Kärlek är när diskberget är stort men kramen är viktigare

Min sambo brukar ibland lite skämtsamt fråga om jag har något ex som överhuvudtaget är normal, som alls kan bete sig bland folk. Och jag undrar faktiskt ibland om hon inte har en poäng i det hela, om det inte ligger någon form av sanning i det hela. Okej, vissa ex är någorlunda normala – eller i alla fall inte elaka. Men jag undrar ibland vad jag har för smak för fruntimmer eftersom jag har så många konstiga minnen att tänka tillbaka på när det kommer till knasiga ex. Vi kan ju börja med mitt första samboförhållande för snart 30 år sedan. Där hade vi en extremt svartsjuk kvinna som inte tillät att jag gjorde någonting annat än höll mig hemma – det var knappt att jag kunde sköta mitt jobb utan att det blev bråk. Hon blev till och med svartsjuk när jag och min syster tillsammans skulle gå på stan för att hitta en födelsedagspresent till vår mamma. När jag varit på min morfars begravning, blev jag anklagad för att ha hittat på att min morfar var död för att kunna åka till Stockholm och vara otrogen. Ja, ni hör ju – hon var inte helt frisk. Vill du läsa hela historien, finns den i detta inlägg – jag har varit ”tvungen” att skriva ner alltihop för att inte glömma. Enligt den aktuella kvinnan vara jag en usel sambo, som tjänade för lite, var konstant otrogen, lurade henne på pengar och dessutom misshandlade och våldtog henne. Men ändå hade hon tillräckligt med känslor för mig för att stå och storgråta när jag flyttade ut – och dessutom fortsatte hon att höra av sig under en lång tid efter att relationen tagit slut. Till slut slutade hon höra av sig, men det visade sig att det var för hon satt inne – dömd för mordförsök.
Ända sedan dess har jag har gått i rädslan att hon ska börja höra av sig igen. Jag har ibland fått frågan varför hon skulle höra av sig med tanke på vad hon uppenbarligen tycker om mig. Svaret är ganska enkelt, för att hon är hon – och för att hon inte är riktigt klok. Jag fick dessutom rätt, för för inte alltför länge sedan kom det faktiskt en vänförfrågan på Facebook från henne. Jag accepterade den aldrig, utan skrev bara ett kort meddelande till henne och bad henne att inte höra av sig mer. ”Jag ville bara säga hej” var hennes svar. Då blockerade jag henne och hon har faktiskt inte hört av sig igen. Men det känns som en tidsfråga innan det sker igen. Snart kommer hon höra av sig på något annat vis alternativt skaffa ny profil på Facebook för att kunna höra av sig den vägen igen. Och det är för att hon är hon, hon inser i dimmorna av sin sjukdom inte se att hon gjort något fel under vår relation.

I mitten av 2000-talet började det där med nätdejting bli allt vanligare och jag som då varit singel i ganska många år bestämde mig för att ge det hela en chans. Men det tog inte många dejter innan jag sprang på det första stolpskottet. Jag minns hur jag gick på dejter med den ena tjejen knäppare än den andra. Men jag gav inte upp, någonstans fanns hoppet om att träffa någon som faktiskt var normal – eller i alla fall ungefär lika knäpp som jag själv. Men på de dejtingsidor jag var på, verkade dessa tjejer vara ganska få. Istället kryllade det av tjejer där den ena var knäppare än den andra. Jag minns tjejen som bodde i en liten trång tvåa ute i Kallhäll. Vid något tillfälle satt vi framför TV:n när grodan Boll dök upp i rutan. Min dejts hånfulla kommentar var direkt att ”haha, där är ju du – stor mage och smala armar”. Hon hade även bland annat uppfattningen om att inte vilja åka till mindre orter i Sverige, eftersom folk på landet har så taskig smak. Det inkluderade även mina föräldrar, som vid den här tiden bodde i Hudiksvall båda två. Jag tyckte det var en konstig inställning och försökte övertala henne att vid tillfälle följa med till Hudik. Svaret förblev nej och hon menade att jag ju ”måste respektera hennes önskan”. När jag frågade varför hon inte skulle respektera min önskan, gjorde hon slut.
