Jag för inte dagbok för att komma ihåg mitt liv – jag för dagbok för att stå ut med det

Vecka fyra är snart över och jag kan summera en hektisk och händelserik vecka. I måndags var det kursstart för min kurs i psykologi och jag har under den gångna veckan kämpat för att få hem den kurslitteratur jag behöver. Det är två böcker jag ska ha och den ena kom med posten i fredags, den andra kom igår lördag. Så flera dagar försenad, har jag i helgen kunnat ta tag i studierna och äntligen börja plugga personlighetspsykologi, som är första delkursen i hela denna kurs. Jag har en känsla av att det kommer bli en tuff start på kursen, eftersom merparten av litteraturen är på engelska. Jag gillar inte riktigt att läsa facklitteratur på engelska, även om jag tycker att jag pratar tämligen bra engelska. Men det är facktermer och uttryck som jag oftast inte har koll på, vilket gör att det tar extra lång tid att plöja igenom kapitel efter kapitel av text. Det får dock gå, jag får helt enkelt gilla läget och bita i det sura äpplet om heter engelsk facklitteratur. Nu har jag påbörjat skrivandet av den inlämningsuppgift som vi ska göra – och det är inte helt lätt. Det finns – förstås – en viss standard att följa och jag har nu kostat på mig att beställa den bok som avhandlar hur akademiska texter i psykologi ska skrivas. Jag tycker mig ha skaplig koll på det där med akademiska texter, men tänker att en hel del förändrats sedan jag senast satt i skolbänken och skulle producera just sådana. När jag gick första kursen i psykologi, var det där med utformningen av texterna inte så noggrant så länge innehållet stämde väl överens med verkligheten. Men själva utformningen av texterna var inte lika kinkigt – nu kommer man trycka desto hårdare på att texterna är utformade på korrekt sätt med referenser och källhänvisningar, vilket inte alltid är helt lätt ha koll på. Men jag ska göra så gott jag kan och skriva så korrekta texter som det bara går att göra. Idag går dessutom mycket att hitta på internet, så jag tänker att jag kanske kan hitta en hel del information den vägen.
Under den gångna helgen har det med andra ord inte blivit mycket till sovmorgon, utan jag har stigit mellan 07:30 och 08:00 på morgnarna för att köra igång med pluggandet. Det är tur att jag gör detta för att jag tycker det är roligt och intressant och inte för att jag måste av någon anledning. Jag har heller inte räknat med så hemskt mycket sömn under de kommande veckorna med tanke på att jag både ska plugga och samtidigt jobba heltid och förhoppningsvis även hinna med firman. Så visst skulle det vara tacksamt med lite fler timmar på dygnet och kanske även lite fler dagar per vecka – men jag misstänker att det är att hoppas på lite för mycket. Så jag får stå ut med lika många timmar och dagar som alla andra helt enkelt. Jag kommer ägna all ledig tid åt att plugga psykologi och jag hoppas att det kommer att räcka, sedan får vi se om det faktiskt blir så att det räcker. I annat fall får jag avbryta även denna kurs – vilket naturligtvis skulle vara tråkigt, men heller kanske inte så konstigt. Jag ska inte bränna ut mig för att hinna med allt, utan hälsan måste trots allt gå först – svårare än år det faktiskt inte.

I övrigt har den gångna veckan ägnats väldigt mycket åt att jobba, som de flesta andra veckor – och i fredags var det dags att bege sig till fysioterapeuten för att få ett träningsprogram inför kommande träningspass på gymmet. Det har blivit dags att köpa gymkort och att på allvar komma igång med träningen, vilket är i helt i linje med det där nyårslöftet jag aldrig avgivit. Jag brukar inte avge sådana – vilket gäller även de gångna årsskiftet – eftersom jag har en tendens att aldrig hålla dem. Så jag har officiellt inte avgivit något nyårslöfte för i år, men har länge tänkt att jag ska börja träna igen just efter årsskiftet – detta då jag då har ett nytt friskvårdsbidrag från arbetsgivaren att utnyttja. Så nu ska jag skicka in mina kvitton på gymkortet så att jag får ut pengarna på nästa lön. Jag har även fått motion på recept, vilket gör mig lite extra motiverad att komma igång med träningen. Jag har redan planerat in första träningspasset till veckan, givetvis under förutsättning att min lunginflammation helt och hållet gått över tills dess – för jag tänker inte gå och träna så länge jag har någon sjukdom i kroppen, det är liksom helt uteslutet. Då väntar jag hellre tills jag är helt frisk och tar tag i träningen då, för några fler lunginflammationer vill jag helt enkelt inte ha. Men nu har jag dragits med detta i över en vecka och dessutom tagit en omgång antibiotika, så jag borde snart vara på banan igen. Jag vill dessutom passa på att köpa gymkort i januari eftersom gymmet jag tänkt mig att gå på har 20 procents rabatt på årskort nu under januari – och det passar ju perfekt att utnyttja den rabatten.
