Att på en gång älska och vara klok är knappast möjligt ens för en gud

Jag tänker ofta tillbaka på de olika relationer jag haft genom åren. I och med att jag internetdejtat, har det blivit en del relationer jag gått igenom med en rad olika tjejer. En del har varit riktigt vettiga, medan andra inte har varit det på ett eller annat sätt. Något som satt sina spår genom livet, är min första samborelation – med en extremt svartsjuk kvinna. Hon ställde till med bråk kring de allra mesta – alltifrån till att jag fått ett lite sår i pannan, tvättat en jobbil – eller att jag hittat på att min morfar var död och skulle begravas så att jag kunde åka till Stockholm för att ha vänsterprassel. Och det har som sagt satt sina spår. Bland annat i form av att jag är överallergisk mot svartsjuka, så är man den svartsjuka typen har man inte så mycket att hämta hos mig – det kan jag lova! Visar du minsta tecken på osund svartsjuka, då är jag den första att göra slut. Självklart kan man bli svartsjuk, det finns sund svartsjuka. Men gränsen är hårfin innan det går över till osund svartsjuka – och det är just den jag inte tål.
Jag minns till exempel ett annat ex, som blev svartsjuk av att jag lade till kvinnliga kolleger som vän på Facebook. Ja, hon ställde faktiskt till en väldig scen kring att jag lade till en denna kvinnliga kollega och tycktes inte anse att jag skulle ha gjort så. Själv kunde jag inte riktig se problemet i ärlighetens namn, jag lägger väl till vem jag vill på Facebook. Det här exets svartsjuka gick så långt att jag till slut gick ur Facebook för ett tag – jag orkade inte med alla diskussioner om vem jag lade till och vad jag lade ut eller inte lade ut. För jo, hon hade åsikter om en hel del kring vad jag lade ut eller ej. Bland annat hade vi livliga diskussioner om att jag inte hade min relationsstatus utlagd på Facebook. Och då ska förtydligas att det inte står att jag är singel – utan det står ingenting alls i det fältet. Men det dög inte för henne, utan jag skulle lägga ut att jag var i en relation – annars tyckte hon att jag skulle tänka över hur seriös jag var i vår relation. Medan mitt motsvar blev att hon kanske skulle tänka över sin relation till Facebook, för isåfall fanns det knappast några seriösa relationer innan Facebook.

Ett annat ex störde sig på att det hemma hos mig ibland låg kvar lite matrester i zinken i köket, hon tyckte jag var för dålig på att hålla efter hygienen i köket helt enkelt. Hon klagade aldrig på min städning i övrigt, men just på att det (ibland) kunde ligga lite matrester i zinken – och hon hotade till och med att göra slut om jag inte bättrade mig. Samma person ansåg dock att jag hade en otroligt dålig smak när det kom till inredning, vilket hon tog alla tillfällen i akt att påpeka. Bland annat kom kommentaren att jag skulle lyssna på henne vad gällde inredning, eftersom kvinnor kan det där med inredning – vilket vi män inte kan. När jag då gav mothugg och tyckte att vom vi skulle hålla oss till de stereotypa könsrollerna, då kunde jag gå ut och meka med bilen så kunde hon ropa när maten var klar.
Jodå, hon blev naturligtvis sur av mitt svar, men fortsatte senare under relationen ändock att klaga på min ”dåliga” smak. Själv är jag av den bestämda åsikten att det generellt inte finns dålig smak, däremot har vi olika smak – vilket är en enorm skillnad. Min definition på dålig smak är möjligen när du absolut inte kan kombinera stilar och färger, eller möblerar/inreder på ett sätt som absolut inte passar rummet. Det vill säga att du har möbler som helt enkelt inte passar rummet eller ihop med varandra – till exempel ett bord som delvis sticker ut i en dörröppning eller liknande. Så jo det finns saker jag kan störa mig på stilmässigt, men jag skulle inte göra narr av vederbörande – såsom mitt ex gjorde. Och jag har svårt att se att jag skulle göra slut med någon enbart på grund av dennes inredningsstil eller lite skräp i zinken.