En annan tjej ville lägga till mig på Facebook redan efter att vi chattat någon dag på Mötesplatsen, där vi fått kontakt. Jag sa nej, eftersom jag tyckte det var för tidigt för något sådant, då frågade hon om jag hade något att dölja – vilket jag förstås inte hade. Mer än möjligen att jag chattade med flera tjejer samtidigt, vilket den här tjejen hade väldigt svårt att acceptera – hon blev helt enkelt svartsjuk och tyckte att man bara chattar med en person i taget. Jag förklarade att det kanske inte nödvändigtvis går till så i internetdejtingens värld. Jag kan chatta med flera tjejer samtidigt, men skulle bara dejta en i taget. Vi bestämde slutligen oss trots allt för att träffas och det slutade med att jag bestämde mig för att åka till henne och hälsa på på en liten ort utanför Uppsala. Vi käkade mat, drack lite vin och hade det allmänt väldigt trevligt trots allt. Frampå kvällen föreslog hon att vi skulle gå till den lokala puben, där en kompis till henne skulle spela på kvällen. Jag tyckte det lät som en bra idé och begav oss till puben. Det blev en del att dricka och vi blev kvar till stängningsdags på natten. Strax innan stängning tog jag en sväng på toaletten och när jag kom tillbaka, hade min dejt satt sig vid ett annat bord och satt och snackade med ett gäng personer hon verkade känna sedan tidigare. Jag tyckte inte det var något konstigt i det, utan gick också fram och började prata. Så stängde man, vi hämtade våra jackor och gick ut – men då bröt helvetet löst. Hon fick en riktig alkisfylla och började direkt jiddra med mig om både det ena och det andra. Bland annat var jag ett svin som lämnat henne ensam med ett gäng tråkiga människor som hon överhuvudtaget inte ville prata med. Hela vägen hem till henne skällde hon på mig och påpekade flertalet gånger hur hemsk jag var. Väl hemma gick hon raka vägen till medicinskåpet och började plocka på sig en massa piller, för hon skulle minsann ta livet av sig. Jag fick fysiskt ta tabletterna ifrån henne och fick henne slutligen att gå och lägga sig för att sova. Hade jag varit i Stockholm, hade jag tagit mig hem där och då – men nu var i på en liten ort utanför Uppsala med få kommunikationer allra helst på nätterna, så jag var hänvisad till att vara kvar. så jag sov några timmar och morgonen efter åkte jag hem.

Tjejen ifråga verkade dock inte komma ihåg vad som hänt under kvällen och hon fortsatte att höra av sig. Jag påtalade till sist för henne vad hon sagt och gjort – och hon fick uppenbarligen dåligt samvete och bad om ursäkt. Hon erkände att hon hade svårt att handskas med alkoholen och lovade att ta tag i sitt drickande. Vi fortsatte att messa lite då och då och ett par veckor senare hade jag besök av min familj. Vi åt middag, drack vin och det blev tämligen sent innan folk började bege sig hemåt. Jag hade inte riktigt koll på telefonen, men när folk gått såg jag att den här tjejen messat och bett mig ringa upp – men inte bara det – det hade hunnit gå ett par timmar sen hon bad mig ringa upp och hon misstolkade totalt anledningen till att jag inte hört av mig. Jag hade helt enkelt inte koll på telefonen, men nu fick jag så mycket skit för att jag inte ringt. Hon menade på att jag hade en annan tjej hos mig, en tjej som hon minsann skulle komma över för att döda – och en lång rad andra saker.
Jag skrev ett par korta svar och talade om att jag helt enkelt inte haft koll på telefonen, men hon lyssnade inte på det örat utan istället fortsatte hon att anklaga mig för en massa saker. Till sist gav jag upp och svarade inte mer den kvällen. Dagen efter började det komma en massa sms där hon bad om ursäkt, där hon försökte ställa allt tillrätta igen och försökte förklara att hon inte ville vara ovän med mig. Men jag ansåg att hon visat vad hon går för och att jag inte ville ha mer med henne att göra. Hon fick träffa någon annan, men med mig skulle det inte bli någon relation.

