Dag två i sjukskrivningens tecken

Räknar man bort sjukskrivningen när jag fick cancer och när jag brände ut mig, är det inte många sjukdagar jag haft genom åren. Jag åker i princip aldrig på de årliga influenserna, magsjukorna och så vidare. Men denna höst kom jag uppenbarligen inte undan – och det är en fruktansvärd förkylning jag åkt på, som framförallt satt sig i luftvägarna. Det började med att jag tappade rösten, sen kom hostan och därefter snuvan. Jag försökte hålla igång som vanligt till en början, men senaste dagarna har det helt enkelt inte gått att hålla igång. Inte ens litegrann.
Till er som nu sitter och tänker ”mancold” och småler åt mig kan jag säga att detta är inte på något vis en mancold. Jag är verkligen sjuk – riktigt jäkla sjuk. För några dagar sedan ringde jag 1177, bara för att vara på den säkra sidan när det kom till hostan. Eftersom den hållit i sig så länge började jag fundera på om det var en lunginflammation eller liknande. Även min sambo sa att ”om du ringer 1177 för en förkylning, då är du sjuk!”. Det är ytterst sällan jag är förkyld – och denna förkylning är nog bland de värsta jag varit med om. Inte minst hostan, det har bokstavligen känts som att lungorna varit på väg ut genom munnen. Oftast när jag åker på förkylningar, är de över på några dagar. Men denna har hållit i sig i långt över en vecka och det är därför jag blir lite fundersam. Men jag fick lugnande besked från 1177 och skulle återkomma om hostan höll i sig ytterligare en vecka.

Men det är verkligen tråkigt att gå hemma och vara sjuk! Framförallt när man är så dålig att man inte orkar göra något. Jag som är van att hålla igång så mycket som jag gör, klättrar bokstavligen efter väggarna när jag inte kan hålla igång som jag är van vid. Sist jag var sjukskriven, var när jag genomgick min strålbehandling för nästan två år sedan. Då var jag tämligen pigg och kunde ändå pyssla med vissa saker och faktiskt göra något emellanåt. Det fixar jag inte nu. En kort promenad till centrum – som är cirka 200 meter – för att handla ger mig hostattacker och gör att jag är helt slut. Så jag håller mig snällt hemma så långt det bara går. Men det blir fruktansvärt tråkigt i längden.
Jag skulle egentligen ha jobbat igår och idag, men det fick bli att stanna hemma. Nu hoppas jag på ett snabbt tillfrisknande så att jag slipper vara borta särskilt länge från jobbet. Det är trots allt inte helt billigt att vara hemma från jobbet, så jag undviker det in i det längsta. Ibland är det ju helt oundvikligt – som nu till exempel – men det är liksom sista utvägen. Det skulle inte funka att gå till jobbet med den hosta jag haft på sistone, det hade varit helt uteslutet.

Men det ska faktiskt erkännas att jag sakta börjar känna mig bättre, åtminstone har hostan sakta börjat avta. Det är otroligt skönt, nu hoppas jag bara på att få hosta mindre nattetid så att jag får sova mer ostört. Den sista tiden är det inte många nätter jag fått sova en hel natt rakt igenom att vakna av att hosta rejält. Något som är fantastiskt frustrerande. När jag är uppe på dagarna hostar jag inte fullt lika mycket längre, men nätterna är som sagt fortfarande jobbiga – och jag längtar verkligen efter att få sova en hel natt utan att vakna hela tiden.
Jag är fortfarande genomförkyld, men det känns skönt att det går åt rätt håll trots allt. Det kan kännas totalt hopplöst när man är mitt uppe i en rejäl förkylning och ett tag tyckte jag inte det blev någon större skillnad alls. Snarare blev jag bara sämre och sämre – och just därför funderade jag på om det inte är en förkylning jag drabbats av, utan till exempel en lunginflammation. Men när det nu börjar kännas bättre, känner jag mig tryggare och tänker att det nog trots allt varit en rejäl förkylning.

Nu längtar jag efter att faktiskt kunna få lämna lägenheten igen, att faktiskt komma ut. Ja, det är november och inte särskilt roligt väder men jag längtar ändå ut. Jag längtar efter att kunna gå på stan och – faktiskt – att gå till jobbet. Jag längtar efter att vara igång med företaget igen, gå på filminspelningar och att få gå till gymmet. Ja, ni vet, få leva ett normalt liv igen. Jag blir verkligen rastlös av att bara gå hemma hela dagarna, det blir liksom rätt tråkigt i längden. Nu har jag varit hemma i en vecka och inte gjort särskilt mycket så jag börjar känna en viss känsla av tristess. Jag har inte ens brytt mig om att klä mig i annat än mjukiskläder när jag kommit upp på morgnarna, jag ska ju ändå ingenstans under dagen. Det är bekvämt på ett sätt, men samtidigt tråkigt i långa loppet.