Och förutom att jag nu så sakteliga börjat ta tag i det där med träningen, har jag försökt börja ta tag i lite andra saker – som mat och dryck till exempel. Maten har jag sedan länge försökt komma tillrätta med, mycket i och med att jag även börjat gå till en dietist. Jag försöker intensivt tänka på vad och när jag äter, i vilka mängder och vad maten innehåller. Det blir ytterst sällan snabbmat, skräpmat och liknande numera eftersom det är den största boven när det kommer till mitt midjemått. Jag har en stor svaghet just när det kommer till skräpmat, eftersom jag älskar pizza, hamburgare, såser, röror och liknande mat. Samtidigt som det är sådant som snabbt sätter sig kring midjemåttet och ligger om ett fint lager kring hjärtat. Och det är ju värt att tänka på, eftersom jag just vill gå ner i vikt och få en bättre hälsa. Sen tycker jag att det är lite konstigt att jag inte får mer hjälp av vården än vad jag fått, man tycks liksom vänta på följdsjukdomarna av övervikten ska komma istället för att arbeta förbyggande och få bort övervikten innan den leder till en massa sjukdomar. Men just där tycks jag och vården vara av helt olika åsikter och det är inte mycket vi är överens om när det kommer till att får bort min övervikt. Jag får väl dock finna mig i att göra som jag blir tillsagd, vara medgörlig och hoppas på att jag med tiden får adekvat behandling för min övervikt. Och självklart vilar ett tungt ansvar även på mig – det är inte bara vården som ska göra sitt. Även jag ska tänka på vad jag stoppar i mig, att jag motionerar och så vidare. Men jag har så stor övervikt, att jag inte tror att jag klarar att gå ner till min målvikt utan hjälp från vården. Idag – till skillnad från för några decennier sedan – finns bra mediciner för viktnedgång och jag har svårt att se problemet i att ta hjälp av dessa.

Alltmer tycks i alla fall produktionsbolagen ha vaknat till liv och dt finns allt fler uppdrag att visa intresse för. Jag har nu varit inne på en olika castingplattformar där jag är registrerad – och det är nästan svårt att hinna med att söka alla jobb. Men jag försöker hålla tempot upp och söka de jobb där jag anser att jag någorlunda passar in i vad som söks. Det är inte alltid lätt att förstå vad det är som söks, men jag försöker att tyda annonserna så gott det bara går. Många jobb är – förstås – mer lockande än andra och lockar med att man ska resa till ställen som Cypern, Italien och andra härliga platser för att spela in, dessutom med arvoden på runt 30.000 – vilket förstås gör jobben extra attraktiva. Själv har jag inte kommit längre än till Tallinn på någon inspelning, men det är lite exotiskt det med – även om det inte är ett särskilt varmt ställe. Men just dessa jobb har förstås väldigt många sökande, så jag förstår att konkurrensen är stenhård. Men jag söker i alla fall, för plötsligt kanske det händer – plötsligt är det just mig de vill ha till en specifik roll. Så visst ska man söka, det är ingen som kommer att ringa upp mig spontant och erbjuda mig en sådan roll – den chansen är trots allt minimal. Visst har det hänt att produktionsbolag hittat exempelvis min hemsida och kontaktar mig för att de tycker att jag passar till en viss roll. Men hittills har det inte hänt att det varit någon av dessa attraktiva roller, utan lite mindre roller som inte är särskilt bra betalda. Så visst händer det att man får roller utan att ha sökt dem, men det är inte särskilt vanligt. Det är dock alltid lika smickrande när produktionsbolagen ringer spontant och vill anlita mig för en roll – det är inte alls samma sak som när man sökt en roll.
