I tider av stress, var modig och tapper!

En relativt intensiv arbetsvecka har gått till sin ende och jag kan sakta börja andas ut inför helgen. Jag har hunnit med en hel under den gångna veckan, både jobb, plugg och filminspelning. Veckan inleddes med jobb följt av en ledig dag på tisdagen, men då jag istället hade föreläsning i ryska. I onsdags bar det av till Köpenhamn för en kort filminspelning, vilket blev fantastiskt roligt. Det var en intensiv och lång dag, då jag steg upp vid fyratiden på morgonen och var hemma långt efter midnatt samma kväll. Det är sällan man är på ett ställe som Köpenhamn bara över dagen, men plötslig händer det liksom. Jag tittade på lite olika resesätt ner, men fastnade slutligen för att ta tåget. Flyg blev för dyrt och buss för obekvämt så då återstod tåget. Visserligen var det inget högavlönat jobb jag erbjöds, men kände att jag kunde ställa upp lite som en kul grej – och eftersom jag går ungefär plus/minus noll på resan ner så blir det i alla fall ingen förlust. Jag ser det som en gratis resa till Köpenhamn, en stad som jag tycker väldigt mycket om. Det blev samtidigt inte så mycket turistande, som kanske hade önskat – men det är ju så det är när man är på jobbresa, man hinner inte så värst mycket av den stad man är i.
Veckan har sedan fortsatt med studier i ryska och rysk kultur- och idéhistoria. Jag har stigit upp tidigt för att sätta mig i arbetsrummet och plugga, vilket varit ett kärt nöje. Egentligen pluggar jag inte för att få något specifikt yrke eller examen, utan för att jag tycker det är roligt. Jag satsar inte på några toppbetyg, utan att jag ska ta mig igenom studierna med godkänt betyg och förhoppningsvis en gnutta allmänbildning rikare. Jag har alltid tyckt om språk och tyckt att det tillhör allmänbildningen att kunna tala några språk, eller åtminstone göra sig förstådd. I dagsläget gör jag mig förstådd på tre språk inklusive svenska, men hoppas förstås på att det snart blir fyra. Kanske kommer jag inte tala flytande ryska, men ändå kunna göra mig förstådd lite hjälpligt. Redan nu kan jag snappa upp vissa ord och till och med första vissa sammanhang när jag hör ryska – och hoppas att jag snart blir bättre på språket.

Jag har varit lite orolig för hur många timmar jag kommer kunna skrapa ihop på jobbet, att det kanske inte skulle bli tillräckligt många timmar för att jag skulle klara mig ekonomiskt. Men som det verkar just nu, kommer jag kunna få jobba ganska mycket om jag bara vill. Det har redan gått så långt att jag börjat få tacka nej till pass för att det krockar eller inte passar i olika sammanhang. Oftast vet man inte mer än några dagar framåt hur man ska jobba och det blir därmed lite svårt att planera sin tid. Men det har sin charm också att ha det så, trots allt kan man styra lite mer över sin tid om man jobbar på det här viset. Nackdelen är att man på sätt och vis har konstant jour, att man inte riktigt kan planera sin tid utifall man blir inringd att jobba – och oftast har jag inte råd att säga nej, så enkelt är det ju. Men det funkar så länge jag får jobba så pass mycket som jag fått göra på sistone och jag får hålla tummarna att det blir fortsatt så.
Jag stretar på och jobbar de pass jag blir tilldelad dag för dag. Oftast får jag två till tre pass i stöten, vilket är jättebra – men jag vet aldrig när jag blir inkallad att jobba nästa gång, så det är lika bra att ta de pass man får. Å andra sidan har jag börjat bli tilldelad så många pass att jag fått börja säga nej till enstaka pass. Det är inte ofta jag säger nej, men det har hänt enstaka gånger för att jag ska få lite andrum och kunna göra annat också. Jag hade lite oro tidigare att inte få tillräckligt med timmar, men nu tycks jag trots allt kunna få timmar så att jag klarar mig. Inte för att jag fått indikationer om få timmar, utan för att jag inte vetat exakt hur mycket jag kommer få jobba.

Så har vädret tvärvänt och gått från nästan tropisk värme till för årstiden mer normala temperaturer. Snart börjar det även för mig bli dags att ställa undan sandalerna och hänga undan shortsen för säsongen och faktiskt börja med långbyxor och jacka istället. Men ytterligare ett tag blir det sandaler, shorts och kortärmat även när jag ska gå ut. Trots allt är jag exceptionellt varmblodad av mig och är det mer än 15 plusgrader, då är det shorts och kortärmat som gäller. Jag brukar nästan ådra mig uppmärksamhet när jag har sådan lång säsong för sommarkläder, men det har alltid varit så så jag är van vid att folk kommenterar det hel ibland. Men nu börjar det i alla fall kännas att det är höst och att vi går mot svalare tider.
Jag hade funderingar ett tag på en sen vistelse i sommarstugan i år, att ta några dagar i slutet av september. Men det var medan det fortfarande var riktigt varmt, medan vädret var behagligt och det liksom gick att tänka tanken att vara på en karg ö i det yttersta av Söderhamns skärgård. Nu när det börjar bli kyligare på allvar, vet jag inte hur lockad jag trots allt är att åka ut och vara där några dagar. Dessutom har jag fått en hel del timmar i slutet av september, så frågan är också om jag kommer ha tiden att åka någonstans. Just nu behöver jag jobba och komma på fötter rent ekonomiskt – och då får vissa nöjen helt enkelt stå tillbaka. Nöjen som att åka till sommarstugan i slutet av september.

Annars gillar jag hösten med allt vad det innebär, trots att det börjar bli kallt, mörkt, regnigt och ruggigt. Jag tycker helt enkelt att det är mysigt och har absolut ingenting emot att gå mot mörkare tider. Varje årstid har sin charm och jag skulle ha svårt att bo någonstans med enbart sommar- eller vinterklimat. Jag tror helt enkelt att jag skulle tröttna och tycka att det blev monotont i längden. Så jag tycker om att leva på våra breddgrader, med årstidsskiftningar och klimat beroende på tid på året. Tro’t eller ej, men jag tycker faktiskt om vintern också. Men jag ska glatt erkänna att jag hellre vill ha norrländska vintrar än de stockholmska. Här i Stockholm är det mest regn och slask och det är ytterst sällan snön blir liggande särskilt länge. Istället kommer det en eller ett par snökanoner per år och däremellan är det barmark. Så det är vad jag kan sakna med Norrland, de bistrare, kallare och snörikare vintrarna.
Dock erkänner jag att vintern kanske är lite för lång och sommaren är aningen för kort – det kunde vara lite mer jämnt fördelat över året. Sedan har jag på senare år känt av en tendens till höstdepressioner, inte minst när det varit exceptionellt gråa och trista höstar med mycket regn och dimma. Så jag har blivit känsligare för dåligt väder på något vis med åren, känslig för det gråa och trista som höstarna ibland kan bjuda på. Är det en fin och vacker höst, gör det mig oftast ingenting att det blir höst – men vid själsdödande gråa höstar famlar jag ibland i ett mörker som kan liknas vid höstdepressioner. I år känns det dock bättre än förra året och jag hoppas på att slippa sådana dumheter som depressioner.