Att klaga är som att gunga gungstol – det är skönt när man gör det, men man kommer ingenstans

Vissa saker har jag faktiskt riktigt svårt att förstå när man är ute på arbetsmarknaden. Har ni, som jag, råkat ut för kolleger som klagat på allt och inget när det kommer till arbetspats, chefer, schema, kolleger och allt annat som haft med jobbet att göra? Har ni, som jag, haft kolleger som aldrig varit nöjda med någonting när det kommer till arbetet? Och tycker ni som jag att dessa personer mestadels blir energitjuvar och ingenting annat? Självklart är ingen arbetsplats perfekt, men somliga tycks leta efter fel och är aldrig nöjda – vad som än händer på arbetsplatsen. Försämringar kan få de flesta att klaga i någon utsträckning – men när förbättringar aldrig är bra nog, förändringar enbart är av ondo och arbetsgivaren är Djävulen själv, då blir i alla fall jag själv ganska trött på allt klagande. Varför är du överhuvudtaget kvar på etn arbetsplats där allt är så rejält fel?? Om nu allt är fel, varför helt enkelt inte bara byta jobb? Visst klagar även jag ibland, men jag klagar inte på allt. Jag kan glädas åt förändringar och förbättringar, jag kan hitta ljusglimtar i tillvaron trots allt – och kan jag inte det, då är det faktiskt dags att byta jobb.
Man kommer liksom ingenvart bara genom att gå runt och klaga. Är du nu så missnöjd med allt och alla och av någon anledning inte kan eller vill byta jobb – ja men jobba då för en förändring på jobbet! Engagera dig fackligt, sök chefstjänster, sitt med i olika kommittéer – ja, gör sådant som faktiskt kan leda till förbättringar på arbetsplatsen. Men ge fasen i att bara gå och klaga så fort du får tillfälle, framförallt när du inte vet vad du pratar om! Det finns så många alternativ till att gå runt och må dåligt på en arbetsplats, det gäller bara att se möjligheterna. För vet du vad jag tror? Jo, att det måste var otroligt jobbigt att gå och klaga jämt, det måste ta fruktansvärt mycket på psyket att bara se fel överallt. Och det står var och en fritt huruvida man är kvar på en arbetsplats eller ej. Klaga gör möjligen att man mår bra för stunden, men det ledet liksom ingenvart.

Jag har genom åren haft flera kolleger som haft de här tendenserna och som uppenbarligen tyckt att bokstavligen allt på arbetsplatsen varit fel. Visst har man rätt att ha åsikter om sin arbetsplats – och visst händer det att även jag har klagat på chefer, scheman, arbetssysslor och så vidare. Men har jag varit på en arbetsplats där verkligen allt har känts fel, då har jag sökt mig vidare. Och jag har haft flera kolleger på olika arbetsplatser som verkligen borde ta samma beslut. För det måste verkligen tära på en att vara på en arbetsplats som i ens eget tycke bara har en massa fel – skulle jag själv vara i den sitsen skulle jag definitivt söka nytt jobb. Jag skulle inte vilja vara kvar på en arbetsplats där jag bara såg fel överallt, där jag av en rad olika anledningar inte trivs. Det är igen som tvingar dig vara kvar på en arbetsplats, utan det står dig alltid fritt att söka dig vidare. Självklart kan det finnas saker som hindrar dig att söka nytt jobb, som brist på utbildning, ålder eller att du kanske har någon form av funktionshinder eller diagnos. Men diskuterar vi den stora majoriteten av människor, så visst fasen har du möjlighet att söka dig vidare – visst 17 kan du ta ett nytt jobb om det jobb du redan har inte duger av olika anledningar.
Dessutom drar du ju ner stämningen för dina kolleger genom att klaga på allt och alla. Jag kan själv tycka att jag mår dåligt av kolleger som klagar på allt och bara är negativa om allt som sker på en arbetsplats. När jag ska påbörja ett arbetspass och ser att jag ska jobba med en viss person, kan det verkligen bli att nej, jag orkar inte! Jag orkar inte med att höra på allt klagande, jag orkar höra på allt negativt. Framförallt om jag är på en arbetsplats där jag själv trivs, då vill jag inte att någon kollega drar ner stämningen genom att klaga på allt mellan himmel och jord.

En klagande och konstant negativ kollega blir förstås extra påtaglig och märkbar om man är på en arbetsplats där man trivs oerhört bra. Trivs jag bra på en arbetsplats, behöver det naturligtvis inte betyda att jag inte ser det negativa utan jag helt enkelt tycker att fördelarna överväger nackdelarna. För självklart är ingen arbetsplats perfekt, det finns alltid att saker att jobba med och förbättra. Men det gäller som anställd att se det positiva – och tycker man att det negativa tar överhanden, då kanske man helt enkelt ska överväga att söka sig vidare. Jag vet många som faktiskt skulle behöva ta tag i saker och ting och söka sig ett nytt jobb istället för att vara kvar och dagligen klaga på allt som har med jobbet att göra. Sedan finns det fantastiskt många som inte är negativa om sin arbetsplats, som gör ett fantastiskt jobb och inte alls behöver söka sig ett nytt jobb. Men det är de negativa kollegerna som märks tydligast och som går mig allra mest på nerverna. Vissa negativa kolleger drar sitt klagande onödigt långt dessutom och går nästan över gränsen till ren mytomani. Jag har haft kolleger som till och med facket har ansett betett sig som rena rättshaverister och som borde tagga ner på sitt klagande.
Jag undrar verkligen hur en sådan här kollega mår i grunden? Hur orkar man gå till en arbetsplats där man bara hittar fel? Själv skulle jag bryta ihop totalt om jag var på en sådan arbetsplats, där jag inte kunde se något som helst positivt. Och tro mig, jag har varit på arbetsplatser där jag formligen vantrivts och absolut inte velat vara kvar, där jag hellre tagit jobb hos McDonald’s eller som städare än att vara kvar. Nu har jag inte dragit det så långt, men jag har ändock sökt mig vidare – och slutligen hittat ett nytt jobb.