Kärlek är som en fis – behöver du anstränga dig är det förmodligen skit

Jag är inne på mitt tredje samboförhållande och har däremellan haft en lång rad relationer, de flesta mer eller mindre destruktiva känns det som så här i efterhand. När jag tänker tillbaka på de relationer jag tidigare haft, finner jag en röd tråd som går igenom allihop. Nämligen att jag haft en tendens att träffa tjejer som på olika sätt velat ändra på mig och inte kunnat ta mig för den jag är.
Missförstå mig nu rätt. Självklart ska man kunna kompromissa, kunna anpassa sig efter varandra – och det är jag givetvis villig att göra. Men när jag träffar någon som inte kan godta mig för den jag är, då åker vederbörande ur min tillvaro relativt omgående. Vill man ha en relation med mig, får man ta mig med mina bra och dåliga sidor och inte börja pilla i vad som är jag och försöka ”uppfostra” mig till att bli någon annan.
Jag tänker ibland på alla nedlåtande kommentarer jag fått genom åren. Som exflickvännen som tyckte jag hade dålig smak – och förklarade att jag som man inte förstår det där med inredning. Vilket givetvis hon som kvinna förstod eftersom hon var kvinna. Jag kontrade med att om vi skulle ha de konservativa könsrollerna, så kunde ju jag gå ut och mecka med bilen – så kunde hon ropa när middagen var klar. Då blev hon oerhört sur. Själv hävdar jag att det inte finns någon dålig smak, utan att vi människor helt enkelt har olika smak. Och detta oavsett kön. Sen finns det inredningsdetaljer jag själv aldrig skulle ha hemma, men jag kallar det inte dålig smak för det.

Ett annat ex jag tänker på ibland är det ex som hävdade att hon aldrig skulle sätta sin fot på en mindre ort, eftersom landsbygdsbor har sådan dålig smak. Det hade hon minsann sett på TV. Jag frågade om hon alltså inte ville träffa den del av min familj som bodde i Hudiksvall – och svaret var blankt nej. ”Du måste ju respektera min önskan” var hennes kommentar. När jag kontrade med varför hon inte skulle respektera min önskan, gjorde hon slut.
Och jag tänker ibland på hur denna dam, född och uppvuxen i en förort till Stockholm skulle trivas på den lilla ö där vår sommarstuga ligger. Hur skulle hon trivas med det enkla livet i skärgården utan rinnande vatten, bara utedass och inga bekvämligheter som dusch, diskmaskin eller internetuppkoppling. Förmodligen skulle hon få lappsjuka efter bara några timmar och vilja åka hem.

Jag har i alla fall med åren kommit fram till vad jag tycker är viktigt i en relation och vad jag klarar mig ypperligt bra utan. Det viktigaste är att slippa uppfostringsfasoner från en flickvän – jag är den jag är och det får man ta både med de bra och dåliga sidorna. Självklart kan jag kompromissa om saker, självklart kan jag anpassa mig efter yttre omständigheter – men jag tänker inte ändra på den jag är och det är en stor skillnad.
Det viktiga är att en flickvän kan ta mig för den jag är med mina bättre och sämre sidor – för båda delarna har jag. Däremot har jag träffat X antal tjejer som inte kunnat köpa vissa av mina sidor eller min inredningsstil. Om jag funderat över att faktiskt ändra på vissa saker som flera tjejer klagat på? Om jag funderat på om det faktiskt är något fel någonstans eftersom så många tjejer klagat? Ja, absolut. Men någonstans glömmer man också bort de tjejer man träffat som inte klagat, som faktiskt tagit mig precis för den jag är och som köpt att man har vissa olikheter. För de tjejerna finns och det är trots allt dem man borde komma ihåg och borde lägga på minnet som bra relationer. Men istället har jag en tendens att komma ihåg de dåliga relationer jag haft. Rekordet i dåliga relationer, var givetvis mitt första samboförhållande, för över 20 år sedan. Där hade vi en person som inte alls tog mig för den jag är, där allt jag gjorde var fel och svartsjukan kom svallande vad jag än gjorde. Hon var givetvis psykiskt sjuk, det råder det inga som helst tvivel om – även om jag insåg det på tok för sent.

Sen är det en svår balansgång mellan vad man attraheras av och vad som blir rent oattraktiva sidor. Jag attraheras av tjejer/kvinnor med starka personligheter, som kan stå upp för sig själva och som kan riva ifrån istället för att bli överkörda. Motsatsen är extremt oattraktivt i mina ögon. Men just detta med starka personligheter är en väldigt svår balansgång.
Ni som följt min blogg, minns kanske exflickvännen som yttrade orden ”Är man tillsammans med mig får man köpa att jag alltid är ärlig. Och du är alldeles för överviktig för att klä dig så där”. Just den gången åsyftade hon ett linne jag hade på mig. Den ärligheten slutade med att jag reste mig och gick därifrån. Och just där har vi balansgången mellan att ha en stark personlighet och att riskera tippa över till att bli rent elak.
Personligen har jag till viss del dragit åt mig öronen när det kommer till relationer. Jag har hamnat i relationer där tjejer varit rent elaka, jag har blivit utsatt för psykisk misshandel, jag har fått nedlåtande kommentarer om min stil och smak, om mitt sätt att vara – och så vidare. Så visst har alla dessa relationer gjort att jag dragit åt mig öronen till viss del. Nu är jag ju sambo, så jag har ingen anledning att inleda några nya relationer. Men jag känner ingen större längtan tillbaka till tillvaron av dejtande och ständigt nya relationer. Nu nöjer jag mig med min samborelation och ger mig inte ut i dejtingträsket igen.