2006 flyttade jag till Kalmar för att börja plugga till sjökapten. Jag fortsatte dejta och träffade snart en tjej där det blev lite seriöst. Men snart började jag ana oråd i vår relation. Hon var snäll, godhjärtad och såg bra ut, men det fanns några stora aber i det hela. Vi var jämngamla och i 30-årsåldern när vi träffades, men hon hade aldrig haft ett fast jobb utan bara gått på olika ströjobb, A-kassa och soc. Och någonstans verkade hon tycka att det var ganska bekvämt att ha det på det viset. Men så började hon så smått klaga på sin situation, hon tyckte det var trist att bara gå hemma hela dagarna – och framförallt att pengarna aldrig räckte. Hon var utbildad barnskötare och undersköterska, det vill säga två bristyrken. Jag frågade lite var hon gjorde för att lösa sin situation och komma ut i arbetslivet igen. Då var det så att hon bodde på en liten ort med lite drygt 4.000 invånare – och kunde bara tänka sig att jobba som personlig assistent på dagtid just på den lilla orten. Ingenting annat kunde hon tänka sig. Inte pendla till närmsta större ort för att jobba, inte flytta – ingenting. Då hade hon ändå körkort och bil och i närmsta centralort på cirka 30 minuter med bil. Tänkte man sig en timmes resa med bil, hade hon cirka fem lite större orter inom räckhåll – men nej, pendla var inte att tänka på, utan det var bara dagtidsjobb på den lilla ort som lockade. Samtidigt som hon klagade på tristessen i att bara gå hemma och det trista i att pengarna aldrig räckte. Jag försökte peppa henne att söka annat, att tänka på att vilket jobb hon än tog så skulle ekonomin bli bättre – och hon skulle dessutom ha en merit till på sitt CV och kanske en chef att lämna som referens om hon ville söka sig vidare. För trots allt skulle ekonomin bli bättre om hon så gick och städade eller flippade hamburgare på McDonald’s. Kanske inte världens roligaste jobb – och definitivt inte vad hon pluggat till, men var arbetsorten det viktigaste då fick hon tänka utanför boxen. Men det vägrade hon att göra – det var personlig assistent på dagtid som var målet. Till sist tröttnade jag på att höra henne klaga på sin obefintliga jobbsituation. Jag gjorde klart att jag tyckte att hon förbrukat sin rätt att klaga när hon varken kunde tänka sig att pendla, flytta eller ta något annat jobb än just personlig assistent på en liten ort med drygt 4.000 invånare.
Sen tillkom ytterligare en omständighet som jag störde mig fantastiskt mycket på. Det var hennes totala oförmåga att hålla ordning omkring sig. Vi bodde en bit ifrån varandra, vilket gjorde vår relation till ett distansförhållande. Av den anledningen åkte vi och hälsade på varandra med jämna mellanrum – och ofta stannade man en vecka till tio dagar. Men när hon var hos mig, var det som att ha en tonåring på besök. Etftersom hon som sagt ofta stannade runt en vecka när hon kom, blev det jag var på jobbet eller i skolan vissa dagar under hennes vistelse hos mig. Men när jag kom hem, fick jag plocka, plocka och åter plocka efter henne. En blöt handduk i soffan efter att hon duschat, sängen inte bäddad, persiennerna fortfarande nedfällda, disken fortfarande framme efter frukost och lunch – överallt saker, vilket ställde till det ganska rejält i en etta på 40 kvadratmeter. Sen ska vi inte tala om när jag kom hem till henne – där var kaoset totalt. Jag minna så väl en jul jag kom dit för att bo hos henne över jul och nyår. Det började när jag tog av mig skorna, jag kände direkt hur strumporna klibbade fast emot de ostädade golven. Jag sa ingenting utan gick ut i köket för att lämna lite matvaror i kylen. Det första jag såg var diskbänken som var totalt överbelamrad med disk. Och det var inte så att disken bara stått över dagen, för det var matrester i kastruller och på tallrikar som hade börjat mögla. Jag tittade bort och ignorerade disken, istället öppnade jag kylen för att ställa in matvarorna. Men när dörren gick upp, ryggade jag tillbaka – den stank som slog emot mig var så vidrig att den knappt gick att uthärda. Jag blundade, tänkte på något annat och ställde in mina matvaror. Strax efter skulle jag gå på toaletten och gick ut i badrummet för att kissa. Men det gick knappt att vistas i badrummet eftersom stanken av kattkiss låg tung därinne.

Jag lät den totala oredan och stanken bero så längd och vi firade jul ihop. Men på annandagen skulle vi få besök på eftermiddagen av min mamma med sambo – och då kunde jag inte hålla tyst längre och påtalade att de behövde städas innan mamma kom, och jag erbjöd mig att hjälpa till. Så vi skred till verket, jag tog disken vilket var en utmaning i sig med alla mögliga matrester. Tjejen tog sig an kylen och det var heller ingen lätt uppgift. Hon plockade ut pytsar med matrester som förvandlats till en oidentifierbar massa – och stanken var inte att leka med. Sen kom vi till alla sopor som fanns överallt i lägenheten. Det stog påsar som skulle till återvinning i varje rum – och dessa påsar var många till antalet. I området fanns en återvinningsstation bara en liten bit bort, men det var så mycket sopor att det blev ogörligt att gå dit med dem. Istället tog vi hennes bil, där vi lastade in soporna för att köra till återvinningsstationen. Trots att hon hade en kombibil, fyllde vi bagageutrymmet och baksätet tre gånger med sopor som kördes till det ställe där de hör hemma, nämligen återvinningsstationen. Det var minst sagt ett heldagsprojekt för två att få det snyggt i lägenheten.