En inspelningsdag har jag hittills haft i januari, vilket är tämligen lite. Men jag märker nu att det börjar komma ut en hel del uppdrag för februari vilket är roligt – så förhoppningsvis blir det fler uppdrag som tillfaller mig då. Jag har sökt för fullt och skickat iväg intresseanmälningar åt höger och vänster, åtminstone några borde leda till att jag får uppdrag. För en tid sedan gick jag med på Filmcafé på en statistkollegas inrådan, för det skulle minsann vara en så bra sida. Jag lade upp en profil, betalade några hundralappar för ett års medlemskap och har sedan gått in med jämna mellanrum för att hålla koll efter potentiella uppdrag. Men inte tycker jag att sidan är uppseendeväckande bra. Det är ungefär samma uppdrag på statist.se och jag kan inte se varför jag ska betala dubbelt för att se samma uppdrag två gånger. I så fall är Acasting bättre, där det dyker upp uppdrag som inte alltid finns på de andra sidorna. Så nät mitt medlemskap på Filmcafé löper ut kommer jag med största sannolikhet inte att förnya det, eftersom jag inte tycker att jag får fler uppdrag genom ett medlemskap där. Vad som dock har stört mig lite på sistone, är produktionsbolag som hör av sig men sedan inte skriver tillbaka när jag svarar dem. Det har hänt mig ett par gånger på sistone att produktionsbolag hört av sig och varit jätteintresserade av att ha mig med, men när jag sedan skrivit tillbaka och (också) varit intresserad – då har jag inte fått svar tillbaka. Jag menar, hur svårt kan det vara att bara skriva en rad och säga att det hela inte längre är aktuellt? Så slipper jag undra liksom…

Den gångna helgen har jag tagit den sista dosen antibiotika mot min lunginflammation som kom för 10-14 dagar sedan. Jag har fortfarande lite hosta kvar, men hoppas att det går över även utan mediciner. Det är i alla fall inte på långa vägar lika illa som det var när jag började ta medicinen. Men jag skulle komma tillbaka om det inte gick över eller blev värre, så i värsta fall får jag åka till akuten igen om hostan inte försvinner helt och hållet. Förra gången jag fick lunginflammation, var jag sjuk i ganska precis en månad innan hostan äntligen gav med sig – och det hoppas jag att jag slipper denna gång. Jag var ute i bättre tid vad gäller mitt första läkarbesök med hostan – och jag ska försöka se till att vara ute i minst lika god tid nästa gång om hostan inte vill ge med sig helt. Det är bara så tröstlöst att jag inte kan få en vanlig förkylning utan att det övergår till en lunginflammation, det är likadant i princip varje gång jag blir sjuk. Och då var jag inte ens nämnvärt förkyld denna gång, utan jobbade på precis som vanligt hela tiden. Men så började jag känna igen symtomen för en lunginflammation, ringde 1177 och frågade vad de tyckte – och de tyckte att jag absolut skulle åka in och kolla lungorna. Min sambo brukar pika mig för att jag sällan gör som jag blir tillsagd, men att om vårdpersonal säger något – då lyder jag alltid. Och så var det även denna gång, jag gjorde som jag blev tillsagd och åkte in till närakuten på Rosenlunds sjukhus för att bli undersökt. De behövde inte många tester för att fastslå att det var en lunginflammation och man satte direkt in antibiotika och stark hostmedicin. De senaste dagarna har jag klarat mig utan hostmedicin, jag har inte ens behövt ta på kvällarna eller nätterna – vilket förstås är jätteskönt. Jag hostar fortfarande litegrann, men det är ingen större plåga längre. Tidigare hostade jag så att det gjorde ont i kroppen – och det blev inte många timmars sömn per natt på grund av alla hostattacker. Jag brukar dra mig för att belasta sjukvården, jag vill liksom inte riktigt vara till besvär. Men med tanke på mina tidigare erfarenheter i samband med förkylningar så valde jag åka in även denna gång. Och tur var väl det med tanke på att jag faktiskt var sjuk.
