Av sjukdomens bitterhet lär människan den goda hälsans sötma

Ibland kan man bli riktigt less på tillvaron, riktigt, riktigt less. Och det är jag just nu. Dunderförkyld i två veckor och förkylningen vill liksom inte ge med sig. Visserligen går det åt rätt håll, jag börjar sakta sakta känna mig bättre – men är fortfarande rejält risig. Rösten har i princip kommit tillbaka och hostan har börjat dämpa sig, men det börjar ändå kännas rätt motigt vid det här laget. Nu har jag bara gått hemma i en dryg vecka och det känns rätt segt, jag börjar faktiskt bli rätt uttråkad. Det är knappt att jag varit utanför dörren under denna tid och bara det i sig är en utmaning. Nu har jag gjort allt man kan tänka sig att göra när man är hemma och sjuk. Jag har plöjt film, suttit vid datorn, läst och plöjt igenom varje morgons morgontidningar varje morgon. Nu finns inte så mycket mer jag kan göra för att få tiden att gå känns det som. Jag har nog aldrig haft så god ordning i mejlen, på bloggen och i sociala medier som jag har just nu. Däremot har jag fått bita mig i tungan för att inte spamma bloggen eller sociala medier med inlägg bara för att jag har långtråkigt.

Dock blir jag lite irriterad på vården, där man tycks kunna få vitt skilda budskap vissa gånger. För någon vecka sedan ringde jag först 1177 för att fråga om min hosta som inte riktigt ville ge med sig. Jag vill bara vara säker på att jag inte behövde vara orolig för en lunginflammation eller liknande. Jag fick lugnande besked och man ska att jag skulle låta det gå en vecka till, sen kanske det skulle bli dags för en fysisk undersökning. Strax efter kontaktade jag vårdcentralen för att se om jag kunde få hostmedicin utskriven – och de sa också ungefär samma sak när jag frågade om hur länge en hosta kunde hålla i sig. Nämligen att låt det gå nån vecka till, sen kan det bli frågan om en fysisk undersökning.
Jag accepterade snällt de lugnande beskeden, det var mest det jag vill höra – att jag inte behövde oroa mig. Nu har det gått ytterligare en vecka och igår kontaktade jag vårdcentralen för att fråga vad som händer nu. Men det var minsann inte tal om något läkarbesök, utan hosta kunde man lätt ha i upp till sex veckor i samband med en förkylning. Själv står jag fast vid att det fortfarande kan vara en lunginflammation eller liknande och att jag därför vill bli undersökt efter att ha hostat konstant och rejält i lite över två veckor. Det kan absolut vara en förkylning, men jag vill utesluta eventualiteterna.
Nåja, jag är inte sämre än att jag finner mig i vad vårdpersonalen säger. De kan trots allt sånt här bättre än mig, så det är svårt att argumentera alltför mycket. Jag vet bara av egen erfarenhet att jag genom åren flera gånger haft rejäla förkylningar som utvecklats till lunginflammationer. Så det är just det som gör att man blir lite fundersam när hostan inte vill ge med sig. Men från och med måndag kommer jag behöva läkarintyg om jag ska stanna hemma längre, så då kanske jag trots allt får ett läkarbesök för att ordna ett intyg. I det läget kanske man blir tillräckligt undersökt för att se vad som är fel.

Nu har jag äntligen fått ordentlig hostmedicin utskriven, vilket inte var det enklaste att övertala vårdcentralen till. I morse kunde jag bege mig till apoteket för att hämta ut Cocillana och hoppas på att få sova lite bättre i natt. Det har varit ett enorm problem med den hosta jag haft, att jag inte kunnat sova ordentligt utan vaknat stup i kvarten av att jag hostat. Jag kommer säkerligen hållas vaken en del även i natt, för den starka hostmedicinen tar inte bort hostan helt – men förhoppningsvis kommer jag få sova lite mer i alla fall.
Jag förstår givetvis att man är restriktiv med utskrivningen av just Cocillana, eftersom det trots allt är narkotikaklassad medicin. Så det är helt i sin ordning att man inte gör det första taget. Men det är någonstans frustrerande när man håller på att hosta upp lungorna och inte direkt kan få vettig medicin utskriven. Det låter nästan lite tragiskt, men det är bland det mest positiva som hänt de senaste dagarna, att jag fått rejäl hostmedicin och kanske kan orka lite mer.

Det är inte mycket som händer i vardagen när man är hemma och är sjuk, jag har istället successivt avbokat den ena aktiviteten efter den andra. Jag sjukskriver mig några dagar i taget och har avbokat de filminspelningar jag haft inbokade. Nu hoppas jag på att vara tillräckligt pigg till helgen för att orka med de aktiviteter jag har inbokade då, men som det känns just nu ser det inte särskilt ljust ut. Men hoppet är trots allt det sista lämnar en sägs det ju, så jag lever fortfarande på hoppat på ett snart tillfrisknande.
Sen kommer det säkerligen ta ett tag innan jag är igång till fullo igen. Det där med träning och liknande får nog vänta ytterligare ett tag har jag en känsla av, även om jag kanske kan gå tillbaka till jobbet till veckan.