Men dessa två ting – hennes inställning till jobb och städning – gjorde att jag till sist avslutade relationen. Jag befarade helt enkelt att om vi flyttade ihop, skulle jag inte bara få försörja henne, utan även få sköta all markservice i hemmet. Något som inte kändes särskilt lockande. Så jag gjorde slut, kanske på ett lite klantigt sätt men ändock. Jag hade ingen lust att få ett barn på halsen att ta hand om, utan ville ha någon som det gick att ha en jämställd relation med. Och det kände jag inte att vi skulle få om vi flyttade ihop. Så den relationen varade inte mer än i några månader, sedan var den över.

Jag blev kvar i Kalmar i fem år för mina studier och träffade snart en ny tjej där det blev lite mer seriöst och vi flyttade också med tiden ihop. Men det blev ett stormigt förhållande, även om det kanske inte gick att jämföra med mitt första samboförhållande. Redan i början av vår relation fick jag en kommentar kring mitt val av kläder. Jag fick veta att om man är tillsammans med tjejen ifråga fick an acceptera att hon alltid var ärlig – och var man så överviktg som jag är, då ska man inte klä sig så som jag gör. En kommentar som sårade ganska mycket och jag var en hårsmån ifrån att dumpa henne. När jag var till sjöss, var det inte alltid man hade täckning på mobilen och därmed möjlighet att ringa hem. Så om jag inte ringde som utlovat, då kom det sms med frågor i stil med ”tycker du inte om mig längre?”. Och hon ansåg sig ha rätten att tala om vad jag skulle lägga ut på Facebook eller ej. Bland annat har jag aldrig haft exempelvis min relationsstatus utlagd – och det är inte så att jag är singel när jag inte är det, utan det står ingenting alls. Men det här hade min dåvarande sambo svårt att acceptera och krävde i väldigt påstridig ton att jag skulle lägga ut min relationsstatus. Det gick så långt att hon tyckte att jag skulle tänka över hur seriös jag var vad gällde vår relation och hotade med att göra slut om jag inte lade ut att jag var i en relation. Eftersom hon var så defensiv i sitt sätt att lägga fram det hela, blev jag bara obstinat och vägrade att göra några förändringar. En annan gång lade jag till en kvinnlig kollega som vän på Facebook, vilket fick min sambo att totalt gå i taket av svartsjuka. Det gick till slut så långt att jag kände att jag inte kunde vara kvar på Facebook eftersom min sambo lade sig i ”allt” vad jag lade ut eller vem jag var vän med. Så jag gick ur Facebook och var borta några månader.
Nu har jag ändå inte avhandlat alla anklagelser jag fick utstå. Bland annat var jag enligt min sambo i heterosexuell, utan med all sannolikhet gay. Vad hon fick det ifrån vet jag inte, men det var många gånger hon hotade med att göra slut eftersom jag trots allt inte attraherades av kvinnor. Hon kunde peka ut killar på stan eller TV och fråga saker i stil med ”vad tycker du honom då?” eller ”är inte han lite söt ändå?”. Medan jag själv menade på att jag inte ser sådant hos män, är man som jag hetersexuell kan man inte avgäöra huruvida en karl är snygg eller ej. Men vissa gånger bestämde hon sig bara för att jag var gay och gjorde slut. För att stunden efter komma krypande och bönade och bad om att vi skulle bli ihop igen. En annan sak vi hade olika åsikter om var det där med att skaffa barn. Hon ville gärna ha barn, men inte jag – jag har aldrig velat ha några egna barn. Där gick det så lång att hon förbjöd med mig att gulla eller leka med några barn överhuvudtaget eftersom jag inte ville ha några egna.