Dock har jag sovit oerhört dåligt de senaste nätterna, även utan hosta. Eller rättare sagt; jag har inte riktigt kunnat kom till ro för att somna på kvällarna. När jag väl somnat, har jag sovit som en stock och varit svårväckt på morgnarna. Men i vissa perioder går det liksom inte riktigt att somna, utan jag vänder och vrider på mig i timmar innan jag slutligen går upp en stund för att göra någonting annat. Det brukar vara mitt ”knep” när jag inte kunnat sova, att gå upp och göra något annat ett tag för att sedan lägga mig och försöka sova igen efter ett par timmar. Efter många år med svåra sömnproblem, har jag lärt mig att handskas med att inte kunna sova om nätterna. Numera sover jag generellt väldigt bra, men vissa perioder (som vid fullmåne) sover jag otroligt mycket sämre. Och det är framförallt insomnandet som är problemet, när jag väl somnat sover jag som en stock. Men då har jag lärt mig att gå upp efter en stund, göra något helt annat för att distrahera tankarna lite – och sedan gå och lägga mig igen efter ett par timmar. Och det brukar oftast hjälpa, när jag lägger mig en andra gång brukar det inte vara några större svårigheter att somna. Det har till och med gått så långt att jag tycka att det är lite mysigt att sitta på kvällar och nätter när alla andra sover. Jag sitter och läser, sätter mig vid datorn eller TV:n – eller gör något annat jag tycker om att göra. På så vis blir det inget stressmoment över att inte kunna sova, utan det blir istället en mysig och positiv upplevelse att inte kunna somna. Nu har jag varit uppe tidigt ett par morgnar, så i natt hoppas jag på att kunna sova ordentligt.

Ikväll blir det dock att förbereda sig för en kommande, hektisk vecka – minst lika hektisk som den gångna. Framförallt kommer jag att jobba väldigt intensivt och det gäller att hålla tungan rätt mun för att hinna med allt annat som ska hinnas med. På onsdag är det dags för första träningspasset för den här omgången – under förutsättning att mina lungor tillåter det. Det kommer bli end el flängande mellan olika delar av stan och jag tackar min lyckliga stjärna för att det finns företag som Bolt, annars hade vardagen inte fungerat överhuvudtaget. För vissa dagar är det hyrbil eller taxi som gäller för att logistiken ska fungera – och det där med hyrbil blir oftast alldeles för dyrt. Så då är det bättre med lågpristaxi som Bolt – dessutom behöver man då inte bekymra sig om parkering, tankning och allt annat som medföljer även en hyrbil. Jag har kommit fram till att det många gånger blir billigare att ta taxi än att hyra bil, vilket egentligen är helt absurt. Jämför man sedan vidare med att till exempel leasa en bil så sparar man ännu mer pengar genom att ta taxi eller hyrbil de gånger det verkligen inte funkar annars. Det är i så fall att äga en bil som kan bli billigare än att flänga runt i taxi och hyrbilar. Men jag är lite skeptisk till att skaffa bil, eftersom jag i grunden inte tycker att vi behöver någon. Så jag tror att vi kommer att hålla oss till att hyra bil och/eller ta taxi när tillvaron helt enkelt inte funkar utan bil. Och den kommande veckan är just en sådan vecka då det inte riktigt funkar utan bil. Jag har kollat möjligheten till hyrbil – och visst fanns det bilar att hyra. Men en vecka skulle kosta knappt 5.000 kronor och jag behövde inte mer än en överslagsräkning i huvudet för att komma fram till att Bolt skulle bli billigare. Och jag försöker vara lite ekonomisk och inte bara välja det som i vissa fall kanske är mest praktiskt.
Förutom förberedelser inför en kommande intensiv vecka, bjuder även denna söndag på den mindre roliga sysslan att göra räkningarna. Den här gången såg det visserligen bra ut, med tanke på att jag jobbat oerhört mycket övertid på sistone. Så jag har kunnat beta av lite krediter, stoppa undan pengar och ändå haft en bra slant över när allt är betalt. Sådant är roligt att se trots allt och jag hade hoppats på att kunna ha en sådan lön som jag haft de senaste månaderna jämt. Men sådan tur har jag trots allt inte, utan jag får snart gå tillbaka till min ordinarie lön och leva på de pengar som den inbringar. Dock har det varit bra med lite extrainkomster de senaste månaderna, det sitter trots allt aldrig fel. Jag har kunnat beta av lite utgifter och det är skönt att se hur utgifterna krymper till kommande månader. Det är just detta som gör att jag har så svårt att tacka nej till övertid när chansen dyker upp – det är alldeles för bra betalt för att jag ska ha råd att säga nej. Och det är väl också tanken med övertidsersättningen, att det ska vara bra betalt att offra sin fritid för att jobba extra. Och det är just det jag har gjort under de gångna veckorna, jag har offrat mycket av min fritid för att istället vara på jobbet – och då är det förstås inte mer än rätt att jag får en bra lön.