Den som blivit frisk vet inte hur den sjuke lider

Tiden fortsätter stå stilla i Bagarmossen, där förkylningen och tillhörande sjukskrivning fortskrider. Det är länge sedan jag tröttnat på att bara gå hemma hela dagarna och det börjar nu kännas ganska tröstlöst. Jag har svalt min stolthet när det kommer till att anlita vissa tjänster och jag har nu faktiskt valt att beställa mat via Foodora ett par gånger. Jag vill så långt det går undvika att vara ute bland folk, inklusive att knata in på affärer och hämtmatställen. Samtidigt måste jag ju ha mat varje dag, så enkelt är det bara. Jag vet att villkoren inte alltid är de bästa för dem som jobbar för Foodora, åtminstone inte deras chaufförer. Så jag har in i det längsta undvikit att beställa mat genom dem för att helt enkelt ta ställning.
Men några gånger under den gångna veckan har jag helt enkelt inte sett någon annan lösning för att sonika få i mig mat. Och jag måste erkänna att Foodora har sina fördelar, allt annat vore en lögn att säga. Jag har fått hem mat från restauranger som jag förmodligen inte handlat av annars, på grund av att de inte ligger tillräckligt nära där jag bor. Det är engångsföreteelser för min del, med ursäkten att jag är sjuk och varken kan eller orkar ge mig ut bland folk just nu. Det är en dålig ursäkt, men jag kör ändå på den eftersom det trots allt är så det ligger till. Ibland frångår jag mina principer helt enkelt – och nu är ett sådant tillfälle.
Jag har annars som princip att inte stödja företag som gjort sig kända för taskiga anställningsförhållanden för sin personal. Av princip flyger jag inte med Ryanair, handlar inte på Lidl, åker inte taxi med Bolt – och så vidare. Det är den makt man har som konsument för att kunna påverka hur företag beter sig. Men nöden har ingen lag och ibland får man frångå vissa saker, det tycker jag faktiskt är okej.

Fördelen med att vara hemma och vara sjuk, är att aptiten minskat och jag har formligen rasat i vikt de senaste dagarna. Jag har tyckt att viktminskning stått tämligen stilla på senare tid, mina ”bantningspiller” till trots. Men i och med att jag blev sjuk, har min aptit minskat ganska påtagligt och plötsligt har det börjat ge ett positivt utslag på vågen. Jag gick ner flera kilo till att börja med, men sedan har det stått still och vikten har inte direkt minskat nämnvärt. Fram tills nu, när jag har radikalt minskad aptit – och skrivande stund har jag gått ner nästan sex kilo totalt sedan jag började med pillren.
Så säga vad man vill om att vara hemma och vara sjuk, men det är uppenbarligen bra för midjemåttet. Jag vet inte om jag vill vara hostig längre än vad som är absolut nödvändigt, men ska jag nu få ut något gott av det hela så kan jag ju åtminstone gå ner lite i vikt. Sen vet jag att man ska vara uppmärksam på viktnedgång i samband med att man är sjuk, det kan trots allt vara tecken på att man är sjukare än man tror. Så är det så att jag ändå ska till läkaren till veckan, får jag nämna viktnedgången och rådfråga om det är något man ska oroa sig för. Men just nu känns det bara positivt.

Det är nästan oundvikligt att bli aningen hypokondrisk när man haft cancer. Plötsligt är allt cancer när man blir sjuk, har ont eller på annat sätt inte mår bra. Åtminstone har det varit så för mig de senaste nio åren, sedan jag opererade bort min tumör. Framförallt första tiden efter operationen, då sprang jag hos läkaren i tid och otid för minsta lilla åkomma. Vilket inte är det minsta likt mig, jag brukar snarare vara tvärtom och inte gå till läkaren mer än vad som är absolut nödvändigt. Jag brukar till och med få höra att jag borde kommit till läkaren för länge sen när jag kommer dit och visar upp mina krämpor.
Min hypokondri har avtagit med åren och jag är inte längre lika nojig över olika åkommor. Men det går ibland inte att undvika att man ibland tänker på vad man gått igenom och att cancern kan får för sig att komma tillbaka. Och jag har några gånger under min gångna sjukdomsperiod kommit på mig själv att googla symtom på lungcancer. Så som jag hostat har många tankar flugit genom skallen om vad det kan vara jag fått; om det är lunginflammation eller rentav cancer. Det sunda förnuftet säger förstås att det är en förkylning eller i värsta fall en lunginflammation, men ibland går det inte att beröra tanken om att det är något allvarligare. Men jag skjuter undan de tankarna rätt så fort trots allt, jag förstår ju naturligtvis att man kan bli sjuk utan att det är cancer. Det är bara svårt att inte tänka den tanken ibland.

I natt fick jag äntligen, äntligen sova någorlunda ordentligt. Hostmedicinen har verkligen gjort sitt och jag har kunnat sova utan att vakna alltför många gånger och hosta. Och det firades givetvis med att sova inte mindre än närmare 12 timmar. Jag somnade strax efter midnatt igår och sov fram till tolvtiden idag. Och jag sov riktigt tungt, det var som att jag inte fått sova på flera veckor kändes det som. Jag kan meddela att det var superskönt att äntligen få sova ordentligt och att faktiskt få göra det hyfsat ostört. Sen tror jag det är bra för tillfrisknandet också att få sova ordentligt. Det brukar vara min huskur när jag är förkyld: mycket vätska liksom vila, sömn och åter sömn. Om det hjälper? Javisst gör det det! Nu hoppas jag på samma sak även denna gång – om jag får fortsätta sova gott om nätterna.