Vi ska förstås även beröra min och sambons olika syn på inredning – inte minst att vi hade ganska olika stil och smak. När vi flyttade ihop, hade vi mångsa diskussioner, dispyter och gräl kring hur vi skulle inreda vårt gemensamma hem. Vid något tillfälle, fällde hon kommentaren att ”du ska lyssna på mig när det gäller inredning, för vi kvinnor kan det här men inte ni män”. Jag ogillade förstås kommentaren som anspelade på så stereotypa könsroller. Så jag kontrade med att om vi skulle köra på dessa stereotypa könsroller i vår relation, då kunde jag gå ut och meka med bilen så kunde ju hon ropa när maten var klar. Då blev hon skitsur. Men grejen var att hon alltid ansåg sig ha rätt, att hon alltid ansåg veta saker och ting bättre än mig. Det var liksom ingen idé att ta några diskussioner, för jag hade alltid ”fel” smak, fel åsikt, fel inställning. Hon skulle bestämma hur jag klädde och vissa av de plagg jag ägde fick jag helt enkelt inte använda. Jag minns när vi skulle på min systers bröllop och jag stog i garderoben för att välja ut kläder att ha på vigseln. När jag tyckte mig ha bestämt mig för en skjorta, får jag bara en arg blick följt av den bestämda ordern att ”den skjortan tar du inte på dig!”. Och det var liksom inte värt att diskutera, utan det var bara att ta en annan skjorta.
Men osmidigheten fanns alltid där under vår relation. Jag minns innan vi flyttade ihop och hon kom hem en sväng till mig en kväll. Jag hade just diskat efter middagen och i diskhon låg några matrester som jag inte hunnit torka upp. När hon såg detta kommenterade hon det direkt och frågade om hon inte var mer värd än så här för mig. Ville jag att hon skulle åka hem direkt kanske? För hur kunde jag vara så okänslig att jag lät matrester ligga kvar i diskhon när jag visste att hon skulle komma på besök? Det gick så långt att hon började sätta på sig ytterkläderna för att åka hem, bara för att statuera exempel för hur viktigt det var att jag inte hade matrester i diskhon när hon var närvarande. Jag suckade demonstrativt och plockade bort matresterna – hon stannade och vi pratade inte mer om matresterna.

Men det är inte bara på internet som det samlas en lång rad konstiga filurer. För en lång rad år sedan fick jag via Facebook kontakt med en tjej som jag hade en fling med i tonåren. Vi bestämde oss för att återuppta kontakten och inledde snart en ny relation. Hon bodde vid den här tiden i Kalmar, medan jag hade flyttat tillbaka till Stockholm sedan ganska länge. Men det hindrade oss inte, vi ville ses igen. Men första gången vis sågs efter dryga 20 år blev inget annat än ett spektakel. Vi hade bestämt en dag då hon skulle komma till Stockholm och hälsa på hos mig, men hon nämnde aldrig någon tid då hon skulle komma fram. Så jag ringde henne mitt på dagen den dag hon skulle komma, jag hörde på bakgrundsljudet att hon satt på en buss eller ett tåg. Jag frågade när hon skulle komma fram, men fick bara som svar att det skulle bli senare. Senare än vaddå kontrade jag? När är du framme? Senare, var bara svaret. Jag blev lite putt över att inte kunna få ett rakt svar för när hon kom. Den här dagen jobbade jag till 16:00, så jag brydde mig helt enkelt inte om att höra av mig mer till min date som inte ville berätta när hon skulle komma. När mitt arbetspass var slut åkte jag hem, tog en dusch, hällde upp en öl och tog det lugnt en stund. Telefonen började ringa och det var hon, men jag brydde mig inte om att svara utan lät det helt enkelt ringa. Ville hon spela svår, skulle jag svara med samma mynt. När hon insåg att jag inte tänkte svara, började det komma sms. Hon undrade om vi faktiskt skulle ses eller om hon skulle åka hem igen. Jag lät till en början bli att svara på sms:n hon skickade. Men efter ett par timmar tänkte jag att nu har vi lekt färdigt, nu kan jag svara. Så jag skickade ett sms och talade om att jag kunde komma in till stan och möta henne.
Hon satt inne på Gallerian på Hamngatan när jag kom in till stan och var upptagen i telefon när jag hittade henne. Tro inte att det var så att hon avslutade samtalet när jag kom fram, hon fortsatte att prata. Efter tio minuter var samtalet över och hon hälsade väldigrt formellt. Jag frågade om hon ville gå någonstans och käka lite, för jag var hungrig. Det vill hon och vi letade reda på en restaurang att äta på. Under hela vår måltid ringde hennes telefon konstant – bokstavligen. Hon rörde knappt maten jag bjöd på utan pratade bara i telefon. När vi väl kom hem till mig på kvällen, gick hon i princip raka vägen in i sovrummet, där hon lade sig på sängen och låg och småslumrade. Jag försökte göra det mysigt med ljus och vin, men det bet likesom inte riktigt på henne utan hon rörde knapp vinet, hon låg bara där på sängen och sov. Till sist hällde jag ut vinet i slasken och lade mig även jag. Vi somnade under tystnad den kvällen. Och det var alltså första gången på cirka 20 år som vi träffades.

