Amatörer gör det de kan – klåpare gör det de inte kan

Som de flesta nog gjort, började jag min yrkeskarriär med tämligen enkla jobb. Jag jobbade på Posten, som tidningsbud och liknande – där det inte behövdes någon större kompetens eller yrkeserfarenhet. Det är så man oftast får börja sin yrkeskarriär, även VD:ar och toppolitiker har haft enklare jobb en gång i tiden – vågar jag i alla all drista mig till att tro. Det var slitsamma jobb med udda tider, som tidningsbud började jag vid halv fyra på morgnarna och jobbade till runt sju innan det var dags att åka hem och sova några timmar. Som brevbärare började man oftast vid sextiden på morgonen, å andra sidan slutade man vid tretiden på eftermiddagen. Sen kunde man ha eftermiddagspasset på Posten, då man istället slutade vid 19-tiden på kvällen – vilket i mina ögon var långt mycket behagligare. Trots att jag jobbat som tidningsbud med extremt tidiga morgnar, har jag aldrig varit någon morgonmänniska utan föredragit att jobba kväll och natt.
Men sen har jag avancerat lite vad gäller arbeten och tagit lite mer avancerade jobb, där det krävts lite mer förkunskaper och yrkeserfarenhet. Det jobb jag har nu kräver visserligen inga förkunskaper, även om det är ett plus att ha vissa sådana inom exempelvis sjönäringen. Dock kan jag ibland längta tillbaka till tiden med enkla jobb, där man gick och gjorde sitt på jobbet utan att behöva tänka särskilt mycket och sedan gick hem efter avslutat arbetspass. Ibland skulle det kännas skönt att ”bara” bege sig ut på en tidningsrunda en tidig morgon, dela ut sina tidningar och paket och sedan vara klar för dagen. Eller för den sakens skull vara brevbärare igen, ett jobb som man med tiden kan göra med förbundna ögon utan att tänka nämnvärt mycket.

Under min studietid i Kalmar jobbade jag extra som städare för att dryga ut studiebidraget lite, vilket var ytterligare ett sådant jobb där man inte behövde tänka särskilt mycket utan snabbt kunde beta av sin ”runda” hos olika kunder och sedan gå hem. Mycket behändigt och inte särskilt påfrestande på något vis, utan en ganska behaglig tillvaro i någon bemärkelse. Sen var det monotont och lite tungt jobb, med en hel del lyft av tunga sopor och liknande. Jag minns särskilt en toalett på köpcenter som skulle städas varje morgon innan man öppnade – där var det någon som hade för vana att kleta bajs på väggarna, något som sedan var mitt jobb att tvätta bort. Så det var inte alltid en helt behaglig tillvaro som städare, utan man fick ta reda på mycket skit bokstavligt talat. Men det var ett enkelt jobb och arbetstiderna jag fick passade bra in med mina studier, jag jobbade några timmar på morgonen varannan helg – och hade sedan gott om tid att plugga till tentor och så vidare. Sen kom lönen den 16 varje månad, vilket var perfekt eftersom det var då CSN började tryta.
Just jobbet som städare saknar jag nog inte så mycket om jag ska vara ärlig. Men jag kan fortfarande drömma om nätterna att jag är tillbaka på Posten som brevbärare och kör runt i min postbil för att dela ut brev och paket. Och det är enkom positiva drömmar, inga mardrömmar som jag vaknar kallsvettig efter. Men idag skulle förmodligen inte kroppen palla med att börja springa i trappor och dela ut post igen, det är en sak som är tämligen säker. När jag förra året gick arbetslös, sökte jag enstaka jobb på Posten – eller PostNord som det ju heter numera – men inte som brevbärare. Det är liksom för påfrestande fysiskt med lyft och springande i trappor.

Sen kan jag inte låta bli att vara lite fördomsfull när det kommer till det där med yrkesval och vilka yrken folk väljer att jobba med år ut och år in. För just somliga yrken har jag väldigt svårt att förstå att man väljer att vara kvar på år efter år och inte har några högre ambitioner att söka sig vidare. Och dit hör bland annat jobben jag nämnt här ovanför – jobb som tidningsbud, brevbärare och städare. Även om jag ibland kan längta tillbaka till vissa av dess jobb, så kommer jag snabbt på bättre tankar. Jag skulle inte med stolthet kunna presentera mig för någon och säga att hej, jag har jobbat som brevbärare i 30 år. Det skulle kännas som något av ett misslyckande att ”inte blivit mer” än tidningsbud och streta på med det om nätterna. Det är inte så att jag ser ner på folk som jobbat med det hela sitt liv, men jag är själv glad att jag tagit mig vidare i livet och har ett jobb som är lite mer avancerat och aningen bättre betalt än så. Nu kan jag känna någon form av yrkesstolthet och något som liknar en glädje att gå till jobbet.
Jag strävar inte på något vis efter att göra karriär i bemärkelsen att bli chef, men är ändå glad att jag gått vidare från min allra första jobb och inte stannat på Posten, som tidningsbud eller städare. Sen ska man naturligtvis komma ihåg att det finns andra saker som spelar in och gör att man blir kvar på en arbetsplats, även om jobbet i sig kanske inte är världens roligaste eller lönen den bästa. Du kanske har arbetstider som möjliggör den fritid du vill ha, du kanske har extremt bra resor till och från jobbet – eller liknande. Jag trivdes sådär med jobbet som städare när jag hade det som exrajobb under studietiden, men kände ändå att arbetstiderna var bra utifrån min rådande livssituation liksom att det var bra att lönen kom när den kom. Så visst finns det annat man kan ta hänsyn till när det kommer till jobb än det rent yrkesmässiga. Men jag kan ändå inte riktigt förstå att man väljer att gå och städa eller dela ut post i decennier, jag kan inte riktigt det.