Ledarskap och lärande är oumbärliga för varandra

Lite beroende på hur man räknar, så är jag inne på min 19:e arbetsplats sedan jag tog tog studenten 1996. Räknar man med praktikplatser och liknande, så är siffran mycket högre. Det är en ganska brokig skara av arbetsgivare jag samlat på mig genom åren; jag har jobbat som tidnignsbud, språklärare, passkontrollant, tågtrafikledare och skyddsvakt – bland otroligt mycket annat. Och det är av väldigt olika anledningar jag slutat hos respektive arbetsgivare. Ibland har jag haft en tidsbegränsad anställning som gått ut, någon enstaka gång har jag blivit uppsagd – men de allra flesta gånger har jag slutat på egen begären, även om det varit av vitt skilda anledningar som jag valt att gå vidare. Jag har varit på ett oräkneligt antal anställningsintervjuer och skickat iväg hundratals jobbansökningar åt olika håll genom åren. De första åren jag sökte jobb, då var det pappersform som gällde. Man skickade ansökan med Posten i kuvert med frimärke på. Men efter millenieskiftet har det alltmer övergått till att man ansökt elektroniskt på olika sätt på nätet. Idag tror jag inte någon arbetsgivare ens tar emot ansökningar i pappersform längre, det är bara elektroniskt som gäller. Så tekniken har gått framåt även på den punkten, från hederliga pappersansökningar till att man laddar upp sin ansökan via någon portal. Jag minns när jag sökt jobb som mest under 90-talet och början av 2000-talet, hur man skickade stora buntar med post till olika arbetsgivare – ville man få med CV, betyg och en del andra papper i sin ansökan, då blev det en ganska tjock bunt till sist.
Men oavsett hur själva ansökningsförfarandet gått till, så har jag alltid hållit mig med jobb genom åren och jag har inte varit arbetslös särskilt mycket. Vilket känns otroligt skönt, jag tycker inte om att ligga samhället till last och gå på bidrag – även om det naturligtvis är en fantastisk förmån att den hjälpfunktionen finns. Jag tror dock att de allra flesta håller med om att man hellre jobbar och klarar sig själv än att man går på bidrag och ligger samhället till last. Jag går hellre till ett jobb där jag inte trivs något vidare än att jag går hemma och lyfter bidrag, det är någon form av stolthet jag lägger i detta på något vis. Sen finns det förstås en gräns när det kommer till det där med trivsel – inte ens jag skulle gå till en arbetsplats där jag formligen vantrivdes, åtminstone inte långa loppet. Men första åtgärden skulle alltid vara att börja med att söka sig vidare.

Sen har man förstås råkat ut för arbetsgivare och chefer som varit rent olämpliga i sina roller. Jag minns så väl en anställningsintervju jag var på i början av 2000-talet, på en liten budfirma med kontor i centrala Stockholm. Det var en hyfsat ”normal” intervju fram tills man frågade om jag var med i facket – vilket jag förstås var. Då högg arbetsgivaren direkt, som en kobra, och menade på att det där med fackanslutna anställda ville man inte veta av. Dessutom frågade man uttryckligen hur dåligt jag tyckte att facket var. Jag svarade att mitt villkor för att tacka ja till en anställning var att jag tilläts vara med i facket – då avbröts intervjun lite abrupt och jag erbjöds aldrig någon anställning.
En annan gång, några år tidigare, var jag på en annan anställningsintervju för en tjänst som cirkelledare i tyska på ett studieförbund i Söderhamn. Jag skulle hålla två kurser, det vill säga två kvällar i veckan, under en termin om jag fick tjänsten. När intervjun börjar närma sig sitt slut, meddelar chefen som höll i intervjun att jag var den bäst meriterade av de som sökt tjänsten och att jobbet var mitt om jag var fortsatt intresserad. Hon föreslog att vi skulle gå igenom lite anställningsvillkor och sen skulle jag få ett par dagar på mig att fundera på hur jag ville göra. Det lät som ett bra upplägg och hon började gå igenom villkoren. Till att börja med var lönen ett riktigt skämt, den låg på 300 kronor per termin – vilket även då, 1997, var riktigt dåligt. Så redan där bestämde jag mig för att tacka nej. Men så kom man in på det där med alkoholvanor – och klargjorde att man som anställd på det här studieförbundet förväntades vara helnykterist när man jobbade där. Och detta var inget nykterhetsförbund eller liknande, utan ett vanligt studieförbund. Visserligen skulle jag inte ha några problem med att hålla mig nykter en termin om så krävs av mig – men jag anser inte att min arbetsgivare ska lägga sig i mina alkoholvanor så länge de inte påverkar vad jag presterar på jobbet. Precis som att jag har yttrandefrihet, föreningsfrihet och i övrigt får göra i prinicp vad jag vill på min fritid (givetvis så länge jag håller mig inom lagens ramar). Så jag tackade nej – vänligt men ytterst bestämt.