Och så här fortsatte det, hon betedde sig bara väldigt konstigt när vi träffades – och dessutom drack hon alldeles för mycket. Jag minns hur jag fick hindra henne från att sätta sig att köra på fyllan, jag fick fysiskt ta ifrån henne bilnycklarna – och vid något tillfälle togs hennes barn omhand av sociala myndigheter på grund av hennes alkoholproblem. När vår relation slutligen tog slut ganska abrupt tog slut, hade hon svårt att acceptera detta. Hon fortsatte att ringa, ville att vi skulle vara vänner och det ena med det andra. Jag bad henne fara och flyga, men det hörsammade hon inte. Till sist fick jag nog av hennes ständiga ringande och bytte nummer och hade under en period hemligt nummer för att hon skulle få svårare att få tag på mig. Då bytte hon strategi och jag fick på omvägar höra att hon gått runt och påstått en massa dumheter om mig, däribland att jag skulle vara aloholist och tablettmissbrukare. Alkoholist vet jag inte var hon överhuvudtaget fått ifrån och vad gäller tabletterna hänvisade hon till min medicinerna mot depression. Jag skrev till henne på Facebook och bad henne låta bli med sitt skitsnack och informerade henne om att jag skulle polisanmäla henne för förtal om det hela fortsatte. Det blev i slutändan en polisanmälan, även om det hela i slutändan inte ledde till någon rättegång (vilket jag nog inte väntat mig heller). Jag har sedan dess dock inte hört ifrån henne, vilket jag tackar min lyckliga stjärna för.
Det komiska i kråksången var att hon hade mage att hota mig till livet när jag skrev och bad henne sluta sprida en massa falska rykten om mig. Jag fick veta att hon minsann hade kontakter som skulle ”tycka om” att läsa mina meddelanden till henne. Givetvis tog jag inte hoten på allvar, jag trodde henne helt enkelt inte när hon dillade om sina påstådda kontakter. Uppblandat med hoten kom en massa nedlåtande kommentarer om mig och att det minsann inte var särskilt mycket jag dög till med tanke på mina missbruk av alkohol och tabletter. Nu, ett antal år senare, kan jag givetvis inte annat än skratta åt det hela – men det var mindre roande när man var mitt uppe i det. Jag förstår helt enkelt inte vad det är som skrämmer så många när det kommer till att ta mediciner? Hade hon haft samma inställning om jag haft högt blodtryck, diabetes eller något annat fysiskt och medicinerat för det?

Så nej, jag har nog inte särskilt många normala ex – jag får ge min sambo rätt på den punkten. Vissa är väl mindre knäppa än andra, men normala? Nej, det skulle jag inte säga om särskilt många av mina ex. Sen kan man väl konstatera att somliga är sjuka och kanske egentligen skulle behöva hjälp, som min första sambo – eller den senaste relationen jag berättade om här ovanför. Den senaste damen skulle inte bara behöva hjälp för sina psykiska besvär utan även sin alkoholkonsumtion. Andra av mina dejter/relationer är nog mer osäkra på sig själva istället, men kanske utan att egentligen behöva hjälp. Men hur det än är, skapar det en hel del roliga minnen för min del att ha alla dessa relationer att tänka tillbaka på. Jo, vissa av dem är faktiskt roliga så här i efterhand – kanske inte när jag var mitt uppe i det hela, men nu när det gått några år går det att skratta åt.
Sen ska jag inte hävda att jag själv är perfekt på något vis, för det är jag absolut inte. Visst har jag gjort dumheter genom åren, visst har jag sårat folk i olika sammanhang och så vidare. Men det är inte vad det här inlägget handlar om, utan den här gången diskuterar vi vad andra gjort mot mig i olika sammanhang. om jag sen har otur eller helt enkelt dras till ”fel” personer, det ska jag själv låta vara osagt. För i de allra flesta fall har påhoppen, förolämpningarna och de sårande kommentarerna varit helt oprovocerade, i alla fall när det kommer till damerna här ovan.