allkonstnarenSöndagar är alltid en lämplig dag att summera den gångna veckan och förbereda sig inför den kommande arbetsveckan. Jag har haft en lagom intensiv vecka med jobb, filminspelningar och en avslutning med 70-årsfest på lördagskvällen. Torsdagen var den mest intensiva dagen, som inleddes med filminspelning vid Odenplan mitt på dagen. Jag slängde mig sedan in i en taxi och åkte till Strandvägen för nästa inspelning. Torsdagen var en av de varmaste dagarna denna vecka och svetten rann längs ryggraden efter att ha varit på benen en stor del av dagen. Det vara bara att åka hem och byta kläder efter en dag i solen.
Vårvärmen har kommit på allvar och vi har flera dagar haft runt 20 grader varmt i Stockholm, vilket ju är helt underbart. Nu har man lovat sämre väder de kommande dagarna från och med idag, men än så länge har vi inte märkt av något sämre väder utan solen skiner och värmen håller i sig. Och jag klagar inte. Våren brukar ju komma med ett eller annat bakslag varje år, det har man lärt sig vid det här laget – och det är samma besvikelse varje gång. Man är så törstande efter ljus och värme när våren väl kommer, att bakslagen känns som jordens undergång. Man har ju liksom fått nog av snö, kyla och mörker vid det här laget. Men det är bara att gilla läget, vädret går inte att göra någonting åt.
Gårdagens födelsedagsfest var en överraskning för födelsedagsbarnet och jag har flera gånger fått lägga band på mig för att inte avslöja något. Det är inte helt enkelt att vara en del i planeringen för en fest men inte kunna säga något. Men vi har hållit i insamling till present, ordnat festlokal, bjudit in gäster – som ju heller inte fått säga något till någon – och handlat in till drinkar för att få en så lyckad fest som möjligt. Och allt har skett i absolut största hemlighet. Men det blev en lyckad fest och jag tror födelsedagsbarnet var väldigt nöjd när kvällen väl var över.
Nu väntar en ny vecka med nya utmaningar, jobb och inspelningar. Jag har några nattpass inlagda på jobbet och ska på hela två läkarbesök på onsdag. Första läkarbesöket är Solna och jag ska få resultatet av min senaste magnetröntgen. Även om jag vet att risken är liten att man faktiskt hittat något, så är det alltid en viss anspänning innan dessa läkarbesök. Jag vet ju av erfarenhet att det händer att man hittar cellförändringar, senast gjorde man ju det för ett drygt år sedan. Och det finns ju trots allt en anledning till att man vill göra dessa rutinkontroller.
Läkarbesök nummer två på onsdag är på vårdcentralen, där jag ska få lite resultat på de blodprov jag lämnat. Jag har redan fått ett förhandsbesked via mejl och då såg det mesta bra ut, men man ville att jag skulle lämna nya prover för att komplettera och det kan väl vara något av ett orosmoln, att inte veta vad det är som väntar. Så ska vi diskutera möjligheten till någon form av behandling för att jag ska kunna gå ner i vikt – det var bland annat därför man ville att jag skulle lämna lite blodprover för att se att alla världen var bra.
Sen har jag ju bett om en remiss för att genomgå en sterilisering och där har jag inte hört något mer från sjukvården, så jag ska även dubbelkolla att remissen faktiskt gått iväg som den ska. Det händer ju ibland att saker glöms bort även inom sjukvården, så jag vill kolla att man inte glömt bort min remiss. Jag har kommit upp i den åldern att jag anser att det inte ska bli några barn, så då är det dags att faktiskt ta steget till en sterilisering så att det inte heller blir några. Det är ju trots allt ett av de verktyg man har att ta till som man.
Det är minst sagt en envis förkylning jag dragit på mig på sistone, den vill liksom inte riktigt ge med sig. Jag hostar som en tok och har fått en respektabel whiskyröst. På den tiden jag rökte brukade jag få en väldigt envis hosta när jag blev förkyld, men nu har jag inte rökt alls på hur många år som helst. Så de är liksom något av en flashback till tiden som rökare att nu få en hosta som envist håller en vaken om nätterna. För den blir – som vanligt – värre när man går och lägger sig och jag har stora mängder slem i luftvägarna att hosta upp när jag vaknar på morgnarna.
Jag är verkligen ytterst sällan sjuk, bortsett från tumören jag fick för ett antal år sedan så är jag i princip aldrig sjuk, “Vardagssjukdomar” som förkylning, influensa, magsjuka och så vidare får jag i princip aldrig. Det är ytterst sällan jag är hemma från jobbet för att jag är sjuk, vilket ju är väldigt skönt. Och desto bättre för ekonomin dessutom, för det är ju oerhört dyrt att vara hemma och vara sjuk nuförtiden.
Jag är inte så dålig att det är läget att stanna hemma från jobbet den här gången. Och jag har testat mig, så det är inte covid jag har. Men det är fortfarande frustrerande med hostan som inte vill ge med sig. Jag brukar ytterst sällan drabbas av någon mancold, jag tänker inte dra några paralleller med att “ni kvinnor klagar på att föda barn”, för fullt så illa tycker jag inte att det är att vara förkyld.
