök, nästa gång hon på ett eller annat sätt kommer försöka komma i kontakt med mig.
Med den erfarenhet jag har av att vara förlovad, borde jag kanske inte vilja bli det igen. Och jag har nog varit lite avogt inställd till en ny ring på fingret, det måste jag nog helt enkelt erkänna. Det ska verkligen kännas rätt för att jag återigen ska lägga pengar och tid på att förlova mig på nytt. Sen vet jag naturligtvis att de flesta kvinnor inte är som den jag hade mitt första förhållande med, självklart vet jag innerst inne att de flesta kvinnor inte är så svartsjuka, manipulerande och självupptagna som hon. Med en normalbegåvad kvinna är det praktiskt taget riskfritt att förlova sig, man behöver inte vara rädd för psykisk misshandel och svartsjuka som kommer när man som minst anar det.

I förra veckan firade jag och min nuvarande sambo tio år som par. Det firade vi med att åka till Nyköping och ta in på hotell där vi köpt ett paket med spa, afternoon tea och trerätters middag. Och lite på ingivelse gick vi förbi en guldsmedsaffär och beställde förlovningsringar. Den här gången känns det trots allt mer rätt om man jämför med förra gången jag var förlovad, kanske av helt naturliga skäl. Vi har ju varit ett par i tio år vid det här laget och förhållandet kryddas inte med svartsjuka och andra dumheter, utan är precis som ett förhållande ska vara. Så det är väl kanske dags att ta nästa steg efter tio års tid faktiskt sätta en ring på fingret. När det blir ett bröllop återstår att se, vi måste först få lite ordning på ekonomin och kunna stoppa undan lite pengar innan det ens kan bli frågan om ett bröllop.
Sen har det varit många hurra-rop och gratulationer från höger och vänster sedan vi offentliggjorde förlovningen i helgen. Det var länge sedan jag fick så många likes och kommentarer på ett inlägg som när jag lade ut inlägget med nedanstående bild. I skrivande stund har jag fått knappa 100 likes och och över 50 kommentarer – vilket torde vara någon form av rekord för min del.

Sen får man erkänna att det känns väldigt vuxet med en ring på fingret, det känns verkligen som att man tjänat in X antal vuxenpoäng på bara några dagar. Jag har tidigare liksom inte tänkt i banorna att förlova mig och med tiden gifta mig, utan varit väldigt nöjd med att ”bara” vara sambo. Men när vi väl började prata om det och att göra slag i saken, kändes det samtidigt ganska naturligt på något vis. Det är inte så att jag blivit bränd av mina tidigare erfarenheter kring att vara förlovad, utan jag har bara varit nöjd med tillvaron som den varit. Relationer har jag ju haft under de 25 år som gått sedan mitt tumultartade första samboförhållande tog slut – och jag är fullt medveten om att alla kvinnor/tjejer inte är som min första sambo. Hon var extrem på många sätt, inte minst när det kom till svartsjuka, men man ska inte låta sig formas av hennes sätt att vara – då har man låtit henne vinna, vilket jag naturligtvis inte vill.
Nåja, nog om det förflutna och åter till nutiden, när jag är lyckligt förlovad utan att bli utsatt för en massa dumheter. Jag har fått det bevisat för mig själv att även jag kan ha ett ”normalt” förhållande utan att bli utsatt för en massa anklagelser av de mest horribla slag. Och det känns naturligtvis väldigt bra. 😊