Ett annat ex klagade också ständigt på min inredningsstil, eftersom den var inte tillräckligt modern (själv gillar jag inredning från 40-talet och framåt). Hon vägrade dessutom att följa med och hälsa på min familj i Hälsingland, eftersom folk på mindre orter – enligt henne – har så dålig smak. Hon hade aldrig varit på någon mindre ort, men dock sett på TV att det var så. ”Du måste ju respektera min önskan” var hennes kommentar. När jag frågade varför hon inte skulle respektera min önskan, gjorde hon slut. Och jag kan inte påstå att jag grät blod över att ha blivit dumpad på grund av min inredningsstil – eller att mina släktingar skulle ha så kallad dålig smak enligt någon som inte ens sett stilen med egna ögon. Det hade varit någon helt annat om mitt ex träffat mina släktingar och de helt enkelt inte kom överens, då hade man fått lösa den situationen – men jag har svårt för någon som inte vill träffa mina släktingar på grund av förutfattade meningar. Och det är samma förutfattade meningar som rasism trots allt bygger på – man är rädd för det okända och främmande, för det man inte vet någonting om.
Ni vet ju alla vad jag tycker om rasism och förutfattade meningar, jag är minst lika allergisk emot sådant i ett förhållande som jag är emot svartsjuka. Jag skulle till exempel aldrig dejta en sverigedemokrat eller någon med liknande knäppa åsikter, liksom andra rasister eller nazister. Och detsamma gäller personer med andra förutfattade meningar.

Förutom förutfattade meningar i en relation, så har jag extremt svårt för tjejer/kvinnor (finns garanterat även män av denna sort) som tycker sig ha rätten att försöka ändra på mig som person, som lägger sig hur jag klär mig, beter mig och för mig i olika sammanhang. Tro mig, jag har verkligen varit med om detta i olika sammanhang – och frågar mig då varför vederbörande väljer att vara tillsammans med mig om hon känner ett behov av att ändra på den jag är. Här talar vi inte om att kompromissa om saker, för det behöver man givetvis kunna göra i ett förhållande. Utan nu syftar jag på personer som känner att behov av att ändra på sin partner, ändra på sådant som utgör dennes personlighet. Och sådant får mig att totalt se rött, det är som ett tecken på att jag inte duger som jag är, att jag tydligen måste förställa mig eller ändra på mig för att duga i ett förhållande. Jag tänker att om man träffar rätt person att inleda en relation med, då känner man inget behov av att ändra på saker hos vederbörande. Ingen människa är perfekt, men man måste ändå kunna känna att man kan leva den andres fel och brister utan att påtala dem, utan att känna ett behov av att ändra på dem.
För min del har jag varit i en relation sedan ganska exakt tio år tillbaka. Det finns naturligtvis saker som vi ibland stör och irriterar oss på hos varandra, men ingen av oss tycks någonsin känt ett behov av att ändra på varandra. Och det är en enorm skillnad mot att kompromissa om saker och ting. Skulle jag tycka att något i den andres personlighet var så illa att jag kände ett behov av att framtvinga en förändring, då skulle jag förmodligen göra valet att göra slut. Detsamma har hänt när jag varit med om det omvända, när jag dejtat tjejer som velat ändra på saker och ting hos mig. Då har jag sonika valt att avsluta relationen med motiveringen att vi förmodligen inte är menade för varandra.

Som ni förstår, har jag varit med om de mest konstiga tjejer under mina år av internetdejtande. Det har varit svartsjuka, förändringsbehov, förutfattade meningar, psykiska ohälsa och en lång rad andra saker som jag råkat ut för hos de tjejer jag dejtat. Men det som satt djupast spår, det är nog svartsjuka och de tjejer som känt ett behov att ändra på mig för att jag så att säga ska ”duga” att vara tillsammans med. Och även svartsjuka är ju en form av att vilja ändra på saker i den andres personlighet vissa gånger. Det är vissa saker som inte passar in, inte duger enligt den svartsjuke som vill ändra på saker och ting hos den andre parten. Är man tillsammans med mig, funkar det nog inte att vara den svartsjuka typen – jag umgås generellt mer med tjejer än killar och går gärna ut och tar en öl emellanåt. Just sådant som mitt svartsjuka ex inte kunde acceptera, utan ville ändra på.
I en relation vill jag ha ”friheten” att umgås med vem jag vill, att göra det jag vill så länge jag inte pinnar iväg och är otrogen till exempel. För visst finns det gränser för vad man kan göra i en relation, men de är ganska vida om ni frågar mig. Inte heller jag är den svartsjuka typen, utan min sambo år fullt fri att umgås med vem hon vill, gå ut hur hon vill – och får gärna komma hemkrypande framåt morgonkvisten om hon så vill. Sen skulle jag förstås bli svartsjuk i vissa situationer, som om hon hånglade med någon annan, umgicks väldigt mycket med ett ex där inte jag var välkommen i det sociala sammanhanget eller liknande. Men det ska väldigt mycket till för att jag ska bli svartsjuk, man får verkligen anstränga sig om man vill mig svartsjuk.

Relaterade artiklar

Dagens Nyheter 1