Under ett par läsår i slutet av 90-talet jobbade jag som språklärare på en högstadieskola i Hudiksvall. Rektorn på den aktuella skolan var gravt alkoholiserad och misskötte sina åtaganden som arbetsgivarrepresentant tämligen rejält. Han gjorde sexuella närmanden på kvinnliga anställda, blev alltid fullast på alla personalfester och drog sig heller inte för att tafsa även på min dåvarande sambo när sprang ihop med varandra på stan eller i krogsvängen. Jag var ”bara” timvikarie och vid ett tillfälle var jag lovad heltid under en termin. Men redan efter någon månad på min ”nya” tjänst, blev jag uppkallad till rektorns kontor där jag fick beskedet att jag fick gå ner på halvtid och att en andra halvan av tjänsten skulle tilldelas en ung, söt tjej som också behövde jobb. Jag opponerade mig naturligtvis och menade att jag blivit lovad heltid under hela terminen – då hotade rektorn med att säga upp mig helt och hållet om jag inte fogade mig. Efter att ha funderat lite fram och tillbaka, ringde jag en fredagseftermiddag upp rektorn och meddelade att jag hade min nästa lektion vid åtta måndag morgon. Men jag tänkte inte dyka upp, jag ville inte komma tillbaka som anställd till den skolan. Rektorn lät faktiskt rätt överraskad och ojade sig över att han nu skulle ha problem med att hitta en ny lärare att ta över efter mig – men jag stod på mig och sa rent att det inte var mitt bekymmer hur han löste situationen.
Sen ska vi förstås inte förglömma historien med min tidigare chef på Trafikverket, som höll på att skita på sig när det kom fram att jag bloggade och dessutom – till råga på allt – åt antidepressiva mediciner. Jag minns hur jag blev inkallad för ett första samtal hos min chef, som upplyste mig vilken usel anställd jag var, som inte klarade jobbet och dessutom utgjorde en säkerhetsrisk på grund av min blogg och mina mediciner. Han sa till och med rent ut att ju var tur att jag ”bara” var provanställd fortfarande. Under efterföljande veckor pratade han inte med mig, hälsade inte – jag vara bara som luft. De enda gånger han faktiskt tilltalade mig var när jag inledde ett samtal. Strax efter årsskiftet 2023/2024 blir jag återigen inkallad till chefen, som nu väljer att att säga upp mig med hänvisning till min blogg och mina mediciner. Här pratar vi alltså om en chef på en svensk myndighet år 2024 som inte är bättre påläst än så här. Jag ångrar så här i efterhand att jag inte spelade in något av samtalen jag hade med min chef. Innehållet i första samtalet kom som en total överraskning och jag var helt oförberedd. Men trots att jag faktiskt anade vad som komma skulle under det andra samtalet, så kom jag mig inte för att spela in samtalet. Något jag ångrar så här i efterhand.

Sen finns det arbetsgivare som varit bättre än så här, det gör det faktiskt. Polisen – där jag jobbat i många år – har jag inte så hemskt mycket negativt att säga om förutom när det kommer till lönerna. Efter 15 år inom myndigheten hade jag strax över 24.000 i månaden – och vilket jobb jag än haft efter det, så har jag haft flera tusen mer i lön. Som nyanställd på Sjöfartsverket har jag 10.000 mer i månaden än efter 15 år hos Polisen. Så där har Polisen en hel del att jobba med – för det är inte så konstigt att så pass få söker sig till polisyrket när det är så taskigt betalt. Precis som när det kommer till sjuksköterskor så är matematiken rätt enkel; höj lönerna, så kommer fler att välja det aktuella yrket! Vem vill ha ett tufft yrke med alla risker och skit man får ta som polis om du inte ens får skäligt betalt?
Jag hade själv planer på att bli lärare innan historien med rektorn ovan, då blev jag avskräckt på den punkten. Sedan var jag lite inne på polis, men bland annat lönerna gjorde att jag mitt intresse falnade ganska rejält. Till det hela ska väl tilläggas att jag förmodligen inte skulle klara fystesterna för att bli polis heller, så jag hade nog stupat på den punkten ändå. Men bortsett från lönerna, så har jag inte mycket negativt att säga om Polisen egentligen. Och detsamma gäller Sjöfartsverket, där jag snart varit i ett och ett halvt år. Självklart finns det alltid saker som kan bli bättre, men än så länge har jag inte mycket negativt att säga om min arbetsgivare. Och det jag möjligen har att säga kommer jag ta med min chef eller facket, inte lägga ut i ett öppet forum på internet – det vore som att be om att bli uppsagd.