Ibland undrar jag hur jag fick i mig mat på den tiden jag vara singel. Jag har alltid haft ett matintresse och tyckt att mat ska vara lite mer än bara bukfylla. Men på senare tid har jag börjat tycka att det är fantastiskt tråkigt att laga mata när jag är ensam. När jag är gräsänkling, blir det i princip alltid hämtmat av något slag. Jag har liksom noll inspiration och noll ork att laga mat ensam, det tar verkligen emot. Istället pular jag med en massa annat tills klockan är så mycket att det är ogörligt att ställa sig vid spisen, klockan skulle helt enkelt bli för mycket innan maten var klar.
Och någon måste ju hålla hämtmatrestaurangerna vid liv också, eller hur? Jag vill inte tänka på hur mycket pengar jag varje månad lägger på hämtmat. Det skulle nästan vara intressant att ställa upp i ett program som Lyxfällan och få en överblick över allt onödigt man lägger pengar på varje månad.
Visst händer det att jag lagar mat när jag är ensam, ibland kan jag passa på att äta sådant som jag vet att sambon inte riktigt gillar. Jag kan äta sill, blodpudding, kroppkakor och lite annat som jag tycker om men inte sambon, passar helt enkelt på att få min beskärda del av husmanskost. Vad gäller kroppkakor, ska det naturligtvis vara hemgjorda sådana och inte färdigköpta – det tar sin lilla tid, men är faktiskt värt besväret. Sedan jag började laga kroppkakor själv, kan jag inte tänka mig att äta de färdigköpta.

Jag är verkligen inte kräsen när det kommer till mat, snarare tvärtom. Men jag har svårt för tråkig, smaklös och halvhjärtad tillagad mat – som till exempel när det kommer till mycket färdigmat. Det ska antingen vara hemlagad mat eller vällagad restaurangmat, färdigmat funkar knappt ens i nödfall. Sen tycker jag inte korv och makaroner, fiskpinnar eller annan ”snabbmat” är mycket till någon kulinarisk upplevelse heller. Så jag har inte direkt lust att slänga ihop någonting-vad-som-helst till middag heller när jag är ensam heller. Utan ska jag laga något, ska det vara lite mer känsla bakom maten än så.
Så kräsen nej, men kanske lite snobbig? Även om jag absolut äter korv och makaroner, så är det inte en maträtt jag direkt ser fram emot att äta. Det är just bukfylla och inte så hemskt mycket annat. Och bukfylla vill jag hålla mig ifrån, oavsett om jag äter ensam eller ej.
Jag har lite svårt att förstå dem som inte har något matintresse alls, där mat mestadels är bukfylla och inte nödvändigtvis ens behöver vara gott. För mig är mat en stor del av det goda i livet (en alltför stor del med tanke på mitt midjemått) och en väg till njutning, men det är samtidigt något som kan vara fruktansvärt tråkigt. Tråkigt om man inte lägger ner lite av sin själ i matlagningen, tråkigt om man bara ser det som bukfylla. Och är man ensam, blir det tråkigt att anstränga sig för en god middag. Det är inte så att jag äter oxfilé på en måndag, men lite roligare mat än pannkaka vill jag gärna ha. Pannkaka är en absolut nödlösning enligt min smak, inte ens när jag är gräsänkling skulle jag ställa mig och steka pannkaka.

När sambon är hemma, lägger vi ganska mycket energi på det där med matlagning och äter nog relativt varierat. Och är man två, då blir det desto roligare att laga mat. Hämtmat till oss båda blir det i princip bara när vi av olika anledningar inte har tid eller ork att laga mat, när vi till exempel kommer hem sent. Jag skulle nog har svårt för att vara tillsammans med någon som är totalt ointresserad av mat och verkligen inte bryr sig om att anstränga sig lite extra vad gäller matlagning. För somliga räcker det med pannkaka eller korv och makaroner en lördagskväll, men jag vill ha lite mer avancerat än så på helgen. Jag är uppvuxen med lite extra god mat på helgerna och har svårt att tänka mig något annat nu i vuxen ålder. Även på den tiden jag var singel, lagade jag alltid lite extra god mat på helgerna – och på den tiden gjorde det mig ingenting att laga mat när jag var själv. Det hela är väl kort och gott en vanesak, nu har jag liksom vant mig vid sällskap till middagen och då blir det tråkigt med mat när man är ensam.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: